Gammelmor Spindel

Rebecca Solnits bok Män förklarar saker för mig är illustrerad med bilder av Ana Teresa Fernández, och essä nummer fem med titeln Gammelmor Spindel inleds med en målning av en kvinna som hänger upp tvätt. Ur denna till synes banalt vardagliga bild spinner Solnit sedan sitt nät, liksom gammelmor Spindel gör, för att påtala paradoxen hur kvinnan samtidigt existerar som utplånas.

Ett exempel ligger i släktträd, dessa nedskrivna eller berättade släktträd, som är vanliga inslag i vår kultur, världen över: ”Jag har en annan vän vars släktträd har blivit kartlagt tusen år tillbaka, men det finns inga kvinnor i det. Hon har just upptäckt att hon själv inte fanns med, men det gjorde hennes bröder. Hennes mamma fanns inte med, och det gjorde inte hennes farmor heller. Eller hennes morfar. Det fanns inga mor- och farmödrar. Fäder får söner och sonsöner och så går ätten vidare, namnet förs vidare; trädet förgrenas, och ju mer omfattande det blir, desto fler människor saknas. […] Sammanhang – patriarkatets, bördens, berättelsens – skapas alltså genom utplåning och utestängande.”

Spindelmor är den viktigaste skaparen av universum, skriver hon, och hänvisar till hopi-, pueblo-, navajo-, choctaw- och cherokeefolkets skapelseberättelser. ”Spindelvävar är bilder av det icke-linjära, av de många riktningar något kan ta, de många upprinnelser det kan ha; av både mormödrarna och kedjan av avlelser.”

Hon spinner vidare på temat och avslutar essän med något som jag läser in som en för henne personlig avsiktsförklaring, som jag också tar som både inspiration och uppmaning:
”Att spinna väven, inte fastna i den, att skapa världen, att skapa sitt eget liv, att styra sitt öde, att ge mormödrarna och farmödrarna namn lika väl som fäderna, att rita nät och inte bara räta linjer, att vara såväl en skapare som en städare, att kunna sjunga utan att bli nedtystad, att lätta på slöjan och bli synlig; allt detta är fanor som jag hänger upp på min tvättlina.”


Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på en första bokreflektion kring boken ”Män förklarar saker för mig” av Rebecca Solnit. Jag har för avsikt att blogga en bokreflektion för varje kapitel:
Män förklarar saker för mig
Det längsta kriget
Världar krockar i en lyxsvit
Till hotets lov
Gammelmor Spindel
Woolfs mörker
Kassandra bland kräken
#YesAllWomen
Pandoras ask och den frivilliga poliskåren

En hälsning från universum

Gick en välgörande promenad idag med en varm kärleksspridande klok kvinna. När vi vardera berättat vårt nuläge insåg vi båda att det fanns många skäl till att vi bestämde oss för att ses på en walk n talk:en just idag. Så skönt att kunna se och ses, hålla och bli omhållen och inte minst dela gemensamma – smärtsamma och lärorika – erfarenheter. När vi gick förbi busshållplatsen vid Latinskolan fick jag en hälsning från universum via Instagramkontot studio_mitkovic.Ta vad du behöverGick högtidligt in i busskuren, rev av den enda kvarvarande lappen, la den varsamt i min hand och slöt ögonen. Fylld av värme, kärlek och välbefinnande, fortsatte jag promenaden. Med lappen i bakfickan. Och där ligger den kvar.healing

Tack universum, studio_mitkovic och min fina vän! ❤

2016 – mitt år att skeppa!

De senaste åren har jag satt en intention för det kommande året. Som att vända blad, blankt, vitt papper, helt öppet för nya möjligheter. Oändliga potential att fylla det med precis vad som helst.

2013 handlade om Skolutveckling.
2014 fokuserade jag på Transformation.
2015 var mitt år av Expansion.

När jag tittar tillbaka på dessa år, så kan jag se hur jag expanderat. Expansion är ett ord som för mig har stor betydelse. Det har blivit en del av mitt liv, på daglig basis. Varje morgon, när jag gör min Headspace, påminns jag om expansion, för varje andetag jag tar. Varje gång jag andas ut, påminns jag att för att kunna expandera, måste jag släppa taget om visst. Sådant som inte längre gagnar mig. Sådant jag är klar med. Minnena består, och lärdomarna. Med saken, handlingen, vanan har passerat bäst-före datum och det är tid att släppa taget.

2016 kommer vara mitt år att Skeppa.2016

Julkalendern på temat #SethinLondon har med all säkerhet inspirerat mig att formulera just den här intensionen, men det har inte varit en aktiv process. Jag vaknade, arla morgonstund, den 30 december. Och där var det. Att skeppa. Det är vad 2016 ska handla om.

Som att räckas en gåva från Universum.

Skeppa.

Det är som en hägring på horisonten, glimrar och vibrerar.
Inga detaljer. Det behövs inte. Det är inte detaljerna i vad jag ska skeppa under 2016 som spelar roll. Det är vanan att skeppa. Att skapa, och släppa lös i världen. Högt och tydligt, med en rejäl smäll, så ingen kan undgå att märka att något just har tagit plats i världen. Eller väldigt väldigt tyst. Som en viskning, en ljuv bris, som smeker kinden din så mjukt och försiktigt att du inte riktigt vet om luften faktiskt rörde sig.

Hur jag skeppar spelar mindre roll, än Att jag skeppar.
Kan du se skillnaden? Kan du förstå varför?

Meningen med livet; 42!

Ja, så är det, idag fyller jag meningen med Livet, universum och allting. Det ni, vilket underbart år jag har framför mig, att fullt ut leva meningen med livet (åtminstone enligt Douglas Adams) i 365 dagar framöver.

Ser jag tillbaka på det gångna året, så ser jag ett år där jag blivit klokare, vackrare, lugnare, mer erfaren och vis. Ett år där jag vågat bjuda mer på mig själv, och verkligen njuter av att lyfta upp och fram alla fantastiska människor jag känner eller stött på i olika sammanhang.

Det har varit ett år av skratt, gråt, knutna men även brutna vänskapsband och framför allt, ett år av så många fantastiska möten. Blir rent rörd när jag tänker på allt som hänt sedan #skolvåren körde den allra första #afkSkolvåren i Varberg förra året.

Ett år då jag utmanats och utmanar, ett år då jag skalat bort utanpåliggande lager som inte gagnar mig (längre) och allt mer vågar vara 100% mig själv. Det sistnämnda är inte alltid så lätt. Ibland rent omöjligt då jag tappar bort mig själv på vägen. Understundum lekande lätt, men bäst av allt är att jag i de stunderna ofta får syn på det och kan se resan jag gjort. Och då uppskattar jag mig själv, mina erfarenheter och livet till fullo ska du veta.

20140616-233501-84901626.jpg

Haha – nu tycker du kanske jag är mer än lovligt knäpp? Men vet du vad, det bryr jag mig inte om för fem öre. Jag lever, skapar och ansvarar för mitt liv. Och jag älskar det, med alla dess upp- och nedgångar, högt och lågt, allt får plats i mitt liv. Precis som det ska vara!

Så heja mig, hipp hipp hurra, må jag göra en riktigt ljuvlig dag och leva i hundrade år!