Tipsades av en god vän att låna Pelle Bengtssons Mot enkelhetens punkt – anteckningar från vägkanten. Läser den på ett sätt som jag tidigare i livet aldrig hade tillåtit mig att läsa en bok. Inte ord för ord, mening för mening, utan mer tillåtande. Skummar med ögonen över sidorna och gör strandhugg där ögat får syn på något, som om det blänker till i en bit strandglas i strandkanten. Tänk så mycket det går att förändra i livet – mitt gamla jag lät mig inte ens sluta läsa en bok, om jag så upplevde den outsägligt trist, löjlig, ointressant. Ånä, hade jag plockat upp den och börjat läsa så skulle jag minsann läsa klart. Vilken befrielse det innebar i mitt liv den dagen jag insåg att det måste jag ju faktiskt inte alls. Att det inte är ett tecken på svag karaktär att inte läsa klart varenda bok jag satte i händerna på mig själv, utan kanske tom ett tecken på att vara smart, att hushålla med den ändliga resursen tid. Så många fantastiska böcker det finns – varför skulle jag ägna mig åt sådana som inte talar till mig?
Nåväl. Mot enkelhetens punkt talar till mig, men just nu, just här, så läser jag den skummande med strandhugg. Och ganska många sådana blir det, i ärlighetens namn! Inledningsvis dök en dikt upp, en dikt jag föll handlöst för i min ungdom, kärlekstörstande och romantisk. Eeva Kilpis Säg till om jag stör:
Säg till om jag stör,
sa han när han steg in,
så går jag med detsamma.
Du inte bara stör,
svarade jag,
du rubbar hela min existens.
Välkommen.
Tänk så annorlunda mitt liv kunde varit, om jag i ungdomen hade läst, och sett, att välkomnandet inte enkom kan bjudas till andra, utan även sträcker sig gentemot mig själv, de delar av mig jag *ännu* inte omfamnat. Å andra sidan är jag oändligt glad att jag på senare år till fullo lärt mig just det: att vara välkomnande, gentemot mig, på alla vis jag kan. Nyfiket, utforskande med glädje och lätthet. Det har rubbat hela min existens, på det mest grundläggande vis. Att välkomna sådant som rubbar ens existens kanske är något vi alla kunde behöva lite mer av?
#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 5 av 100.
Boken ”Mot enkelhetens punkt – anteckningar från vägkanten” av Pelle Bengtsson.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com.
Hemkommen efter en Party-a-long-kväll på Biograf Spegeln. Dirty Dancing. Fullsatt salong, 5-6 män tillstädes, resten av publiken bestod av kvinnor i alla åldrar.
Precis som då jag gått på Sing-a-longs, lämnar jag Spegeln upprymd och fylld av glädje! Livet bubblar i mig, ostoppbart, flädar över. Kramar min väninna adjö, låser upp cykeln, sätter lurarna i öronen och cyklar hem, snabbare än vinden, högljutt sjungande med till Galen. Påminns än en gång, över att jag allt oftare släpper på förlåten och ger livsuttrycket som vill komma ur mig få göra det, fullkomligt otvunget fläker jag ut mig i hela min existens. Betraktar världen som min lekplats, njuter för fulla muggar och eftersom vi får mer av det vi fokuserar på, varför skulle jag någonsin välja att gå på någon annan form av bio än -a-long-bio?
HERO - the coach 