En gnista glädje och ljus

Inställer mig i staden som ligger ett par timmar med tåg norröver, i syfte att bistå en vän.
Solsken och sommarvärme efter timmar av stillasittande i tåg, inte ville jag sätta mig inomhus i väntan på min vän inte. Hittade en bänk utanför, satte mig… men nej. Vill inte sitta still. Vill röra mig. Vill dansa!

På med lurarna, Spotifylistan kurerad av äldsten, men nej.
Nått skaver. Känner mig begränsad. Det är inte tillräckligt. Vill röra mig mer. Vill dansa mer. Och slippa lurarna.

Av med lurarna.
Don’t stop believing med Postmodern Jukebox på YouTube.

Nu.
Så!
Dansar, och sjunger. Högt och gärna!
Om och om igen.

Så kör det förbi en bil… och passageraren kastar långa blickar.
Det går förbi en kvinna längre ner på gatan som ser sig oroligt omkring, får syn på mig och vänder bort huvudet.

Udda.
Oftast när jag gådansar omkring på gator och parker och gläds åt musik och rörelse – med stora smajlet på! – så kan de som möter mig inte undvika att själva börja le. Vissa tittar förstulet på mig med små ryckningar i mungiporna, andra nickar glatt åt mig, ytterligare andra börjar – och detta är det bästa! – göra små dansrörelser själva, släpper lös om så bara för en sekund eller två, som om jag ger dem tillåtelse att dansa, på trottoaren, på torget, i parken, varhelst jag gådansar för stunden.

Så icke denna gång.
Känns symtomatiskt för det som pågår på andra sidan väggarna – glädjelöst, ansträngt, traumatiserande. Som vore energin inifrån detta hus tillräcklig för att lägga sordin på en hel stad, dämpa glädjen hos hela dess befolkning?

Men inte mig!
Vägrar.
Vill inte slås ned, tappa tro, hopp och kärlek.
Så jag dansar vidare. Sjunger högre.
Njuter i solskenet och envisas med att vara en stråle av energi, en gnista glädje och ljus! Om så bara för att jag kan. För det kan jag: Stråla som bara jag kan stråla!

I det sista regnet (bok 3 av 12)

”Betrakta världen som din lekpark och människorna i den som dina kamrater. Se de världsliga tingen som enbart leksaker. Behandla din svaghet som din styrka och erkänn att den är en del av din personlighet. Lev livet som ett barn utan att tänka på riskerna att misslyckas.”

I det sista regnet.
Janesh Vaidya.

Vacker, finstämd och tankeväckande bok.

Du vet, fylld av sånt där som är självklart…. fast med handen på hjärtat så lever definitivt inte jag (alltid och till fullo) efter alla dessa självklarheter, så när jag läser dem blir gapet mellan tanke och handling, mellan varande och görande, än mer uppenbart.

”[…] vet jag att han är galen och därför bara kan tala ur hjärtat, så han är lätt att förstå sig på. Att vara galen kanske betyder just det: att sakna förmågan att dölja sina tankar och känslor bakom hjärtats ridå, att inte kunna uppträda så som samhället förväntar sig. När det inre sliter sig loss förlorar man de egenskaper som anses nödvändiga för att man ska kunna smälta in i den moderna civilisationen. Den som beter sig annorlunda genom att följa hjärtats bud stämplas som galning, en som inte klara sin roll i samhällets teaterpjäs.”

Tillsammans med fjortonåringen väntade jag på mor, moster, bror och svägerska i Ängelholm. Vi satte oss på en bänk vid torget, och jag tog fram min fån. Trillade över Don’t stop believin’ av Journey, framförd av Postmodern Jukebox, en fantastisk version, tyckte på play, med ljudet i högtalarna för en gångs skull. Började bums sittdansa… och det tog inte många sekunder innan jag dansade ut på torget och rockade loss.

Till fjortonåringens stora fasa.
Till förbipasserande fotgängares stora glädje.

Gav upphov till många stora leenden, vilket jag så gärna bjuder på. Men framför allt var det precis vad Janesh skriver som jag gjorde: följde hjärtats bud. Släktingarna som klev av bussen lagom till att jag dansade som värst vågade sig åtminstone fram för att få vars en välkomstkram av mig. (Och jodå, även de bar stora leenden!)

Med världen som min lekpark, och människorna som mina kamrater, med fantastisk musik, ljuvligt väder och på gott humör. Då blir det liksom galenskap av det!


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2019, att läsa och blogga om 12 svenska och 12 engelska böcker, en varannan vecka, böcker som jag redan har hemma.

#pmjtour rocks!

I promised you a review of the concert with Scott Bradlee & Postmodern Jukebox that I attended last night in Copenhagen, and I am, actually, at a loss for words. It was so good. The skill of the musicians, the voices of the singers, the arrangements of the songs (which I’ve loved since I first heard it!), but also the humor, the tempo, the generosity of the people on stage last night, was something out of the ordinary.

#pmjtour

#pmjtour at the very end of the concert. Me and my Happy Hat coming home, late last night!

 

If the #pmjtour comes anywhere near you – get yourself a ticket and go! At least if you dig the sound of this, which is one of my recent favorite songs, and let me tell you it was explosive in energy last night:

Or rather, just go, ok? You won’t regret it! I promise!

Shake it off!

This one is for my daughter, even though I know she prefers the original version by Taylor Swift. But I love Postmodern Jukebox, so here it is, in a great cover version:

The message she picks up on is the wisdom in actually shaking things off, when they don’t serve us, and just going for it, really, do your thing if it lights you up, regardless of what other people say. I like the sound of that right now.

What do you feel like shaking off at the moment?

Join me at the rooftop?

A few days ago my friend Wivan posted a link to a song on Facebook, and I started to listen to it, but my connection was shaky and I couldn’t really hear it. But I sensed I’d really like it, so I sent the link to myself.

And today I watched it, started to dance while seated, found more songs by the same band and fell head over heels in love with Postmodern Jukebox. Amazing! Their cover versions are just sensational. 

So far I’ve only heard about five songs, and this one is breathtakingly beautiful:

I had a great day already, but I tell you, this just sent my day spinning into overdrive. I absolutely love living life in the moment, because then I get to feel what I feel in the moment 100%, fully, vibrantly, totally immersed. And right now I’m immersed in some seriously magnificent music! I love life, absolutely love it, and want to shout it from the rooftops. I’m happy, I’m alive, and life IS! Wanna join me at the rooftop?