Såsom människorna var en

”I ett svindlande ögonblick fick han erfara att allt som levde hade gemensam kärna och visste att den dag han kände sig själv skulle verkligheten uppenbaras. Inte så att inte alla hade olika roller, skilda uppgifter i det stora dramat. Det fanns svärmare, räknare, återhållare och somliga var som fjärilar under solen, njutare som fann lust i varje blomma.
Andra var sörjare som hans mor, åter andra var klippor som inneslöt elden. Som hans far. Många, många var beställare, andra var beställsamma, andra åter undvikare. Somliga hade som barn besökt underjorden och präglats för alltid av minnena från den resan.
Men skillnaderna var bara livets lek vid ytan, dess ständiga försök att pröva nya uttryck, nya former. Verkligheten, som fanns långt under händelserna och spelet, var en och densamma, såsom människorna var en. Därför räckte det med kunskap om en ende, den enda man kunde veta något om med någon säkerhet.”

Vem är jag?
Det är frågan jag hör när jag läser detta.

Vem är jag?
Vågar jag känna mig själv – fullt ut, på djupet, från topp till tå?
Vågar jag se allt jag är, även det jag skäms över att vara, oroas av att vara, förskräcks av att vara?
Vågar jag se allt jag önskar mig vara, allt tycker mig borde vara, allt jag längtar efter att vara, men inte är?

Oh, denna bok, denna älskade bok, så många frågor du ställer till mig, så mycket funderingar du väcker.

Vem är jag?

Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på en bokreflektion inspirerad av sidan 89 ur boken ”den som vandrar om natten” av Marianne Fredriksson.

#blogg100 – Livets lek vid ytan

”I ett svindlande ögonblick fick han erfara att allt som levde hade gemensam kärna och visste att den dag han kände sig själv skulle verkligheten uppenbaras. Inte så att inte alla hade olika roller, skilda uppgifter i det stora dramat. Det fanns smärmare, räknare, återhållare och somliga var som fjärilar under solen, njutare som fann lust i varje blomma.

Andra var sörjare som hans mor, åter andra var klippor som inneslöt elden. Som hans far. Många, många var beställare, andra var beställsamma, andra åter undvikare. Somliga hade som barn besökt underjorden och präglats för alltid av minnet från den resan. Men skillnaderna var bara livets lek vid ytan, dess ständiga försök att pröva nya uttryck, nya former. Verkligheten, som fanns långt under händelserna och spelet, var en och densamma, såsom människorna var en. Därför räckte det med kunskap om en enda, den enda man kunde veta något om med någon säkerhet.”

Så:
Vem är jag?
Vad är jag?

Och om jag finner dagsfärska svar på dessa frågor – dagsfärska, ty sådant är livet beskaffat. Ett svar av idag, är inte ett svar för evigt. Det är ett svar i Nuet och intet mer. – vad finner jag då, som är sant om människan?

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 91 av 100.
Boken ”den som vandrar om natten” av Marianne Fredriksson.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com

#blogg100 – Människan är ond.

– En fred i skydd av vapen, sade Anjalis.
– Ja, naturligtvis, någon annan fred finns inte så länge människan är ond.
– Ond är hon ju för att hon är rädd, sade Anjalis, och ju mer vapen det finns desto räddare blir hon.

*andas in, djupt, och låter blicken löpa fritt, ser ofokuserat mot horisonten så att det jag ser, snarast finns på insidan*

Ond är hon ju för att hon är rädd!

Tänk om vi inte var så rädda för rädslan?
Vad skulle vara möjligt då?
Hur mycket av allt det jag kan bli, allt det jag kan vara, det som är det bästa jag som är möjligt, skulle jag få tillgång till om jag släppte mitt krampaktiga tag kring rädslan; rädslan som fjättrar och fjärmar, förminskar och förhindrar?

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 86 av 100.
Boken ”den som vandrar om natten” av Marianne Fredriksson.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com

#blogg100 – Inne i dig öppnar sig valv efter valv oändligt.

Romanska bågar, av Tomas Tranströmer
”Inne i den väldiga romanska kyrkan trängdes turisterna
i halvmörket.
Valv gapande bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”
Jag var blind av tårar
och föstes ut på den solsjudande piazzan
tillsammans med Mr och Mrs Jones, Herr Tanaka och
Signora Sabatini
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.”

Har du, liksom jag, upplevt öppnandet, av valv efter valv, inom dig?
Upptäcksfärden, som gör att livet förändras, ibland i tvära kast, ibland ytterst långsamt, så som stora delar av norra halvklotet fortsätter att stiga, ytterst lite, år efter år, efter inlandsisens tillbrakadragande, för femton årtusenden sedan.

Som ett evighetspussel, utan kantbitar, en ständigt expanderande värld.
Människan. Alldrig färdig, och det är som det ska.

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 27 av 100.
Boken ”Mot enkelhetens punkt – anteckningar från vägkanten” av Pelle Bengtsson.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com.

Jag, en stuga i skogen och orden

Nu är det dags.

Jag. En gäststuga i djupaste småländska skogar. Och orden.
Pirrar inombords, som inför ett återseende med en kär vän som varit bortrest allt för länge.

Jag. Och orden.

Dessa ord. Och… kanske än mer, känslan bakom orden. Det skapar förhoppningen, jag kan inte vänta att se, uppleva, känna!

Vilka ord väntar på att komma till mig? Vad blir det av detta experiment?

Detta skrivretreat i de småländska skogarna, som blir av nu precis som planerat, känns som ett avstamp. Ett sätt att skeppa. Jag skeppar mig. Jag skeppas iväg, agerar, gör. Väljer mig. Och orden.

En kärlekshistoria, som sakta rullas ut, med ett klick efter klick på datorns tangentbord, en bokstav i taget, klicketi-klicketi-klickar ur mina fingrar, en ljudlig markör, förlängningen av det som väcks inuti mig, det som kommer till mig, en tanke, ett ord, en känsla, som neuron för neuron blixtrande snabbt förflyttar ordet, känslan, genom hjärnan, via nervbanor, ut i fingerspetsar, i armföring, muskler som kontraherar och slappnar av, som möter tangent för tangent, med en slags… iver. Ivrig inför vad som komma skall.

Den samtidiga ovissheten. Vad blir det av det? Var landar det? Vad landar? Blir det något som förmedlar en känsla? Lyckas jag i den logistiska processen, i transporten från tanke, till känsla, till muskulös handling, till ord. Detta ord som bokstav för bokstav växer fram på skärmen. Hoppet som väcks i mellanrummet mellan den tänkta tanken och dess förgänglighet innan den befästs via tangentbordets bokstäver, svart på vitt på min datorskärm.
kärleksförklaring

Sinnligt. Jag känner det. I hela kroppen.
Hjärtat slår, blodet rusar i ådrorna. Ögonen tåras.

En kärleksförklaring till orden. Till tanken. Till känslan som förmedlas. Till människan som är jag. Som bit för bit omsätter det förgängliga i text. Som glimtar av livet. Glimtar som fastnar, i text bevarade Ögonblick av Nu.

Detta ögonblick. Förevigat.

God Man – check!

I september anmälde jag mig som God Man till ensamkommande flyktingbarn i Malmö Stad, och i torsdags fick jag besked att jag är godkänd. När jag väl samlat ihop alla papper som behövdes för själva anmälan, så var det tyst ett bra tag. Men för en två veckor sen ungefär så fick jag ett telefonsamtal från Avdelningen för Överförmyndarärenden (AFÖ), med en önskan att boka in en tid för telefonintervju. Sagt och gjort, det löste vi dagen efter. Ungefär en halvtimmes samtal, där AFÖs representant ställde lite frågor i syfte att ”klämma och känna” lite på mig. ensamkommandeEfter en bra intervju så blev jag lovad ett paket med lite lektyr kring ämnet, och blev även inbjuden till en utbildning för blivande Goda Män för ensamkommande flyktingbarn. Den var jag på i tisdags förra veckan. Innan dess hade jag tagit mig genom lektyren, och fått en något större förståelse för vad uppdraget faktiskt omfattar.

På utbildningen var vi strax under 15 personer, och under tre timmar fick vi lite mer kött på benen kring vad uppdraget faktiskt handlar om, och hur man kan tänka och agera. Att det inte finns några Rätta Svar blev ganska tydligt, och vi hade kunnat fortsätta bra mycket längre för oj vad samtalet böljade fram och tillbaka. Mycket intressant! Tror vi alla är pirrigt nervöst nyfikna på hur det faktiskt kommer bli att vara God Man. Och en sak gjorde mig lite förvånad. Visste du att det är fler män än kvinnor som agerar God Man? Det visste inte jag, och jag ska ärligt säga att där kom mina förutfattade meningar på skam, och även bland oss som var på utbildningen var det en (liten) majoritet av män.

Att alla inte passar som God Man, det kan jag förstå, men dessutom är det ju så att uppdraget kräver en ganska flexibel arbetssituation, vilket säkert är det som ställer mest käppar i hjulen för folk. Att kunna möta upp det ensamkommande barn man blivit förordnad, ofta dagtid, på Migrationsverket,hos Socialtjänsten, eller i skolan för utvecklingssamtal och dylikt, gör ju att de som har svårt att komma från inte lämpar sig så väl för uppdraget, tyvärr, hur personligt lämpade de än är. Så om du anser dig personligt lämpad och du har möjlighet att vara lite flexibel med tid, så tycker jag definitivt att även du ska kolla upp hur man går tillväga för att bli God Man i kommunen där du bor.

I torsdags hörde så AFÖ av sig och berättade att de gärna förordnar mig som God Man, om jag själv fortfarande ville acceptera att bli God Man. Självfallet sa jag Ja. Nu väntar jag på själva förordnandet, som troligen blir två ensamkommande barn, vilket är Malmö Stads praxis. Man förordnas två barn, lite grann för att man inte ska bränna allt sitt krut på sitt första, om man bara finge ett förordnande. Risken finns att man går all in, och ger och gör så mycket mer än vad uppdraget i sig egentligen omfattar. Dessutom är det så att man blir tillfrågad inför varje förordnande, man kan alltså säga nej om det inte passar sig just för stunden.

Så nu går jag i väntans tider, mycket nyfiken på vad som komma skall. Massa frågor snurrar rundor i skallen min, det vill jag lova. När ringer de och frågar om jag vill åta mig ett eller två förordnanden? Kommer det bli flickor eller pojkar, eller både ock? Varifrån kommer de ifrån? Vad har de varit med om på färden hit? Kommer vi kunna prata med varandra eller kommer vi behöva använda tolk? Kommer jag kunna hjälpa dem svara på alla frågor och funderingar de kanske bär med sig? Kommer de att känna förtroende för mig?

Allra mest pirrar det kring frågan:
Vem är människan jag kommer att möta och, förhoppningsvis, lära känna väl?

Det vackra i människan

Idag har jag varit i Varberg på Anhörigriksdagen 2015, och jag kommer skriva mer om det kommande dagar. Har träffat fantastiskt engagerade människor och har fått två böcker som jag definitivt kommer att blogga om dessutom. Just nu sitter jag på tåget hem och grunnar på det som Björn Natthiko Lindeblad förmedlade som gick rakt in i mig:

  

Detta var ett budskap som Natthiko fick av en abbott i något av de kloster han bodde på under åren som buddhistisk munk. Att ta fram det vackraste i människan (i mig), oaktat vad det är, generositet, humor, vänlighet, glädje och så vidare. Om det är något jag gör, dagligdags, tänker på att ta fram (dvs att utöva i någon form) det vackraste i mig, då ljusnar det inombords efterhand, sa Natthiko och berättade hur det gjort stor skillnad i hans eget liv. 

Så enkelt. Och kanske, även svårt. Men samtidigt – vilken skillnad det gör. För kanske var det därför som detta gick rakt in, för jag har själv upplevt det. Jag har bara inte satt ord till det på detta vis. Så tack. SItter just nu occh reflekterar över vad det vackraste i mig är. Ganska härlig fråga att kasta ut i universum. Får se vad jag får tillbaka. 

Vad är det vackraste i dig?