Ursäkt eller förklaring?

Jag är högkänslig och därför kan jag inte gå på nätverksmingel.
Nej. Om du är högkänslig så är det garanterat tuffare för dig att gå på ett nätverksmingel, men det är ingen ursäkt att inte göra det. Finns det en vinst i att mingla, så är din HSP en förklaring till varför det kommer krävas mer av dig, men dölj dig inte bakom beskrivningen.

Min pappa är alkoholist och slog mig som barn. Därför är jag nu alkoholist och slår mina barn.
Nej. Att du haft en tuff barndom som jag inte önskar någon, är inte en ursäkt för att du själv ska behandla dig och dina barn på samma vis som din pappa gjorde. Det är möjligen en förklaring till varför det är tuffare för dig, i avsaknad av en god förebild, men det betyder bara att du kanske behöver anstränga dig extra mycket.

Jag försov mig och därför kom jag för sent till vårt möte.
Jo. Visst. Men det är ändå ingen ursäkt. En förklaring, ja, men inte en ursäkt. Du borde ställt fler klockor, gått i säng i tid, eller vad nu skälet till att du försov dig var.

Eftersom jag är döv kan jag inte komponera musik. Eftersom jag inte kan använda mina armar/händer kan jag inte måla.
Jo. Beethoven kunde, även sedan han blev helt döv. Och Mun- och fotmålarna motsäger definitivt det sistnämnda.

Eftersom jag är så svag i armarna kan jag inte göra pull up’s.
Mmm. Det stämmer. Det kan jag inte. Eftersom jag är svag i armarna, och tung i gumpen… Men det är ingen ursäkt. Det är månne en förklaring, men istället för att vara en ursäkt är det bara ett bevis på min bristande vilja. För det är klart jag kan lära mig att göra pull up’s om jag satte mig för att göra det.

Det är en förklaring till varför det krävs mer. Inte en ursäkt att inte försöka. Sen har vi alla val att göra. Jag behöver inte göra allt som jag skulle kunna göra. Vad jag väljer är mitt beslut. Men när jag använder ursäkten som skäl… det är det jag opponerar mig mot! För det innebär också att jag inte tar mitt ansvar för mitt liv. Skyller på yttre omständigheter, snarast än står för mina egna val och prioriteringar.

Ser du skillnaden?
Mellan att använda en omständighet oaktat om det är ett hinder, en bristande förmåga, en diagnos eller bara en dålig vana, som ursäkt, eller som förklaring? 

Människan är kapabel till mer än hen tror och förstår (framför allt den som är klok nog att be om och ta emot hjälp från sin omgivning. Tillsammans gör vi varandra bra!). Det ser vi bevis på om inte dagligen så åtminstone flera gånger i veckan. Folk som bestiger berg fast de är förlamade, människor som lär sig simma och blir elitidrottare fast de är förlamade och/eller saknar armar och ben, människor som tar sig tillbaka från ruinens brant och skapar rika liv för sig fast de varit både hemlösa, alkoholiserade, arbetslösa… 

Jag ser detta åtminstone. Och jag vet, fast det smärtar att erkänna det, att jag kan åstadkomma ofantligt mycket mer än jag gör, om jag slutar att gömma mig bakom ursäkter. Inte kan väl jag, inte ska väl jag, har inte tid, har inte råd, har inte tillräckligt många vänner, saknar kontakter, vågar inte… ursäkter, ursäkter, ursäkter.

Vem gagnas av ursäkterna och ursäktandet?

I hela min existens

När jag målar fläker jag ut mig i hela min existens.

Så skrev hon i ett inlägg på Facebook, Emma Karlsson, och jag hajade till.
Precis. Precis så är det! Fast för min del blir det:
När jag skriver fläker jag ut mig i hela min existens.

Jag.
Som jag är.
Med fördelar och nackdelar.
Med sår, skavanker och sårbarhet.
I form, förundring och förändring.
Naket, nära och nyfiket.

Hela min existens.
Behov. Glädjeämnen.
Det jag gläds ohämmat åt, likväl som det jag skäms för.Foto av Anders Roos: Jag går naken ut mot bryggan för ett kallbad
Varför hålla tillbaka? Enda skälet jag ser vore risken för att du utnyttjar min öppenhet, gör våld på min tillit, skadar min medvetet naiva inställning till allas goda vilja.

Tillräckligt gott skäl för att avstå att dela?

Nä.
Jag tycker inte det.
Jag känner inte det.
Vill inte längre styras av rädsla.
Inte. Längre.
Har. Alltför länge. Slut med det. Nu.

Vill låta kärleken vara min ledstjärna, den som säger att kärlek är allt. Allt är kärlek.
Och därför är det inte är farligt att fläka ut mig i hela min existens.
I skrift. I tal. I sång. I vad-helst-tillfället-tarvar.
För jag är du. Du är jag. Vi är Ett.

Där har jag ett tillräckligt gott skäl för att vilja dela.
Ett där rädslan får stå tillbaka för kärlek och tillit.

Målarmirakel?

Ibland förbannar jag den, viljan, min vilja. Den som gör att jag, efter att ha målat vardagsrum i torsdags och första strykningen av matsalen igår, idag har
1) målat andra strykningen – och lyckligtvis sista! – av matsalsväggarna hela dagen (tillsammans med äldsta barnet som gjorde merparten av rollandet),
2) cyklat drygt elva kilometer (fångade Pokémon så det var högst frivilligt – skönt komma ut ur huset!),
3) skrapat bort alla färgstänk från golvet med bakskrapa (bästa tipset om du inte testat det förut!),
4) dammsugit runt väggarna för att bli kvitt allt målarskräp,
5) såpaskurat golvlisterna, och elementen,
6) dammsugit runt väggarna än en gång,
7) flyttat tillbaka alla möbler på sina respektive platser,
8) och dammsugit resten av rummet,
nu sitter i soffan och har två åtaganden kvar att ombesörja:
I – det dagliga blogginlägget (beviset på att jag lyckades är att du just nu läser detta inlägg)
II – tjugominuters gitarplonkande
när det enda jag egentligen vill är att äta en god bit mörk choklad och titta på Jamestown på SVT Play.

Lennart Strandberg skrev så här om viljan:
Viljan är inget undantag, den är ett normaltillstånd.
Den är inget mysterium, men kanske ett mirakel.

Normaltillstånd, jo, det kan jag köpa. Just idag vette hundan om den känns som ett mirakel dock, fast det kanske är precis just det som den är, å andra sidan? Jag menar – matsalen är ju färdigmålad, eller hur?

Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på en bokreflektion inspirerad av boken ”Någonstans finns viljan” av Lennart Strandberg.