Tiden, denna gåva!

Tänk så mycket tid vi har.
Hela 24 timmar/dygn. Tjugofyra. Timmar. Per. Dygn.
En skatt, vilken rikedom, en gåva att göra något av!

Själv väljer jag åtta timmar till sömn. Den är given, för mig. Jag mår bra av det och njuter av det. Tycker om min säng, tycker om sömn. Restorativt. Uppbyggande.

Men resten av tiden då? Sexton timmar kvar. Vad gör jag av dessa timmar?
Lagar mat. Äter, ibland allena, andra gånger i gemenskap. Mediterar, ca tjugo minuter Headspace varje dag. Sen har jag min Sjua rörelse, som jag oftast gör i samband med daglig tvagning och påklädning.

Jag skriver. Bloggar. Inte allt jag skriver skickas ut i etern, men mycket. Vill skriva mer. Min skrivretreat i januari gav mersmak. Föresatte mig att blocka dagar i kalendern, för skrivande i längre sjok även hemma, men det har inte blivit av. Föresatsen kvarstår dock, liksom avsikten att ge mig själv två dagars skrivretreat varje kvartal.

Sociala media. Tar min tid. Och ja, faktiskt lite mer tid än jag känner mig bekväm med. Den planlösa tiden, den grämer mig. Att lägga 30 minuter på förmiddagen för att checka in, den vill jag ha. Men resten? Planlösheten skaver. Där är jag ovarsam med den gåva varje dag för med sig, gåvan som är tid.

Möten. Och då menar jag inte projektmöten, utan möten person till person. Coachsamtal (ibland är jag coach, ibland klient), Walk n Talks. HangOut’s, eller än hellre, min favorit HangIn’s. En timme eller två, där själ möter själ, där något kan hända i mellanrummet, där min förståelse för och upplevelse av livet vidgas, expanderar. Explorativt. Ibland väldigt processinriktat, konkret, beslut fattas, handlingsplaner dras upp. heart to heartJust nu har jag hela 12 dylika sammanhang av skiftande karaktär, som regelbundet återkommer på olika frekvens i min kalender. Ibland dyker ett nytt sammanhang upp, engångsföreteelser, eller som inledning till ett nytt regelbundet återkommande sammanhang av själsmöten. Tolv stycken. Nej. Tretton. Glömde en. Kanske finns fler? Ja! Fjorton! Oavsett siffran: tänk! Fjorton sammanhang där jag upplever att min själ får näring, mitt hjärta stärks i all den värme och omsorg jag badar i, jag berikas av dessa tillåtande miljöer, att utforska, uppleva och vara i.

Sen finns projektmötena också. Jobbet liksom. Det som just nu genererar merparten av min inkomst. Att i de mötena vara jag. Där en utmaning, för mig, i den kontexten. Min hjärna utmanas, jag drar kopplingar, ser udda samband, föranar sådant som vi därmed kanske kan förebygga. Det har jag alltid bidragit med. Men att i den typen av sammanhang bidra även med den jag är nu och inte bara med den jag var då, där kan saker och ting uppstå, inte minst eftersom den jag var är det som ligger till grund för att jag har denna typen av uppdrag idag.

Finns ännu mer tid över. Och där gäller det att icke förglömma rörelsen, mestadels utomhus. Cyklar kors och tvärs genom staden. Promenerar, mol allena eller i sällskap, och snart snart väcks trädgården till liv igen… eller. Den har redan börjat, det spirar både här och där medan annat förmultnar. Allt står som redo att explodera, samlar en sista gnutta kraft inför vårens växtexplosion. Där vill jag spendera mer tid, med fingrarna i jorden. Plocka äpplen, bär, krikon, grönsaker och örter – snart nog är de första nässlorna redo för att plockas! Lagom tills de tagit slut i frysen, där förra årets förvällda dito senaste halvåret gett mig glimtar av en annan årstid. Kirskålen kommer något lite senare, men så finns det ännu kvar något fler portioner i frysen av förvälld kirskål.

Tjugofyra timmar. Varje dags tidsgåva. Till dig. Mig. Oss alla.

Den dagen kommer då vi inte längre får tjugofyra timmar.
Men givet att den dagen inte är idag – vad väljer du då att göra av dagens gåva?

Janne, vilken story!

Varje söndag under 2015 har jag tipsat om en podcast, antingen ett specifikt avsnitt som jag gillar extra mycket eller en hel podcast-serie, och det tänker jag fortsätta med. Men alla de tipsen är på engelska och jag lyssnar ju på svenska poddar också, som jag gärna skulle vilja rekommendera, så jag har beslutat mig för att tipsa dig om ett antal svenska poddar jag lyssnar till.

Jag har tipsat om #100procentpodden#vågapratapoddenLedarkanalen som alla är nya podcasts och Värvet, som är en trotjänare. Men även Värvet har en bit kvar innan det blir en lika trogen följeslagare att lyssna till som klassiska Sommar i P1. Lyssnade till Kjell Enhager häromdagen och småfnittrade lite för mig själv när jag föreställde mig vissa bekanta i sociala media som jag riktigt kan se framför mig hur de missnöjt och upprört fryner på näsan åt Kjells livsinställning att älta positivt.

BoldomaticPost_Varfor-finns-du-ni-till-Hur-maSjälv njöt jag. Inte minst åt hans lovsång till Varför drygt 18 minuter in i programmet om du lyssnar till versionen utan musik. Som jag önskar att fler företag och kommuner följde Kjells råd och frågade sig varför de finns till för att därefter jobba för att leva upp till det. Ja, individer med för den delen. Jag har gjort just det i mitt liv, och det gör det onekligen enklare att göra val i vardagen.

Det fanns ett tillfälle då jag riktigt rös av kraften i hans berättelse, och det var när han berättade om Janne, som cyklade Vätternrundan när det värsta möjliga inträffade. Vilken berättelser. Herre min ge. Jag vill inte förstöra din upplevelse dock, så ta och lyssna själv vettja så du får höra hur något fullkomligt omöjligt blir möjligt. För om inte Jannes story får dig att inse att det faktiskt är så, ja, då vet inte jag vad som skulle krävas.

Vilket är ditt favorit-sommarprat?

 

Berikande upplevelse?

Många saker kan jag få mig till del när jag läser kommentarsfält på diverse ställen, oavsett om det är på en artikel, eller YouTube-klipp eller en Facebook-status, men att kalla det för en berikande upplevelse – nä du, det tror jag minsann aldrig jag känt. Åtminstone är det inte så det känns då jag visualiserar ett kommentarsfält eller två.

Då känns det, tyvärr, mer som Nemi beskriver det nedan:

kommentarsfältet

Hahaha, skrattar lite när jag läser texten och tittar på bilden. Kan så på pricken känna igen mig i det där, den ultimata uppgivenheten där all min muskelkraft – både fysisk och mental – på något vis bara försvinner, går upp i rök, smälter bort. Kvar blir en matthet, en orkeslöshet. Vill inte läsa en enda rad till, inte försöka nå fram till någon typ av samsyn (om så bara kring att vi inte är ense och att det är ok) med folk jag försöker samtala med, vill bara dra nått gammalt över mig och gå i ide.

Och sen. Ett tu tre. Så kommer muskelkraften så sakteliga tillbaka. Mentalt och fysiskt så är det som jag väcks, fylls på, som att tanka bilen. Från att ha gått på ångor och slutligen fått total soppatorsk, till att vara fulltankad igen. Redo att kasta mig ut i en värld som inte enkom består av icke-befriande kommentarsfält, ankdammar på Twitter och människor som verkar ha som främsta mål i livet att medvetet missförstå. Den där världen består ju också av fantastiska artiklar, statusuppdateringar, blogginlägg (snöat in på sociala media, som du kanske märker) och inte minst möten, på riktigt, verkliga möten, mellan människor med välvilja och nyfikenhet. Den där världen som jag älskar, på alla sätt, med allt den innehåller. 

Berikande upplevelser finns det gott om, livet är proppfullt med dem! Och jag ska utmana mig själv att försöka hitta dem även i kommentarsfälten. För nog måste de finnas även där?

 

Adventslyft nr 11 – Livsglädje

livsglädjeLIVSGLÄDJE är ett ord som lockar fram ett leende på mina läppar. Och som med flera av de andra orden jag valt så finns det många exempel jag skulle kunna ge på livsglädje. Men jag väljer min vän Michael Sillion, även kallad Lord Sillion.

Vi har lärt känna varandra tack vare sociala media i allmänhet och #skolvåren i synnerhet, och det gör mig väldigt glad. Vi har träffats afk även om vi mestadels ses på sociala media. Men det är inte utan att jag med extra värme minns en fredagkväll i Visby, under Almedalsveckan 2013, då jag och Michael rockade loss på dansgolvet på Gutekällaren precis efter öppningsdags. Ensamma på dansgolvet (ja, dansgolven, men vi hittade en favorit!) fick vi en rejäl genomkörare, vilket verkligen var skönt efter en veckas Almedalande!

Förutom att uppvisa en fantastisk livsglädje så är Michael också en oerhört generös och inspirerande person att hänga med. Tack vere honom upptäckte jag RSA Events som blivit mig en trogen följeslagare i Podcaster. Så jag uppmanar dig att hänga lite med honom du med, t ex på Twitter, eller på någon av hans bloggar (den långa, eller den korta).

Livsglädje – jag tänker på min vän Michael Sillion, framtidsskaparen.
Livsglädje – vem eller vad tänker du på?

 

Instagrammade ögonblick av lycka

Sitter nere på stranden vid Sibbarp och läser bok. Make och son spelar fotboll med en boll de lånade av sällskapet vid nästa buskage, ett sällskap som just nu ligger och solar, läser och snackar.

(Dottern är hos momo och njuter av uppmärksamhet, excellent service och ett helt gästhus i egen besittning om någon undrar.)

Hört och läst många synpunkter på alla dessa bilder av solsken, fester, grillande på stranden, fikastunder i trädgården, barn med glass i högsta hugg, loppisfynd, bärplockning, och allt vad vi översköljs med på sociala media som Facebook, Twitter, Instagram. Många av dessa synpunkter är negativa, att vi målar upp oäkta fasader av hur bra vi har det, medan smärtan, sorgen, ensamheten inte får plats, inte är välkommen.

20140717-170933-61773997.jpg

Så kanske det är, men samtidigt slås jag av tanken att alla dessa instagrammade ögonblick av lycka kanske också hjälper oss att känna tacksamhet. Tacksamhet över det jag har, just här och nu, över det jag värderar så högt att jag vill föreviga det och dela det.

Kanske det är en anledning till sociala medias framgång, att det också möjliggör en mikrostund av reflektion, av tacksamhet, glädje och njutning. Jag vet att jag själv kan känna hur tacksamheten över liv och leverne, hus och hem, familj och vänner, kan lägga sig mjukt och varmt i mitt inre, som vore det en gåva. För är det inte just det som tacksamhet är, en gåva som öppnar för en stunds lycka?

Om reflektion, del 3

Att reflektera.

Att få en stund att tänka över och landa i mina varför.

Att ta sig den tiden. Det bidrar till min livskvalitet.

Under höstlovet var jag i Kerala med familjen, och höll mig från sociala media i stor utsträckning. Men ibland föll lusten på och så skedde då jag läste ett tweet från #skolvåren:

20131107-213551.jpg20131107-213557.jpg20131107-213603.jpgAtt skapa denna vana att reflektera, från ung ålder, det vore en ofantlig vinst – för oss alla. Vi skulle se ett ökat välbefinnande, en ökad livskvalitet och mental hälsa. Men, vi vet alla att barn gör som vi gör och inte som vi säger. Hur kan vi lära barnen detta om vi inte aktivt själva utövar reflektion, såväl hemma som i skolan?

Reflekterar du?

Twänner!

Idag har jag träffat många twänner som jag aldrig träffat på andra sätt än via Twitter tidigare. Det är fascinerande hur mycket jag lärt mig via sociala media och än mer fantastiskt att få skaka tass med eller krama dessa individer!

Och det är inte något som enkom hänt via Twitter heller. Har även fikat idag med en god vän som gav mig ett
ovärderligt stöd i en orolig tid för 13,5 år sedan. Henne träffade jag via ett föräldraforum.

I sociala media är det väldigt korta vägar mellan människor – och att ha tagit steget där kan göra det enklare att göra det när vi träffas fysiskt.

Många av dessa människor blir riktigt riktigt nära vänner, som jag delar många tankar med. Som ger mig tankespjärn i en vänskaplig och kärleksfull miljö. Som finns där för mig när jag behöver det, och det är något jag är oerhört glad över att jag fått en chans att uppleva!

20130702-192250.jpg

Och vet du – jag skulle inte vara här i Almedalen idag om det inte vore för just twänner! Det som Lärarnas Tidning skriver om idag hade aldrig blivit av utan twänner och sociala media. #skolvåren föddes på Twitter och den dådkraft som den händelsen gett upphov till gör mig närmast stum. Stum av lycka och hopp!

Dådkraft – det förändrar världen! Vad gör du av din dådkraft?