Höstlovschillande

Chillar vidare med barnen… efter tre nätter i Stockholm tog vi tåget till Uppsala för två nätter här, innan vi hoppar på Snälltåget söderut igen.

Igårkväll hade vi för avsikt att gå ut och äta middag, men när vi gick förbi en matbutik så kände vi alla tre att lite pasta med ärt- och grönmögelsås lockade mer. Så vi shoppade det som behövdes och tog en tidig kväll hemma istället.

Idag har vi blivit ordentligt uppblötta på Fyrishov, äventyrsbadet i Uppsala, och har ätit en riktigt fräsch och god lunch på Zocalo.

Zocalo

Nu tar vi en liten vilostund i lägenheten (hyrd via AirBnB, smidigt sätt att hitta boende!) innan vi ska ta en liten promenad till domkyrka och slott.

Vi gör inte många knop direkt, och jag har en känsla av att det är precis vad vi alla tre behöver. Slow down to the speed of life, som min coach brukar säga, inspirerad av Richard Carlsons bok med samma namn. Det är vad detta höstlovet mest av allt handlat om – att sakta ner, bara vara, inte hetsigt göra göra göra. Tillsammans. Och enskilt. Under tystnad eller i samspråk. Med en klapp, en puss, en kram, ett leende, en ögonblinkning i samförstånd mellan två själar och en hand som stryker över barnakind.

Slow down to the speed of life

Att sakta ner till livets hastighet.
Vilken gåva. Till mig. Till mina barn. Till världen i stort.

Vad händer i dig när du saktar ner till livets hastighet?

Upp till bevis

Jag har i ett halvårs tid lyssnat om och om igen, på en podcast av Steve Chandler där han pratar om Förväntningar versus Överenskommelser. Första gången jag lyssnade till den, fick jag träningsvärk av all tankespjärn som drogs igång, en riktig genomkörare blev det! Mina tankar har definitivt utvecklats i saken, sedan jag senast bloggade kring ämnet.

Snälltåget

Sitter i skrivande stund på Snälltåget mot Stockholm, tillsammans med mina barn, 10 och 15 år gamla. Det är höstlov och vi ska vara i Stockholm tre nätter och i Uppsala två nätter, för att sen vända åter söderut på fredag. Kan du ana att jag har en hel hoper med förväntningar? Att vi ska vara goa och glada, sugna på äventyr, besök på museum, samarbeta smärtfritt utan tjat och gnäll….. ja, du vet va? Och kanske barnen också har lika många förväntningar, fast kanske helt annorlunda? Typ att vi ska käka snabbmat, gå på bio, mest sitta hemma och surfa, och definitivt inte ens titta åt ett enda museum….

Att faktiskt uttala förväntningarna kan ju vara ett steg på vägen, men kruxet med en förväntan, outtalad eller uttalad, är ju att den som jag förväntar mig något av, inte har skakat tass med mig på att de faktiskt är med på det. Och förväntan är ett noll/minus-spel. För om du lever upp till min förväntan, så blir jag sällan sprudlande lycklig, för jag förväntade mig ju faktiskt det av dig. Lever du däremot inte upp till den så blir jag arg, sur, ledsen, besviken… och du har kanske inte ens en susning om varför jag beter mig som jag gör, dessutom.

Men om vi däremot lyfter upp våra tankar och förväntningar, och enas om en överenskommelse (där alla inblandade parter måste ta ansvar för att verkligen vara ärliga!), så slipper vi förväntansträsket som riskerar att dränera oss på energi.

Så när vi ska duka upp vår medhavda picknick för att äta lunch, ska vi lyfta upp våra respektive förväntningar och se om vi kan skapa ett par överenskommelser av det istället. Jag insåg nämligen när jag och barnen ägnade en studiedag åt att göra Köpenhamn, att jag laddat med massiva förväntningar…. som sköts ned brutalt redan på tåget över bron, då jag glad i hågen rabblade möjliga aktiviteter för dagen och möttes av brölande Näää, Öhhh, Triiiist, Amen, vill inte, Guuud vad jobbigt, och liknande….

Ska bli spännande att se om vi (eller åtminstone jag) kanske får en annorlunda upplevelse denna resan, inte minst för att jag verkligen funderar över vilka förväntningar jag bär på.

Och sen har jag faktiskt gjort ett tillägg till Steve Chandlers tes, jag har lagt till Förhoppningar, som i mitt tycke bär en helt annan energi – bubblande, nyfiken, lite kittlande och outforskad – än Förväntningar.

Hur går dina tankar kring förväntningar?