”Betrakta världen som din lekpark och människorna i den som dina kamrater. Se de världsliga tingen som enbart leksaker. Behandla din svaghet som din styrka och erkänn att den är en del av din personlighet. Lev livet som ett barn utan att tänka på riskerna att misslyckas.”

I det sista regnet.
Janesh Vaidya.

Vacker, finstämd och tankeväckande bok.

Du vet, fylld av sånt där som är självklart…. fast med handen på hjärtat så lever definitivt inte jag (alltid och till fullo) efter alla dessa självklarheter, så när jag läser dem blir gapet mellan tanke och handling, mellan varande och görande, än mer uppenbart.

”[…] vet jag att han är galen och därför bara kan tala ur hjärtat, så han är lätt att förstå sig på. Att vara galen kanske betyder just det: att sakna förmågan att dölja sina tankar och känslor bakom hjärtats ridå, att inte kunna uppträda så som samhället förväntar sig. När det inre sliter sig loss förlorar man de egenskaper som anses nödvändiga för att man ska kunna smälta in i den moderna civilisationen. Den som beter sig annorlunda genom att följa hjärtats bud stämplas som galning, en som inte klara sin roll i samhällets teaterpjäs.”

Tillsammans med fjortonåringen väntade jag på mor, moster, bror och svägerska i Ängelholm. Vi satte oss på en bänk vid torget, och jag tog fram min fån. Trillade över Don’t stop believin’ av Journey, framförd av Postmodern Jukebox, en fantastisk version, tyckte på play, med ljudet i högtalarna för en gångs skull. Började bums sittdansa… och det tog inte många sekunder innan jag dansade ut på torget och rockade loss.

Till fjortonåringens stora fasa.
Till förbipasserande fotgängares stora glädje.

Gav upphov till många stora leenden, vilket jag så gärna bjuder på. Men framför allt var det precis vad Janesh skriver som jag gjorde: följde hjärtats bud. Släktingarna som klev av bussen lagom till att jag dansade som värst vågade sig åtminstone fram för att få vars en välkomstkram av mig. (Och jodå, även de bar stora leenden!)

Med världen som min lekpark, och människorna som mina kamrater, med fantastisk musik, ljuvligt väder och på gott humör. Då blir det liksom galenskap av det!

Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2019, att läsa och blogga om 12 svenska och 12 engelska böcker, en varannan vecka, böcker som jag redan har hemma.