Jagad av inre demoner

Det går i ett, sirenens sång är stark… Jagar, skapar, levererar, spinner iväg nya idéer likväl som grundar mig i det gamla befintliga, sådant jag vet kan ge mig den trygghet jag behöver. Ger och tar emot tankespjärn i parti och minut, ligger på gränsen för vad jag mäktar med. Övermäktigt?

Nej. Fast det kan kännas så. Och det är ok. En viktig signal. Ser fram emot att släppa taget och bara vara under påsken. Sång, spännande sällskap och samkväm med släkt.
Det blir bra. 

För det är i mellanrummen det händer, så oavsett om mina inre demoner jagar mig att göra – göra – göra, så ska jag också värna vilan. Det är i vilan saker faller på sin plats, läkande sker och insikter tar fäste för att, när vilan är över, skjuta upp genom jorden som grodden ur ett frö. Men först samlar jag kraft och satsar på ytterligare två dagar av tankespjärn och görande. För nuet, för växandet, för framtiden. För mig. Månne jagad av inre demoner, men jag räds dem inte. Ser dem, men låter mig varken piskas eller hunsas av dem. 

Tiden, denna gåva!

Tänk så mycket tid vi har.
Hela 24 timmar/dygn. Tjugofyra. Timmar. Per. Dygn.
En skatt, vilken rikedom, en gåva att göra något av!

Själv väljer jag åtta timmar till sömn. Den är given, för mig. Jag mår bra av det och njuter av det. Tycker om min säng, tycker om sömn. Restorativt. Uppbyggande.

Men resten av tiden då? Sexton timmar kvar. Vad gör jag av dessa timmar?
Lagar mat. Äter, ibland allena, andra gånger i gemenskap. Mediterar, ca tjugo minuter Headspace varje dag. Sen har jag min Sjua rörelse, som jag oftast gör i samband med daglig tvagning och påklädning.

Jag skriver. Bloggar. Inte allt jag skriver skickas ut i etern, men mycket. Vill skriva mer. Min skrivretreat i januari gav mersmak. Föresatte mig att blocka dagar i kalendern, för skrivande i längre sjok även hemma, men det har inte blivit av. Föresatsen kvarstår dock, liksom avsikten att ge mig själv två dagars skrivretreat varje kvartal.

Sociala media. Tar min tid. Och ja, faktiskt lite mer tid än jag känner mig bekväm med. Den planlösa tiden, den grämer mig. Att lägga 30 minuter på förmiddagen för att checka in, den vill jag ha. Men resten? Planlösheten skaver. Där är jag ovarsam med den gåva varje dag för med sig, gåvan som är tid.

Möten. Och då menar jag inte projektmöten, utan möten person till person. Coachsamtal (ibland är jag coach, ibland klient), Walk n Talks. HangOut’s, eller än hellre, min favorit HangIn’s. En timme eller två, där själ möter själ, där något kan hända i mellanrummet, där min förståelse för och upplevelse av livet vidgas, expanderar. Explorativt. Ibland väldigt processinriktat, konkret, beslut fattas, handlingsplaner dras upp. heart to heartJust nu har jag hela 12 dylika sammanhang av skiftande karaktär, som regelbundet återkommer på olika frekvens i min kalender. Ibland dyker ett nytt sammanhang upp, engångsföreteelser, eller som inledning till ett nytt regelbundet återkommande sammanhang av själsmöten. Tolv stycken. Nej. Tretton. Glömde en. Kanske finns fler? Ja! Fjorton! Oavsett siffran: tänk! Fjorton sammanhang där jag upplever att min själ får näring, mitt hjärta stärks i all den värme och omsorg jag badar i, jag berikas av dessa tillåtande miljöer, att utforska, uppleva och vara i.

Sen finns projektmötena också. Jobbet liksom. Det som just nu genererar merparten av min inkomst. Att i de mötena vara jag. Där en utmaning, för mig, i den kontexten. Min hjärna utmanas, jag drar kopplingar, ser udda samband, föranar sådant som vi därmed kanske kan förebygga. Det har jag alltid bidragit med. Men att i den typen av sammanhang bidra även med den jag är nu och inte bara med den jag var då, där kan saker och ting uppstå, inte minst eftersom den jag var är det som ligger till grund för att jag har denna typen av uppdrag idag.

Finns ännu mer tid över. Och där gäller det att icke förglömma rörelsen, mestadels utomhus. Cyklar kors och tvärs genom staden. Promenerar, mol allena eller i sällskap, och snart snart väcks trädgården till liv igen… eller. Den har redan börjat, det spirar både här och där medan annat förmultnar. Allt står som redo att explodera, samlar en sista gnutta kraft inför vårens växtexplosion. Där vill jag spendera mer tid, med fingrarna i jorden. Plocka äpplen, bär, krikon, grönsaker och örter – snart nog är de första nässlorna redo för att plockas! Lagom tills de tagit slut i frysen, där förra årets förvällda dito senaste halvåret gett mig glimtar av en annan årstid. Kirskålen kommer något lite senare, men så finns det ännu kvar något fler portioner i frysen av förvälld kirskål.

Tjugofyra timmar. Varje dags tidsgåva. Till dig. Mig. Oss alla.

Den dagen kommer då vi inte längre får tjugofyra timmar.
Men givet att den dagen inte är idag – vad väljer du då att göra av dagens gåva?

Jag läser mina skrivna ord högt

Fast tyst. I mitt inre. När jag skriver.

Jag läser mina skrivna ord, under tiden jag skriver dem, fast tyst. I mitt inre.
Rytmen blir viktig. Allt viktigare. Tror inte jag skrev så här för ett år sedan, rytmiskt, i mitt inre, hör hur orden, meningarna, skiljetecknen hänger ihop. En paus här, ett mellanrum där. Allt för att möjliggöra något mer, något bortom orden. Där känslan kan förmedlas, och byggs, i dig, precis som den skapas i mig, när jag läser och skriver, skriver och läser, samtidigt.

Letar ord. Finner dem. Ibland. Ibland inte. Går vidare.
Läser alltid om innan jag publicerar. Men filar inte oändligt på mina texter, det gör jag inte. Ibland går de snabbt att skriva. Oftast tar det lite tid, fast inte dagar. En timme. Kanske två. Men då uppbrutet, annat hamnar emellan. Ibland är det riktigt bra, för texten växer, min avsikt tydliggörs, i mellanrummet jag ger mig själv då jag släpper taget om det skapade, för ett ögonblick, en stund, en timme, dag, vecka i sällsynta fall.

Ofta har jag kanske en rad att utgå från.
En podcast. Ett citat. En tanke som jag fångade i flykten, i syfte att skriva om den, utveckla den, sätta kött på benen. Ge den svartvita världen färg. Måla. Med ord.BoldomaticPost_Undrar-om-jag-med-skiljetecke

Jag är lite kluven dock. Skriver ju både på svenska och engelska. Inte medvetet, strategiskt. Mer slumpen som avgör. Det bara blir som det blir. Oftast är det orden som styr, känslan jag vill förmedla, och var jag bäst förmår göra det, utifrån min vokabulär.

Har nog aldrig tittat på hur jag skriver. Har bara skrivit. Lite intressant att notera hur jag – även i detta nu – läser orden högt, fast tyst, för mig själv. Tonfallet är viktigt.
Undrar om jag, med skiljetecken, radbrytningar, styckesindelningar, lyckas förmedla den melodiska rytm jag förnimmer i mitt inre. Vad förnimmer du?

Det mellanmänskliga

Lånade en bok på bibblan, kallad Det mellanmänskliga, skriven av Martin Buber för drygt sextio år sedan. Tror det var ett tips jag fick på Twitter, som jag agerade på. Och boken är en liten juvel. Tunn, stor text, och djupt filosofisk. Tar inte lång tid att läsa, men är djup och tarvar omläsning både en och flera gånger.

20140408-085013.jpg

Det mellanmänskliga, av Martin Buber

Läste den för första gången i helgen och njöt. Skrev ned sidor att gå tillbaka till, meningar att fördjupa mig i, tankar att utveckla.

Jag har talat, tänkt och bloggat om mellanrum mer än en gång. Det mellanmänsklga uppfattar jag som just en typ av mellanrum. Men Martin Buber hävdar att det mellanmänskliga mellanrummet i det närmaste blir till, tillkommer som en egen identitet, att det nästan blir något påtagligt, ett tredje väsen som föds, då äkta och ärliga möten äger rum.

Han skriver om att detta kan vara något vi skyggar från. Det kan uppstå då två främlingar får ögonkontakt på en buss, men pga konvention och normer, så kanske endera parten, eller båda, viker ned blicken, det blir för mycket, det mellanmänskliga tar för stor plats, kännas för verkligt och äkta, Men tänk om vi vågade stanna kvar i det?

Han gör också en mycket intressant distinktion mellan två människotyper, högst generellt. Mellan de som ser sig som de ÄR, kallad väsensmänniskan, och de som ser sig som de skulle vilja uppfattas som, bildmänniskan. Väsensmänniskan är i sitt väsen, sitt varande, medan bildmänniskan önskar projicera en bild, en mask, så som hen vill bli uppfattad av andra. När en av vardera människotyp möts, visar Martin Buber på hur många människor som faktiskt möts… och det blir ett intressant litet tankeexperiement, som du får läsa om i boken.

För detta är en bok som ska läsas. Inte tu tal om det. Det är en bok jag aldrig hört talas om, och det gör mig lite beklämd, för det är verkligen en riktig juvel. Det är en bok som vore intressant att läsa med ungdomar. För den pekar i en riktning, visar på vad som är möjligt, och det inger mig med hopp. Och mod.

Mod att fortsätta skala bort mina egna lager, pålagda av mig själv och samhället, konventionerna, så här ska man vara för att passa in-mönsterna, och att bli ännu mer mig, bli allt mer av en väsensmänniska. Men jag ser det inte som att jag måste ändra på mig för att jag inte duger. Jag tror snarast det är som att återvända hem. För jag tror att just detta, att vara jag, vara den jag är, är människans utgångspunkt, i mångt och mycket. Bildmänniska blir vi – kanske? – då vi reagerar på samhället runt omkring?

I takt med att jag blir och vågar vara, mer ärlig med mig själv och vem jag är, så kanske jag vågar stanna i känslan av det mellanmänskliga allt mer?

Gotland bye bye

Så har vi sagt hej då till Gotland. Familjen anslöt söndagen då Almedalen tog slut och vi har haft en skön veckas inledande semester.

20130716-132724.jpg

Att gå från trehundranittio knyck ner till noll (nästan) gick förvånansvärt bra – och jag är inne i sommarlunk. Försöker att hålla långa mellanrum – och tänker inte så aktivt. Dvs, söker inte upp tankarna. De som kommer är välkomna men jag släpper dem fria.

Nu ska vi njuta av sommaren på hemmaplan, dvs Skåne. Vad tycker du vi ska hitta på?