Att sätta en ny vana?

21 gånger. Har jag hört det ska krävas för att sätta en ny vana. Fast det finns de som säger att det krävs många fler gånger än så. Mitt kallbadande kvalar inte in oavsett. Kallbadade nämligen ikväll för andra gången i mitt liv. Men det känns som om jag håller på att sätta en ny vana. Eller… vana kanske är fel ord? Jag bor inte så till att jag kommer kasta mig i plurret dagligen, hur skönt det än verkar. Men det känns verkligen som att jag fått upp ögonen för en aktivitet som jag tycker mycket om – som river skönt i mig, ger mig den där pulserande känslan av l i v.

Befinner mig hos momo och här är det onekligen mer görbart, med fem-tio minuters promenad ner till stranden. Fick med mig barnen och momos hund som sällskap (och livvakter). Strippade, tog raska kliv nerför badbryggan, stannade en mikrosekund ovanför vattenytan innan jag bara plöjde på. Det är galet kallt, och samtidigt inte. Kroppen i stort känns liksom, men sen börjar fötter och vader domna i kylan, så då vände jag upp till en väntande handduk. Gnugga, gnugga, blodcirkulationen på topp, raskt på med kläder igen och sen styrde vi kosan hemåt.

Kommer göra om det. Troligen redan imorgon, och ytterligare ett par gången innan året är slut. Och jag vore ju inte mig med mindre än att det redan snurrar i skallen om jag ska sätta upp något mål på antal kallbad under 2019… haha. Ja, så upholder – löfteshållare – jag är, så kittlas jag av sånt! Men kanske det får anstå ändå. Fördelen med ett uttalat mål är å andra sidan att jag då får en påminnelse med jämna mellanrum, som sannolikt leder till större antal genomförda kallbad. Nåväl, det återstår några dagar på året då jag kan fnula på det där…

Omfamna, bejaka, älska än mer?

Cyklade som en gnu, sen som vanligt. Kom fram andfådd och svettig. Möttes i dörren av två katter och Ingela. Lite småprat så där, det var ett tag sedan vi sågs. Jag klädde av mig och hon drog ner persiennerna lite grann. Satte mig på soffan, näck som dagen jag föddes, och Ingela tog upp skissblocket och ett kol. Började rita. Jag satt, stilla, och medan hon ritade så stämde vi av lite, vad det var som gjorde att hon kastat ut den där efterlysningen på Facebook. Den där jag såg, om att stå krokimodell, som jag omedelbart svarade Ja på.

Första krokiteckningen klar. Fin. Känner igen mig. Påminner mig om den lerskulptur som står på (barnens) momos spiselkrans, skapt av min momo. En av dem som jag alltid tyckt så mycket om. Berättar för Ingela, att min momo var konstnär, hur jag ofta satt modell för henne som litet barn. Påklädd. Läsande en bok. I rittagen. Stående i trädgården redo för skolavslutning, finklädd med ros i hand att ge till fröken på avslutningsdagen.

Nästa posering. Står upp. Foten på soffkanten. Tänker att benet jag står på kommer ge vika först, men det är faktiskt händerna som börjar pirra när jag poserat en stund.

Dags för nästa pose. Vi enas om att jag ska ligga på soffan, men hur? Lite busigt, ber Ingela. Hm. Hur då då? På ett sätt som jag kan klara av att hålla stilla i en fem-tio minuter…. Vi får till det och Ingela skissar vidare. Får sprattla loss med benen emellanåt, då blodet inte riktigt förmår ta sig ända upp i fötterna, som sticker upp högt över huvudet mitt. Ingela hummar nöjt och uppskattar, med rätta, resultatet.

Din kropp passar mig. Jag hittar linjerna i din kropp, säger hon där hon sitter bakom staffliet och tittar fram emellanåt.

Blir glad av att höra det, för jag hade liksom det på känn. Berättade faktiskt för EB i höstas att jag har ”stå krokimodell” på min Bucket List (långt innan Ingela la ut sin efterlysning med andra ord, något jag nu kan bocka av!), och hon uppmuntrade mig. Sa att jag hade en kropp som skapt att teckna av, med bra kurvor.

Ja, säger Ingela, jag håller med henne. Du har en kropp som gör det enkelt att ta ut svängarna med, medan hon testar två vitt-på-svart-teckningar. Helt annat, inte bara tvärt om, utan verkligen något helt annat än svart-på-vitt. Hon tecknar och tecknar, och när jag får se skisserna blir jag förvånad. Såg ut som hon satte många mer streck på det svarta pappret, men det var nog som hon suddade fram skuggor med fingrarna istället.

Någon av skisserna av mig kommer, säger hon, att finnas med på vernissaget och utställningen 50 shades of white som kan ses i Lund 7-19 januari. Ta dig dit och se om du kan hitta mig! (På väggarna, alltså.)50 shades of whiteVi gör en sista posering, Ingela skissar vidare, och sen klär jag på mig. Nöjd. Glad. Tacksam för erbjudandet och att jag tog tillfället i akt. Jag har haft som tanke att kontakta studieförbunden och se om de har behov av en krokimodell, länge länge. Har aldrig gjort något av den tanken, men Ingela ger mig en boost och säger att det tycker hon bestämt att jag ska.krokimodell

En tacksamhetens tanke går till de krokimodeller som min momo tecknade och skulpterade av, som gav upphov till tavlor och skulpturer som minner om momo, om hennes konsnärliga öga och förmåga, Alla dessa alster som förgyller månget hus och hem. Tänk om jag skulle kunna göra detsamma för andra konstnärer? Och jo, på kuppen får även jag något. Tror jag. Vet kanske? En mer avslappnad relation till min kropp, min nakna kropp, med alla dess kurvor och veck. Ett sätt att uppskatta min kropp än mer, genom att se hur andra ser den. Släppa lite på förlåten. Omfamna, bejaka, älska än mer?

Minnesord till en minnesvärd kvinna!

Jag minns dig på så många vis.farväl farmor

För din fantastiska matlagning.

Hur du rikligt kryddade ditt språk med ordspråk.

För ditt bestämda sinnelag – en envishet och i viss mån hårdhet som mjukades upp väsentligt på ålderns dagar.

Men kanske framförallt för ditt skapande – med dina händer har du åstadkommit så mycket, som kommer berika dina ättlingars liv i århundraden framöver, tänker jag mig! Och när jag själv sätter mig med stickor i hand, när jag virkar eller broderar, eller för den delen ställer mig och syltar och saftar, då känner jag mig extra mycket som arvtagerska till ditt (och även min momos) kunnande. I sådana stunder känner jag mig extra nära dig!

Tack för allt farmor, och inte minst tack för att du var en så fin oldemor till mina barn!

Day 7 #NaJoWriMoPrompt: Who Inspires You?

For today’s prompt, think about and honor the people (personal friends, family members, writers, singers, artists, spiritual leaders, speakers) who inspire you in any way. Write a list of those people, and if you have time, add a few sentences about how each person inspires you. Happy journaling.

I’ve done this before. Or I do this routinely, would be more correct to say. In the blog Christmas advent calendar counting down to Christmas last year for instance, I showcased many people who inspire me. And I regularly write on the blog, about people that inspire me in some way, both people I know and those I just know of. So perhaps, a challenge for me, would be to try to write about people I haven’t written (much) about before? Or, perhaps, I’ll try to stay close to home instead…

My maternal grandmother, my Momo –  So skilled with her hands, in many ways. Her paintings adorn my walls. She passed away many years ago, but thanks to her art, she’s with me in everyday life.

My niece Sara – Another artist. Yeah. There is something about artists that attract me, people able to create beauty with nothing more than a pen, paper and their own hands. But I can also have very deep conversations with Sara. I am inspired by her wisdom, and honored that she opens up to me, for us to have these conversations.

Malin, my bonus daughter – Curious on life, filled with questions, and often with a huge grin on her face. She is like liquid sunshine, able to light up a room with her mere presence.

Birgers dogMy maternal grandfather Birger – never ”too old to learn”. I remember finding this dog during one of my #cleanse4expansion-sessions. He emailed that drawing to me few years before he died, or wait… No, he painted it using Paint on his computer, printed it and sent it via snail mail, that’s why it’s signed by him! Anyway,  80+ and eager to learn to use his new computer. That’s inspirational to me. And what a gifted story-teller he was! When he got started he had us all in raptures, eager to hear just one more story.

Then there’s Me – I inspire me. Huh. Go figure. Didn’t have that one pegged what I started this journaling session. But it’s true though. I do inspire myself, especially when I notice how far I’ve come towards unveiling the one deep within, the self of pure potential that is there, inside, shining through more and more often. When I see how differently I act Today, compared to Yesterday, it makes me very curious about Tomorrow!

Sitting here, listening to some music, hubby cooking dinner in the kitchen, reminiscing about my grandparents who have long since passed away, but also on the younger ones on this list. And then there is me. In the middle. A bit farther on the Journey we call Life than Malin and Sara, but with a long way to go before hitting old age. Aware of the links between us all, how I am connected to the past and the future, while being in the present.

I close my eyes. Exhale. And relax into gratitude. Gratitude for life, for awareness, for the sense of immense connection to all that is. Realize, there’s inspiration all around and within me. It’s abundant. I just have to look for it!

Ellen Langer talks about mindfulness as the act of noticing new things, and suggested looking at your spouse with the intent to find five things about them that you’ve forgotten about, that have faded into oblivion, into everyday ordinariness, in a way that makes you just not see it anymore. She suggested your spouse would come to life again in front of your eyes, rekindling a bit of the wonder you felt towards them once upon a time.

I just saw that inspiration is the same. As I sit here, I become aware that most people are inspiring to me. There’s always something inspirational. Just as I could probably find something really annoying about most people, I can find something about them that inspires me. *haha* Guess which one will make me feel better? I’ll choose the act of noticing things that inspire me any day, rather than going on a quest for annoyance.

What about you? Inspiration? Where? Who? What?
Do you actively look for and notice it in your life?

 

 

Momos gåva

När jag skrev om mina läsande barn så spann hjärnan loss på det där med gåvor. Jag mindes min handarbetande momo och hur hon gav mig gåvan att virka och sedermera även att sticka. Som liten, jag gick på förskola, lärde hon mig att virka luftmaskor. Och som jag virkade. Jag kunde virka upp ett helt nystan bara med luftmaskor, vilket gav mig ett helt nystan som jag i sin tur kunde fortsätta virka luftmaskor av. Tjockare och tjockare blev det. Roligt hade jag. Jag har ett svagt minne av ett förskolerum, ganska stort, med gulaktiga väggar, där jag satt i bortre änden – kan det ha funnits lite kuddar och madrasser och annat där (sådana där i galontyger, blåa och röda, minns du?) kanske? – och virkade, och virkade och virkade.

Har också ett mycket distinkt minne av att min mamma försökt lära mig sticka men utan framgång, för jag greppade inte alls hur jag skulle hålla händerna, fingrarnas position i förhållande till garnet och stickorna, och så skulle man vifta garnet fram och tillbaka på något vis. Gick inte alls. Kan min mamma tom ha sagt ”Du är för liten för detta, du får vänta några år, sen går det nog ska du se”. Men jag ville nog inte släppa det där, utan övertalade min momo att visa mig…. och av någon anledning så gick det då.

Min egenhändigt nålbundna sjal

Min egenhändigt nålbundna sjal

Har handarbetat mycket i mina dagar och det är en för liten del av mitt liv i nuet, senaste tio åren har det inte riktigt funnits plats för det. Eller. Det stämmer ju inte så klart. Jag har inte gjort plats åt det, är mer med sanningen överensstämmande. Men så ibland får jag ett ryck, river i förråden och hittar strumpstickor och yllegarn och skapar ett par handledsvärmare eller något annat användbart. Inte utan att det lockar att göra just det, ska nog se vad jag kan hitta i mina gömmor.

garnhärva

Vad har du fått för gåvor av de vuxna i din omgivning, som barn/ungdom? Är det en gåva du fortfarande bär med dig och gläds åt?

Mitt i prick!

På sommarlovet följde minstingen med momo på loppis. Många fynd gjordes, bland annat en ‘kardborrboll-darttavla’ för fem kronor.

Igårkväll var han inte helt nöjd med livet. Ville spika upp den där tavlan på rummet men hans elaka föräldrar kom med alternativa lösningar till spikande som inte gjorde honom lycklig.

Jag frågade:

Vill du att jag kommer och kastar med dig?

Efter lite grumsande kom det ett:

Ja, ok då.

Sagt och gjort. Fixade en jättebra upphängningspunkt och så kastade vi några testkast. Efter att ha rådbråkat min hjärna för att undvika att vi skulle tävla mot varandra i att samla mest poäng, så kom vi på att vi kunde bara lägga samman poängen och se var vi landade. En miniräknare kom framåt gömmorna i hans rum och den använde han.

Men det blev inte riktigt bra. Helt plötsligt stod det ett tal som slutade på sex, och eftersom det bara finns jämna tiotal på tavlan insåg han att han slagit in fel nummer i miniräknaren.

Så vi bestämde oss för att räkna i huvudet istället. Och då kom jag på det – vi skulle satsa på att tillsammans nå EXAKT ett tusen poäng!

20130828-061625.jpg

Vi satte igång, kastade varannat kast var, och räknade. 120. 340. 350. 780 osv. När vi nådde 880 började det bli spännande! Jag frågade hur mycket jag behövde kasta för att nå exakt 1000, och fick 120 till svar. Men inte blev det så. Det gick några kast till, sen var vi helt plötsligt på 1060. Och då skulle vi ju kasta 60 för att subtrahera oss ner till exakt 1000.

Vi höll på där fram och tillbaka tills jag rätt vad det var satte bollen på 40. Och eftersom vi stod på 960 så blev det ju ETT TUSEN!!

Vilken glädje! High five! Stoooora kramen! Genast ville han spela en gång till – men klockan var läggdags och jag lovade att vi kunde spela en omgång varje dag om han ville.

Det ville han. Men så kom han på att ikväll har han fotbollsträning. Så jag sa att då kan vi ta en vända direkt efter skolan istället.

Mycket nöjd och glad gjorde han sig i ordning för sängen. Mycket glad och nöjd mamma tänkte:

Där fick jag till det utan tävling, istället med gott samarbete! Dessutom med matematik som han älskar, men bestämt sig för att hata, denna terminen.

Det är inte så enkelt att komma runt tävlingsmomentet tycker jag – har du några bra tips?