En gnista glädje och ljus

Inställer mig i staden som ligger ett par timmar med tåg norröver, i syfte att bistå en vän.
Solsken och sommarvärme efter timmar av stillasittande i tåg, inte ville jag sätta mig inomhus i väntan på min vän inte. Hittade en bänk utanför, satte mig… men nej. Vill inte sitta still. Vill röra mig. Vill dansa!

På med lurarna, Spotifylistan kurerad av äldsten, men nej.
Nått skaver. Känner mig begränsad. Det är inte tillräckligt. Vill röra mig mer. Vill dansa mer. Och slippa lurarna.

Av med lurarna.
Don’t stop believing med Postmodern Jukebox på YouTube.

Nu.
Så!
Dansar, och sjunger. Högt och gärna!
Om och om igen.

Så kör det förbi en bil… och passageraren kastar långa blickar.
Det går förbi en kvinna längre ner på gatan som ser sig oroligt omkring, får syn på mig och vänder bort huvudet.

Udda.
Oftast när jag gådansar omkring på gator och parker och gläds åt musik och rörelse – med stora smajlet på! – så kan de som möter mig inte undvika att själva börja le. Vissa tittar förstulet på mig med små ryckningar i mungiporna, andra nickar glatt åt mig, ytterligare andra börjar – och detta är det bästa! – göra små dansrörelser själva, släpper lös om så bara för en sekund eller två, som om jag ger dem tillåtelse att dansa, på trottoaren, på torget, i parken, varhelst jag gådansar för stunden.

Så icke denna gång.
Känns symtomatiskt för det som pågår på andra sidan väggarna – glädjelöst, ansträngt, traumatiserande. Som vore energin inifrån detta hus tillräcklig för att lägga sordin på en hel stad, dämpa glädjen hos hela dess befolkning?

Men inte mig!
Vägrar.
Vill inte slås ned, tappa tro, hopp och kärlek.
Så jag dansar vidare. Sjunger högre.
Njuter i solskenet och envisas med att vara en stråle av energi, en gnista glädje och ljus! Om så bara för att jag kan. För det kan jag: Stråla som bara jag kan stråla!

Tända inspirationen

Som fortsättning på min dialog med Linus Jonkman landade vi här:

Linus: Det är en skön känsla när allt man hör tänder inspiration!
Just nu njuter jag av tystnaden från min fantasis tjatter.

Jag: Var sak har sin tid, ständigt tjatter ger ju vid hand att man kanske slutar reflektera över det. Perioder av tystnad behövs för att se vågrörelsen som är livet! (I sann kvantfysikalisk anda det med, energi är vågor!).

20130911-122453.jpgJu bättre jag blir på att lyssna till mig själv, desto mer utvecklas jag. Min inspiration tänds på allt mindre gnistor, för jag snappar upp mer subtila signaler.

För att de inte ska gå förlorade, så skriver jag ner tanken, gör ett röstmemo till mig själv, skapar en blogg-draft, tar ett foto, osv.

Att jag gör dessa små notiser som möjliggör för inspirationen att väckas till liv igen (då jag plockar fram notisen och kan återuppleva gnisttillfället), ger mig också ökad sinnesro. Jag oroar mig inte över att jag måste komma ihåg en viss tankegång (för ärligt, det räcker att jag vänder mig om och börjar göra det där jag stod i grepp att påbörja, för att den flyktiga tanken ska vara helt väck!). Gör jag en notis, av något slag, bums, så slappnar jag av och kan med lugn i sinnet gå vidare med mitt görande.

Vad tänder din inspiration?