Etikettarkiv: hjälp

Det är dig jag letar efter!

Publicerad den av
Svara

Visst är det dig jag letar efter? För nog är det väl du som ska gå 60 timmars tankespjärn den 8-10 maj, 2019, tillsammans med mig och övriga deltagare? Eller så kanske det är du som kommer att tänka på bäste polaren Peter, eller din tidigare arbetskamrat Lisa, som i sin tur garanterat är den eller de jag letar efter? Eller så gillar du bara konceptet så mycket att du delar detta vidare, och på det viset hjälper mig hitta ett par deltagare till?

Du förstår. Det här är mitt hjärtebarn. Fött under ett samtal med min coach för ett par månader sedan, och nu börjar det hetta till. Jag s k a köra nästa vecka, jag bara ska! Och onekligen har jag i detta läge nytta av min inneboende envishet, som börjar vässas till rejält nu, inte minst med tanke på dagens två återbud (fullt rimliga skäl, men jag vill ju ha ett par deltagare till, inte färre!).

Blir du nyfiken kan du (och dina ”Peter och Lisa”) läsa mer i Facebook-eventet, eller på hemsidan alternativt sträcka ut en hand och kontakta mig här, på Facebook, LinkedIn eller på helena punkt roth at respondi punkt se. 

Det är dig jag letar efter, jag vet det, och all hjälp just du kan ge, tar jag med tacksamhet emot!

Våga fråga – frågan är fri!

Publicerad den av
5

Handjagaren dog, gräsklipparen som vi ärvde av en vän som flyttade från hus till lägenhet för ett antal år sedan. Då hade vi redan kört slut på en som vi fyndade på loppis. Så jag tog en rövare, la ut en fråga i en av de lokala Facebook-grupperna, Riseberga Anslagstavla, om någon hade en handjagare ståendes som jag kunde få köpa för en billig penning.

Tog inte lång tid innan jag hade ett napp, en kvinna skrev att de hade en i garaget som de inte använt sedan de uppgraderade till en elektrisk gräsklippare. Kort därefter kom det ett direktmeddelande från henne, hon hade letat upp den i garaget och tagit ett foto på den, och sa att den var min om jag ville ha den.

Om jag ville!

Hämtade hem den häromdagen och igår så testade jag den, efter att ha justerat knivarna så de inte gick emot bottenplåten. Som en dans. Oj vilken annorlunda upplevelse än den gamla, som var så enormt tungrodd (handen på hjärtat, hade jag skött den bättre, smort och slipat den, kanske den inte hade varit så tuff att arbeta med). Den lilla gräsplätten är dock rejält vildvuxen eftersom jag inte klippt gräset på dryga månaden, så jag började på ”högsta klippdistansen” och gav gräset en avhyvling, så får jag korta distansen och köra en vända eller tre till, innan gräsplätten ser ut som om den är välklippt igen. Men det gör jag med glädje, för handjagaren var verkligen skön att klippa med!

Jag blir så glad av att dela denna berättelsen, av så många olika skäl:
* Att jag vågar fråga – att be om (och ta emot) hjälp har de flesta oerhört mycket svårare för än att erbjuda hjälp. (Just nu är jag verkligen inne i en övningsfas, jag övar på att fråga, och vissa saker är mycket enklare att fråga om än andra. En handjagare var lätt som en plätt att fråga om, i jämförelse med min önskan att få sällskap på en utflykt! Men jag frågade – i båda fallen. Klapp på axeln för det!)
* Att det finns sådan generositet – jag ställde frågan, och en vänlig själ erbjöd sig att hjälpa mig. Så fint det är, i all sin enkelhet.
* Att saker och ting kommer till användning – det är resurshushållning på bästa vis. En oanvänd gräsklippare plus en människa utan gräsklippare = uppfyllt behov. En winwin-situation på alla sätt och vis, på ett för planeten mycket mer hållbart vis än om jag gått ut och köpt en ny.

Så jag säger, än en gång, varmaste tack för att jag fick handjagaren, jag lovar att jag kommer slita den med hälsan och även ta lite bättre hand om den än den gamla, så den håller längre – hållbarhetsperspektivet igen!

Omtag:
Ovanstående skrev jag i förmiddags. Saknade en bild till inlägget så jag skickade inte ut det i världen, i väntan på en illustration. Sedan dess har jag begåvats med ytterligare två generösa erbjudanden! Ännu en person såg min efterlysning i Riseberga Anslagstavla och frågade hur det gått, för hon hade en handjagare att ge mig om jag inte fått napp. Och när jag – efter att ha målat vardagsrummets väggar hela dagen, tillsammans med äldsta barnet, och därefter stuckit ut på en löprunda – började dra andra vändan med handjagaren, så kom grannen och frågade om jag ville låna hans trimmer. Tackade ja, och gick loss ordentligt under en timmes tid i min rufsiga trädgård, både på den vildvuxna gräsmattan men än mer på alla andra ytor!

Dagens samlade dagsverke känns i kroppen må jag lova, och jag undrar hur det kommer gå imorgon då vi ska tackla matsalens väggar?

Utmaningens upplopp!

Publicerad den av
2

Uppdatering 15 sept 2014: Alla 100 platser fylldes med ett halvt dygn till godo! Om du önskat att du också fått en plats så får du höra av dig så löser vi det med!

—————-

Med endast två återstående dagar av de trettio dagarna då jag utmanat mig själv att boka in 100 (gratis 2 timmars-) coaching-konversationer så skickar jag här ut en vädjan till dig om att hjälpa att fylla den sista knappa femtedelen av platserna.

Mer information kan du få här:

Passa på och ta chansen nu! Med 100 samtal att hålla är min kalender fylld resten av året, så de som inte får en av de 100 platserna kommer inte få en ny chans till ett samtal förrän 2015.

Vad har du att förlora?

Hjälp mig boka in 100 coaching-konversationer!

Publicerad den av
11

Uppdatering 15 sept 2014: Alla 100 platser fylldes med ett halvt dygn till godo! Om du önskat att du också fått en plats så får du höra av dig så löser vi det med!

—————-

Jag behöver din hjälp. Igen.
Jag har nämligen antagit en utmaning och kan bara klara den tillsammans med dig.

Här kan du höra mer om vad utmaningen består av och vilken hjälp jag behöver:

Anledningen till att jag gör detta är tvåfaldig (minst):
1) Jag älskar att möta nya människor, och lockas verkligen av tanken att träffa 100 för mig kända eller okända personer, att få lyssna till dem, och utforska en idé, ett tänkt problem, spinna på en vision eller bara ta ett riktigt djupt samtal om livet!
2) Det är en utmaning för mig. Under det senaste året har jag inte bokat in så många som 100 coaching-konversationer, och nu ska jag dessutom åstadkomma det på 30 dagar!

Håller tummarna för att du, eller någon i ditt nätverk, skulle vilja ha en av de 100 coaching-konversationerna. Om så är fallet nås jag enklast via epost på helena.roth at respondi.se, men du kan så klart skriva en kommentar här i bloggen, skicka mig ett DM på Twitter eller inboxa mig på Facebook också.

(Som om det inte räcker med utmaningen som så… Jag påbörjade utmaningen den 18 augusti, avslutar den 16 september och har redan en massa inbokat under den tiden, bland annat en tripp till Santa Monica för sista helgen av Supercoach Academy!

Inte utan att det trillar in tankar som AAAAAHHHHHGGGGGHHHHHH, hur i allsin dar ska jag nånsin kunna fullfölja detta!! Jag kommer ju aldrig kunna lägga tillräckligt med tid på detta! Det kommer aldrig att gå!

Men, sen landar jag i vissheten att det där är tankar, och inte nödvändigtvis Sanningen. Så jag väljer att inte agera på tankar som dessa utan kör mitt race ändå.)

Hur kan du hjälpa mig uppnå mitt mål?

Att ta fajten. På insidan.

Publicerad den av
13

En av de saker som jag förändrade i övergången från före-Helena till efter-Helena är att jag medvetet slutade att ta fajten på insidan. Jag hade till dess burit på en massa, agg, sorg, ilska, uppgivenhet, förtvivlan, besvikelse osv, som jag mer eller mindre inte släppte ut, utan jag bar det inombords. Jag är ganska säker på att det pös ut så omgivningen märkte det, men jag släppte liksom inte på förlåten och berättade för någon hur jag mådde, utan den konversationen hade jag enkom med mig själv.

Och vet du? Det är oerhört tungt. Det är något jag inte önskar min värste fiende, och det är dessutom något jag skulle önska att vi förmådde ändra på, rent strukturellt, för nånstans har vi gått snett i samhället. För varje barn är omgiven av vuxna i olika roller, men lik förbannat finns det ofantligt många barn som gör just så här. Tar fajten. På insidan. Och det är förödande!

20140708-071428-26068971.jpgFör egen del gick jag möjligen från en ytterlighet till dess motpol, från att ha burit allt på insidan, till att släppa ut allt till alla. Det sistnämnda har jag slutat med. Numera är jag mer restriktiv med vem jag pratar om sådana här viktiga, men ganska privata saker med, men i gengäld har jag desto fler som jag kan göra det med.

Läste en artikel för inte så länge sedan som lyfte det faktum att vi faktiskt är oförmögna att hjälpa oss själva i samma utsträckning som vi kan hjälpa en vän. Gentemot oss själva är vi blinda; vi ser inte det som skulle vara självklart att föreslå för en god vän i samma situation. För mig blir det ytterligare ett bevis på att vi behöver varandra, och att bästa sättet att hjälpa mig själv, det är genom att ta hjälp av nära och kära. Eller professionella för den delen, det finns många alternativa vägar ta finna den hjälp just jag behöver. Dock tror jag det är viktigt att hålla två saker i åtanke:
1) Jag är hel. Jag är inte trasig. Jag har inom mig allt jag behöver. Och det gäller oss alla.
2) Jag har nycklarna till mina inre dörrar, även de som är förslutna. Jag kan ta hjälp av andra att hitta nycklarna, men endast jag kan låsa upp dem.

Sedan jag slutade ta fajten på insidan så mår jag så mycket bättre. Först nu när jag skriver detta inser jag vikten av denna förändring i beteende fullt ut. Jag hade definitivt inte varit där jag är i livet om jag hade fortsatt ta fajten inombords. Finns inte en chans.

Människan är en social varelse, och vi är inte skapta för att klara oss själva. Vi behöver varandra för att må bra. Vi gör varandra bra helt enkelt, som Pia Sundhage säger. Det betyder inte att du behöver släppa in alla i ditt inre. Inte alls. Men någon. Och jo, det händer att jag släpper in en människa som jag kanske inte borde släppt in. En människa som river runt där inne och åsamkar mig lite skada, eller åtminstone lite oordning, istället för att hjälpa mig leta efter nycklar. Det händer. Så jag blir allt bättre på att välja vem jag släpper in. Men likväl blir jag förvånad ibland. Jag tänker dock aldrig sluta släppa in människor, för jag vet att det värsta jag kan göra vore att återgå till att ta fajten. På insidan. Enkom. För mig var det ett sätt att sakta förgöra mig själv, och det tänker jag aldrig mer vara delaktig i.

Vem släpper du in?

Jag behöver din hjälp!

Publicerad den av
Svara

Har i dagarna dragit igång ett Funded By Me-projekt för att försöka få hjälp att täcka de kostnader som #skolvåren och #skolvårare drar på sig när vi väljer att tackla Almedalen 2013.

#skolvåren är ett ideellt initiativ och alla som deltar gör det på eget bevåg och tar sina egna kostnader. Och oavsett om vi lyckas samla in några pengar eller inte så åker vi till Almedalen, så klart. Men jag kan tycka att det finns en viss poäng i att be om hjälp. Kanske tom flera poänger:

  1. Många har svårt för att be om hjälp
    Vet inte hur det är med dig, men jag stöter på många som tycker det är jobbigt att be om hjälp. Man ska klara sig själv, inte visa sig svag, osv. Jag tror inte på det där. Jag tror det är viktigare att kunna be om hjälp när det behövs, och även att hjälpa när vi kan. Så vi föregår med gott exempel här helt enkelt – vi ber om just din hjälp, så att vi kan göra det bästa av #skolvåren och Almedalen!
  2. Många bäckar små
    Ingen kan (eller bör) bidra med allt, men alla kan bidra med något. Och nu möjliggör vi för alla att bidra med något, litet eller stort, monetärt, genom att sprida ordet eller kanske göra oss sällskap under veckan på Gotland.
  3. … do good shit!
    #skolvåren fyller en viktig funktion, och består av alla de som bidrar i någon mån. Och #skolvåren är ute efter att göra gott. Be honest and do good shit, som Jocke Jardenberg säger, är helt klart i linje med min bild av #skolvåren! Så hjälp oss lyfta Varför-perspektivet även under Almedalen 2013, för fler behöver fundera över frågan ”Varför skola?”.

Funded By Me är ett sätt att använda crowdfunding, eller gräsrotsfinansiering som det kan benämnas på svenska. Det handlar om att möjliggöra för allmänheten, dvs sådana som du och jag, att ge ett mycket påtagligt stöd till eldsjälar och initiativtagare.

20130613-122511.jpgDu kan bidra på olika sätt, bland annat genom att sätta in en slant, dela projektet vidare på nätet och genom att berätta om det för människor du möter. Jag och alla andra #skolvårare vill på förhand säga tack för hjälpen – för jag räknar med att du bidrar, på det sätt du kan! Vilket är ditt sätt att bidra?