Jorden krymper och universum öppnas

Stora händelser inträffar emellanåt. Såsom…

Födelse.
Död.
Giftermål.
Skilsmässa.

Det där är några av de mer uppenbara stora händelserna i livet. Men det finns fler. Händelser som gör att jorden krymper och blir väldigt liten, samtidigt som universum öppnas, redo att bli utforskat.

Mönster bryts, begränsande berättelser slutar vara sanna, ett liv levs – fullt ut.

Berättade för D som, klok som alltid, sa (parafraserat) Skriv, skriv, skriv, om allt som precis inträffat. Skriv till dig själv, och öppna brevet tidigast om ett år. Skriv, som en gåva till dig.

Så jag tände ett ljus, fyllde på med varmt vatten i min temugg, och skrev, skrev, skrev. Tre fulla sidor. Till mig. Om en händelse som krypte jorden och gjorde den liten. En händelse som öppnade universum på vid gavel, redo för fortsatt utforskande.

Av mig.

Universum.
Här kommer jag!

Ett budskap!

Sitter i ett SKYPE-samtal med min Mastermind-grupp och det är min tur att dela tankar kring mönster som jag hade gagnats av att ”göra upp med” och släppa taget om. Lyfter min vana att fantisera fram förväntningar hos de jag interagerar med, för att därefter försöka uppfylla dem.

Ja. Sorgligt men sant. Jag som talar mig blå om att skapa överenskommelser av förväntningar, är en mästare på att försöka uppfylla av mig uppfattade och påhittade förväntningar hos andra…

Behöver inte skriva så mycket mer än så, för att inte bara jag, utan även du, inser att det där är ett mönster som jag verkligen hade gagnats av att göra slut med.

Tittar upp för ett ögonblick och möts av en vy jag aldrig någonsin sett:

En ekorre. I trädet utanför fönstret i matsalen.
En syn jag aldrig någonsin sett just där. Ute på Bulltofta stöter jag på de små gynnarna emellanåt och jag tror vi haft en ekorre i trädgården vid något tillfälle innan, men aldrig rakt utanför detta fönstret. Sliter upp telefonen och lyckas ta ett foto precis innan den klättrar vidare uppför trädgrenen.

Ekorren.
Jag.
Det där är nämligen djuret som exmaken alltid associerat med mig. Så jag slår upp dess betydelse i Solögas bok Djurens betydelse och läser följande som får mig att skratta högt av både igenkänning och Aha-känsla:
Ekorre Sciurus vulgaris
Ut med det gamla och in med det nya.
Min gåva till dig är upptäckarglädje.
Gör dig av med det gamla och skapa därigenom nya möjligheter.

Coaching och skolintresset – en kombo?

Jag är förändringsagent och coach, med ett brinnande intresse för samhällsutveckling med skola och lärande som främsta verktyg. Och ja, jag vill hemskt gärna kombinera dessa två saker! Men inte på vilket sätt som helst. Och gång på gång landar jag i förvirring för att jag tror att jag är tydlig, men det är jag bevisligen inte. De som inte vill lyssna eller förstå kan jag inte göra något åt, men för de som verkligen vill försöka kommer här ett försök till klargörande.

Så här är det:
Jag har inget intresse att coacha lärare & pedagoger
inom sitt ämne eller yrkesutövande.

Det kan andra göra mycket bättre än jag! Det är inte här mitt intresse ligger, överhuvudtaget. Vad är jag intresserad av då? Jo:
Jag är intresserad av människan bakom ämnet och yrkesutövandet.

Jag är nyfiken på vilka mänskliga hinder du fastnat i, som gör det svårt för dig att ta plats, fullt ut, i ditt klassrum, bakom ditt tangentbord, snabbköpskassan eller bakom bussens ratt! För ovsett var du arbetar och hur du utövar din profession, så är det Du, människan, som är utövaren.

Och Du kan öva dig på det professionella, lära dig mer om ditt ämne och bli en expert, utmanas, växa och utvecklas yrkesmässigt, men om du inte gör detsamma med dig själv som människa – ja, då påstår jag att du förnekar världen något unikt. Du förnekar världen Dig. I din fulla kraft.

Det fascineras jag av. Jag vet vad som kan hända när en människa verkligen kliver fram och tar sin plats. Jag lockas av att få människor att våga skala sig själva som en lök, tills juvelen som gömmer sig bakom alla dessa lager av mönster och rädslor, blir synlig och börjar gnistra. Det är vad jag vill katalysera! Det betyder inte att jag vill coacha alla jag möter. Det betyder inte att jag är rätt coach för alla jag möter. Långt ifrån. Jag är intresserad av de som verkligen är beredda att titta på sitt eget mänskliga jag och där min coachingstil klaffar med klientens behov.

Så mitt intresse i skolvärlden, som förändringsagent och professionell coach, handlar om människan, snarare än om professionen och dess utövande. Kanske det inte har framgått tidigare. Eller så har det det. Oavsett vilket så tydliggör jag det nu, igen, i klartext.

Vad har detta med skolan att göra då? Jo, jag råkar tro på förebilder. Och säga vad ni säga vill, alla barn möter en sjuherrans massa vuxna under sina år inom skolväsendet och det obligatorium som kallas skolplikt. Och här är kruxet:
Jag vet att barn gör som vi gör och inte som vi säger.

Så om en vuxen, låt oss säga en anställd på en skola, säger åt ett barn att lita på sig själv, våga testa något nytt och nyfiket kasta sig över ett outforskat ämne, men inte själv gör något av detta, ja, då tror jag inte det funkar. Barnet/eleven kommer genomskåda den vuxne och se att det bara är snack. Men om samme vuxne förutom att berätta om detta för barnen även gör det själv, ja, då tror jag vi kommer få se något helt annat (både hos barnet och den vuxne, märk väl!).

20140103-093015.jpgJag tror en anledning till att man som vuxen inte vågar GÖRA det man SÄGER, i mångt och mycket ligger i fasaden man döljer sig bakom. Lagren som hindrar människan från att gnistra. Mönstren och rädslorna. Skammen och skulden. Minnena från tidigare oförrätter, misstag, hånskratt. Allt det där som kan skymma Dig från att synas, hindra Dig från att ta plats. Fasaden måste rämna för att Du ska kunna kliva fram.

Jag vet att det finns många gnistrande juveler i skol-Sverige – jag har mött tonvis av dem! Men det finns allt för många som snarast fortsätter att dölja sig bakom fasader och lager. Det betyder tyvärr att barn och elever – tack vare skolplikten – möter en massa vuxna som säger en sak men gör något helt annat. Och vad gör barnen och eleverna då?

På detta vis önskar jag kombinera min passion för coaching med den för skola och lärande. Kanske framgår det tydligare nu?

Omskapande!

I förmiddags var det dags för workshoppen kring Duktig Flicka-skap som jag bjudit in till.

20131124-162006.jpg

Kloka Agneta deltog och summerade förmiddagens samtal så här:

20131124-162251.jpg

Väldigt fint summerat tänker jag. Just det där med att skapa om är viktigt. Ty allt är energi. Energi kan ej förstöras. Det kan bara omskapas/omvandlas. Så ock våra mönster. De består – precis som allt annat – av energi.

Jag tänker mig att vi kastar upp våra mönster i luften för att splittra dem. När de faller neråt igen så kommer de, helt automatiskt, att återgå till sitt gamla mönstret. Om vi vill att något nytt skall ta det gamla mönstrets plats så gäller det att skapa något nytt av energin när den faller nedåt, ty endast så kan vi säkra att det gamla mönstret inte längre existerar.

Känner du någon som försökt sluta röka till exempel? Hur många lyckas? Hur många byter bara ut föremålet för sitt beroende mot något annat (snus, mat, godis, träning)?

För att bryta ett mönster behöver tanken gå längre, det behöver omskapas – och först då befäster du en ny vana! Därför försöker jag undvika att tala om att bryta mönster, för det är bara en del av arbetet som krävs. Det är omskapandet som avgör om du lyckas eller ej.

Har du något mönster som inte längre gagnar dig, som du funderat över att omskapa?