Sitter här i sängen och skriver. Små utkast, en paragraf eller två, embryon av texter kring budskap jag inte riktigt är redo att skicka ut i världen. I sinom tid. Till dess kanske denna förunderliga limbo bibehålls, känslan av att jag inte riktigt har något att säga, hur det inte finns något som riktigt griper tag, varken i mig eller dig som läsare.
Och ändå så fortsätter jag.
Skrivandet alltså.
Jag vill ju skriva, jag älskar att skriva, även om jag stundtals känner mig helt tom på ord att få ned på pränt. Den enklaste vägen hade varit att sluta, att släppa taget om intentionen att blogga dagligen. Och det är en möjlighet. Men det är inte mitt val, av så många skäl.
Dels för att jag vet, djupt inom mig, hur stor hjälp mitt skrivande är för mig. Det är verkligen självcoaching, det ger vägledning och klarsyn, visar på svårigheter och möjligheter. Skrivandet ger oerhört hög avkastning i form av självinsikt och själslig expansion. Bara ett par paragrafer, ett blogginlägg, två, tre, kan göra världen förståelig, hanterbar, lättare att navigera.
Också för att jag vet att vanans makt är stor. Om jag slutar skriva dagligen kommer tidpunkten förr eller senare då jag kommit så långt bort från denna vana, att den inte längre föresvävar mig. Och så har det gått en månad eller två, kanske till och med ett halvår, ett eller flera år – utan att jag skrivit. Utan att jag gett mig själv gåvan som skrivandet är för mig.
För dig kanske det är något annat än skrivande som ger motsvarande gåva: sprickan i skalet som gör att ljus både kommer in och ut, livgivande och skapande. För mig är det skrivande. Därför förtsätter jag.
Nej.
HERO - the coach 