När jag målar fläker jag ut mig i hela min existens.

Så skrev hon i ett inlägg på Facebook, Emma Karlsson, och jag hajade till.
Precis. Precis så är det! Fast för min del blir det:
När jag skriver fläker jag ut mig i hela min existens.

Jag.
Som jag är.
Med fördelar och nackdelar.
Med sår, skavanker och sårbarhet.
I form, förundring och förändring.
Naket, nära och nyfiket.

Hela min existens.
Behov. Glädjeämnen.
Det jag gläds ohämmat åt, likväl som det jag skäms för.Varför hålla tillbaka? Enda skälet jag ser vore risken för att du utnyttjar min öppenhet, gör våld på min tillit, skadar min medvetet naiva inställning till allas goda vilja.

Tillräckligt gott skäl för att avstå att dela?

Nä.
Jag tycker inte det.
Jag känner inte det.
Vill inte längre styras av rädsla.
Inte. Längre.
Har. Alltför länge. Slut med det. Nu.

Vill låta kärleken vara min ledstjärna, den som säger att kärlek är allt. Allt är kärlek.
Och därför är det inte är farligt att fläka ut mig i hela min existens.
I skrift. I tal. I sång. I vad-helst-tillfället-tarvar.
För jag är du. Du är jag. Vi är Ett.

Där har jag ett tillräckligt gott skäl för att vilja dela.
Ett där rädslan får stå tillbaka för kärlek och tillit.