Etikettarkiv: journal

Att inte hålla inne. Av rädsla.

Publicerad den av
9

Jag skriver för att få syn på mig själv.
Visst publicerar jag. Annat hamnar i träda, i väntan på dagen då det är läge att publicera. Om den dagen någonsin kommer…

När jag publicerar det jag skriver för att få bekräftelse, sympati och uppmärksamhet, då går jag snett. Jag skriver inte för att skapa drama, även om skrifter om drama ofta lockar och drar mer än mina mer reflektiva texter och vardagliga betraktelser.

Det är verkligen så att mitt skrivande hjälper mig att få syn på mig själv. Jag blir varse mig, mina känslor, tankar, farhågor, rädslor, likväl som mina glädjeämnen, insikter och behov.

Så – kanske du tänker – då har du skrivit hela livet?

Jag har ju inte det.
Dagbok har jag aldrig lyckats med.
Skrev journal under något år strax innan jag började blogga, och även under ett år av coaching med Carla.

Fast… det är något med själva publicerandet som har gjort att jag på de 6,5 år som gått sedan jag började blogga, har publicerat snart 2200 inlägg. Fler texter än jag någonsin skrivit för mig under hela mitt liv. Och det paradoxala är, att jag verkligen skriver för mig, nu. Men drivkraften (vanan?) kom sig av det dagliga bloggande jag drog igång i januari 2013. Först då lät jag mig själv verkligen få ta del av den glädje, den utveckling, det lärande, som dagligt skrivande innebär för mig. Utan intentionen dagligt bloggande hade jag aldrig landat där jag är idag. Finns inte en chans.

Det i sig ger vid hand att intentionen fortgår. Jag återbesöker den med jämna mellanrum, och värdet jag får ut av att skriva, dagligen, och dela, dagligen, överstiger vida energiåtgången att göra det. Inte varje dag, ibland kostar det på, men medelvärdet på sikt, definitivt. Så jag fortsätter blogga, eftersom det är en av de avgörande nycklar jag har för att låsa upp dörr efter dörr, port efter port, fängelsegrind efter fängelsegrind, som släppt mig så pass fri som jag är idag. Fri i sinne och själ, fri att vara jag, allt mer, för varje dag som går. Att publicera denna min resa, i form av blogginlägg om allt mellan himmel och jord, om allt som rör sig i mitt medvetande, och därmed förvägra mig själv den falska tryggheten som kommer sig av att fortsätta vara i det fördolda, gömma mig, bakom fasader, bakom murar, bakom lager på lager av begränsande berättelser.

Det där är precis vad det betyder (för mig) att vara i varsam samvaro med mig själv, samtidigt som jag väldigt sällan befinner mig långt från händelsehorisonten, denna gräns mellan det kända och det okända, mellan det som finns och det som kanske kan komma att finnas… om jag bara är villig att ta ett kliv ut i det okända, på tillit.

Att inte hålla inne. Av rädsla.
Att inte bygga nya fasader, eller putsa på gamla befintliga, utan snarast medvetet, och öppet, riva ner de existerande. Och gud förbjude att jag bygger nya! Hamnar jag i en situation som är så destruktiv för mig att jag tvingas bygga fasader för att skydda mig – då hoppas jag ta ansvar för eget välbefinnande och avlägsna mig från sagda situation, eller göra vad annat jag månde göra för att ge mig själv sammanhang som gagnar och inte skadar.

Så vad avgör vad jag publicerar, eller för den delen när?
Vad bestämmer vilka av mina skapelser som jag avstår från att skicka ut i världen?

Touching the silence

Publicerad den av
8

The other week I had a coaching experience that was something else. It touched the silence, and it’s a genuine privilege when that happens. I don’t know if you’ve ever been there? It can happen in any situation, but I’ve personally only noticed it in conversations.

What I notice is that each participant (and it can be more than one, I’ve experience this in larger groups as well) goes quiet. Not necessarily silent, but more quiet. Voices go softer, more quiet, and there is an almost tangible silence to the conversation, there is something else there. If I was religious I’d say God became present, or participating, and in a way, maybe that is just what happens. Only, I believe we all carry ”God” within us. That higher power embodies us all, but we don’t always feel it, experience it, or even remember it’s there.

But we do. And when we touch the silence, that higher power within is very much alive and thriving. This is not something that require a specific setting to come about though, as it’s always there. We have the potential to tap into this higher power at all times, because it’s within us. Always. It’s also what connects us. All of us. At all times.

*giggling a little*

This might come across as though I’ve suddenly been born again, somehow, and you might think all sorts of things about that. But, I don’t care about that, I won’t let my thoughts about what you might or might not think, limit me or my writing. This is my experience and I use this blog as a way to journal, I guess. I journal my experiences, my insights, my ponderings, my questions.

I wrote above that I’ve only experienced this in conversations. 20140501-065402.jpgBut, now that I think about it, that’s not true. I just realized it to being akin to the feeling of flow. And flow is something that I’ve experience by myself many times. I don’t always remember instances of flow, but since I’ve been out flying quite a lot this year, I have noticed that I do tend to end up in flow, on planes, when I bring out my miniPad and write blog posts. Times just wiz by, and I am left with a number of journal-entries/blog posts. Call it whatever you may. But in one sense, they represent moments of me touching the silence, capturing it onto paper, saving them for posterity. Like photographs. A snapshot of my state of mind, at that very moment.

Have you experienced touching the silence, and if so, would you please tell me about it? I’d love to know if this way of describing it resonates with you?