Etikettarkiv: kvinna

För mycket?

Publicerad den av
8

Detta ständiga tvivel.
Är jag för mycket?
Är jag för på?
Om jag säger vad jag vill – skrämmer det bort? Eller tvärt om, är det lockande? 

Och så andra sidan av myntet:
Ja, för i h-vete, klart jag är för mycket. Jag ÄR mycket. Punkt. Och stolt över det. Jag är inte för alla. An acquired taste, definitivt.
Och givet det, så är jag så inihelvete för liiiite på snarast än motsatsen.
De som skräms bort, ja, det är de som ska skrämmas bort. Det är de som inte förmår famna mig.
I allt jag är. Allt jag gör.
Jag. Med stort J. 

Och i nästa stund… men jag vet ju inte hur man gör?
Har inte lekt den här leken på många år… om ens någonsin, egentligen?
Tänk om det blir fel? Tänk om jag gör fel? Tänk om jag är fel?
Tabbar mig, trampar i klaveret, gör något som jag inte borde göra? 

Och sen, tillbaka upp igen:
Äsch, jag vill ju lära mig. Finns ju inget bättre tillfälle än just här, just nu, att lära mig.
Leka, experimentera, testa. I ord och handling.

I utforskandets namn – var går gränsen? Finns den? Skapar jag den inte själv? För jag har ju inte en susning om hur jag tas emot av någon annan, det enda jag kan, det enda jag ska, är att vara ärlig gentemot mig. I varsam samvaro med mig själv, lyhörd för nyfikenhet och behov, för begär likväl som rädslor. 

Vad jag lär mig mest av?
Ja. Inte är det av att hålla tillbaka.
Spela liten. Krympa mig. Eller den andre för den delen. 

Och ändock… nästan skrämmande så tydlig och ständigt pockande rösten inom är, den som säger: Akta akta, nu är du för på, nu vill du för mycket, lugna dig, du skrämmer bort om du är för på. Vänta på en krok från den andre! Kasta inte ut krokar själv, absolut inte uppenbara sådana, möjligen lite försynt smådolda, för då blir ditt budskap tveksamt och upp till tolkning. Och då kan du glida undan. Tryggt och bra. 

Jag är kvinna.
Detta mitt tvivel handlar om relationer. Om dejtande.
Om att sakteliga och trevande börja nosa på andra människor. 

Är det fler kvinnor som känner igen sig? Finns det kvinnor som inte känner igen sig? Och män? Är detta typiskt kvinnligt, eller är det allomgiltigt, oavsett könstillhörighet?

Och vad handlar det om egentligen?
Är jag (och du?) så subtilt hjärntvättade att göra oss själva små istället för att stråla, så där som bara jag (och du!) kan stråla?

Gammelmor Spindel

Publicerad den av
13

Rebecca Solnits bok Män förklarar saker för mig är illustrerad med bilder av Ana Teresa Fernández, och essä nummer fem med titeln Gammelmor Spindel inleds med en målning av en kvinna som hänger upp tvätt. Ur denna till synes banalt vardagliga bild spinner Solnit sedan sitt nät, liksom gammelmor Spindel gör, för att påtala paradoxen hur kvinnan samtidigt existerar som utplånas.

Ett exempel ligger i släktträd, dessa nedskrivna eller berättade släktträd, som är vanliga inslag i vår kultur, världen över: ”Jag har en annan vän vars släktträd har blivit kartlagt tusen år tillbaka, men det finns inga kvinnor i det. Hon har just upptäckt att hon själv inte fanns med, men det gjorde hennes bröder. Hennes mamma fanns inte med, och det gjorde inte hennes farmor heller. Eller hennes morfar. Det fanns inga mor- och farmödrar. Fäder får söner och sonsöner och så går ätten vidare, namnet förs vidare; trädet förgrenas, och ju mer omfattande det blir, desto fler människor saknas. […] Sammanhang – patriarkatets, bördens, berättelsens – skapas alltså genom utplåning och utestängande.”

Spindelmor är den viktigaste skaparen av universum, skriver hon, och hänvisar till hopi-, pueblo-, navajo-, choctaw- och cherokeefolkets skapelseberättelser. ”Spindelvävar är bilder av det icke-linjära, av de många riktningar något kan ta, de många upprinnelser det kan ha; av både mormödrarna och kedjan av avlelser.”

Hon spinner vidare på temat och avslutar essän med något som jag läser in som en för henne personlig avsiktsförklaring, som jag också tar som både inspiration och uppmaning:
”Att spinna väven, inte fastna i den, att skapa världen, att skapa sitt eget liv, att styra sitt öde, att ge mormödrarna och farmödrarna namn lika väl som fäderna, att rita nät och inte bara räta linjer, att vara såväl en skapare som en städare, att kunna sjunga utan att bli nedtystad, att lätta på slöjan och bli synlig; allt detta är fanor som jag hänger upp på min tvättlina.”

Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på en första bokreflektion kring boken ”Män förklarar saker för mig” av Rebecca Solnit. Jag har för avsikt att blogga en bokreflektion för varje kapitel:
Män förklarar saker för mig
Det längsta kriget
Världar krockar i en lyxsvit
Till hotets lov
Gammelmor Spindel
Woolfs mörker
Kassandra bland kräken
#YesAllWomen
Pandoras ask och den frivilliga poliskåren

Sigrid sover på soffan

Publicerad den av
10

”Så hör hon en bil på grusvägen, det knastrar i vägbanan. Bilen saktar in. Hon känner igen ljudet. Det är mammans ljud. Sigrid tycker om mammans ljud. Hon tycker om mamman fast hon är blind. Hon tycker om mamman fast hon är döv. Hon tycker om mamman fast hon är stum.”

Sigrid sover på soffan; Boken jag korrekturläste för ett par veckor sedan, boken som strax släpps, boken jag önskar alla skulle läsa. Boken som drabbade mig; hårt, tungt, starkt.

Det händer inte ofta att en bok sätter sig så djupt i mig, som Sigrid sover på soffan gjorde. Språket är en del i det – inte vackert, inget finlir.

Smocka på smocka levererar boken i magen min, språket är oerhört talande och beskrivande; jag hör lilla Sigrid – sju år gammal – viska mig i örat, lillgammalt beskriver hon sin värld, på ett sätt som inte går att missförstå. Oerhört tydligt, oerhört skarpt. En vass knivsegg, och emellanåt skär jag mig på orden, på meningarna, på detta öde – som inte är påhittat.

Om det vore så väl, att det faktiskt vore påhittat. Men det är inte det. Tyvärr.
Och just det, att detta är en sann berättelse om en liten tös – vars gelikar finns i hundratal om inte tusental, i samhället mitt bland oss, osynliga, osedda, ohörda – som hade förtjänat att synas, att höras, att hjälpas.
Och just det, att detta är en lika sann berättelse om en kvinna – vars gelikar finns i hundratal om inte tusental, i samhället mitt bland oss, osynliga osedda, ohörda – som även hon hade förtjänat att synas, att höras, att stöttas.

Detta är en bok som du ska läsa.
För det var inte bara mamman som var blind, döv och stum – det var en hel värld. Och det är kanske den värsta smockan av dem alla.
Därför är detta en bok som alla ska läsa.
Det skulle jag vilja. Verkligen.
Så snälla – läs Sigrid sover på soffan.

Sen kan du dra vilken slutsats du vill av den, din reaktion kanske blir en helt annan än min:
Hur Sigrid, som liten, såväl som vuxen, drabbar mig hårt och gör att jag till varje pris vill undvika att backa undan från det som är min skyldighet att göra för mina medmänniskor: att se, att höra, att våga stå kvar, att agera. 

Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på en bokreflektion inspirerad av boken ”Sigrid sover på soffan” av Sigrid Klang.