Skriver mig till klarhet

Jag trillade ur mina Morning Pages som jag under perioder har kallat det dokument jag skriver i. Och namnet antyder intentionen, att tanken var att jag skulle skriva på morgonen. Det gjorde jag, ofta på paddan, men eftersom jag varken har dator, padda eller fån i sovrummet nattetid, och inte heller längre vill ha dessa ting i sovrummet utom vid särskilda tillfällen, så har jag halkat ur vanan att skriva av mig på morgonkvisten.

Men sedan Malin Lundskog delade sin skrivrutin så har jag, varje dag under maj månad, dragit på mig morgonrocken, satt mig i soffan, lyft locket till min MacBook och plockat fram mina Morning Pages. Skrivit dagens datum och rubriken Skrivrutin och satt fingrarna till tangenterna.

Har Malins skrivrutin inklistrad allra överst i mitt dokument, och än så länge följer jag hennes recept, med gott resultat. Kanske jag kommer Helenafiera den. Kanske inte. Framtiden lär utvisa. Så här beskriver Malin sin skrivrutin:
1) Jag skriver ner det jag känner, även om det är trötthet, ilska, nedstämdhet eller andra känslor som vi oftast bedömer som negativa och vill trycka undan.
2) Jag tackar för det jag har i mig och i livet och tar emot alla mina känslor och vänder dem till något jag har glädje av (oooo, det här var inte självklart från början …)
3) Jag sätter dagens intention (ibland kommer den allra allra först, men den kommer aldrig efter det här)
4) Jag förlåter! Både mig själv och andra för sådant som är sagt och gjort (eller inte sagt och gjort). Det här lättar verkligen upp!5) Jag läser igenom det jag har skrivit, för att det ska fastna i mig.

Inte nog med att det jag skriver väldigt tydligt, än så länge, varit enkom för mina ögon, så har jag dessutom flera av morgnarna lyckats skriva mig till klarhet, då saker har trillat på plats likväl som att idéer har fötts. På sex dagar har jag redan fått ut väldigt mycket av denna morgonrutin, så jag ska fortsätta minst månaden ut, så jag har lite mer att utvärdera experimentet på. 

Att inte hålla inne. Av rädsla.

Jag skriver för att få syn på mig själv.
Visst publicerar jag. Annat hamnar i träda, i väntan på dagen då det är läge att publicera. Om den dagen någonsin kommer…

När jag publicerar det jag skriver för att få bekräftelse, sympati och uppmärksamhet, då går jag snett. Jag skriver inte för att skapa drama, även om skrifter om drama ofta lockar och drar mer än mina mer reflektiva texter och vardagliga betraktelser.

Det är verkligen så att mitt skrivande hjälper mig att få syn på mig själv. Jag blir varse mig, mina känslor, tankar, farhågor, rädslor, likväl som mina glädjeämnen, insikter och behov.

Så – kanske du tänker – då har du skrivit hela livet?

Jag har ju inte det.
Dagbok har jag aldrig lyckats med.
Skrev journal under något år strax innan jag började blogga, och även under ett år av coaching med Carla.

Fast… det är något med själva publicerandet som har gjort att jag på de 6,5 år som gått sedan jag började blogga, har publicerat snart 2200 inlägg. Fler texter än jag någonsin skrivit för mig under hela mitt liv. Och det paradoxala är, att jag verkligen skriver för mig, nu. Men drivkraften (vanan?) kom sig av det dagliga bloggande jag drog igång i januari 2013. Först då lät jag mig själv verkligen få ta del av den glädje, den utveckling, det lärande, som dagligt skrivande innebär för mig. Utan intentionen dagligt bloggande hade jag aldrig landat där jag är idag. Finns inte en chans.

Det i sig ger vid hand att intentionen fortgår. Jag återbesöker den med jämna mellanrum, och värdet jag får ut av att skriva, dagligen, och dela, dagligen, överstiger vida energiåtgången att göra det. Inte varje dag, ibland kostar det på, men medelvärdet på sikt, definitivt. Så jag fortsätter blogga, eftersom det är en av de avgörande nycklar jag har för att låsa upp dörr efter dörr, port efter port, fängelsegrind efter fängelsegrind, som släppt mig så pass fri som jag är idag. Fri i sinne och själ, fri att vara jag, allt mer, för varje dag som går. Att publicera denna min resa, i form av blogginlägg om allt mellan himmel och jord, om allt som rör sig i mitt medvetande, och därmed förvägra mig själv den falska tryggheten som kommer sig av att fortsätta vara i det fördolda, gömma mig, bakom fasader, bakom murar, bakom lager på lager av begränsande berättelser.

Det där är precis vad det betyder (för mig) att vara i varsam samvaro med mig själv, samtidigt som jag väldigt sällan befinner mig långt från händelsehorisonten, denna gräns mellan det kända och det okända, mellan det som finns och det som kanske kan komma att finnas… om jag bara är villig att ta ett kliv ut i det okända, på tillit.

Att inte hålla inne. Av rädsla.
Att inte bygga nya fasader, eller putsa på gamla befintliga, utan snarast medvetet, och öppet, riva ner de existerande. Och gud förbjude att jag bygger nya! Hamnar jag i en situation som är så destruktiv för mig att jag tvingas bygga fasader för att skydda mig – då hoppas jag ta ansvar för eget välbefinnande och avlägsna mig från sagda situation, eller göra vad annat jag månde göra för att ge mig själv sammanhang som gagnar och inte skadar.

Så vad avgör vad jag publicerar, eller för den delen när?
Vad bestämmer vilka av mina skapelser som jag avstår från att skicka ut i världen?

#blogg100 – Att erövra mitt eget språk.

”Det är angeläget att människan söker ett språk som blir hennes eget. Att erövra ett eget språk är att mer och mer få tillgång till sig själv.”

Ju mer jag skriver, desto mer ser jag sanningen i detta. Jag läser det jag skrivit, och kan se, att det är skrivet av mig. Där är en rytm, ett bruk av ord och mellanrum, av skiljetecken och pauser, som är Mitt.

Ju mer jag skriver, desto mer hittar jag Mig. Jag sätter fingrarna på tangentbordet… och ut kommer det. Ur mitt innersta. Ofta utan att jag har en tydlig riktning, ett mål att nå, en klar bild av vad som komma skall; längd, innehåll, avsikt. Det blir till, när finger möter tangent, bokstav efter bokstav läggs till pärlbandet av meningar, som löper över skärmen. Fyller det tomma vita pappret – om så än digitalt – med små myrspår, bokstäver som i ett kluster helt plötsligt betyder något. Till skillnad från Usdhfkjn er8ujfbnladf ksdfjhwkhrj.

Ju mer jag skriver, desto mer får jag tillgång till. Sådant jag tidigare inte skulle upptäckt, lagt märke till, uppmärksammat, belyses i starkt sken. Som en inre spotlight lyses ord, meningar, tankar, frågor, funderingar, rädslor, förhoppningar upp. Framträder klart och tydligt. Omöjliga att ignorera, att låtsas som om de inte funnes. Självmedvetenheten ökar, och med den, kommer modet att släppa fram allt jag är. Rädslan som gör att jag håller tillbaka – håller tillbaka mig – minskar, krymper, kanske helt enkelt för att det som är Jag tar större plats? Proportionerna har förändrats, där rädslan tidigare tog större del, i förhållande till ett Jag som inte gjorde det, så är måhända rädslan precis lika stor som tidigare, men Jag tar större plats. Jag finns, på ett annat sätt, än tidigare.

Ju mer jag skriver, desto mer medveten blir jag om mitt inre språk. Det jag hör inombords, den inre rösten. Eller kanske snarast, de inre rösterna. Olika ton, beroende på sinnesstämningen i stunden. Ju mer jag skriver, desto mer lika blir dessa olika röster – desto tydligare kan jag se kopplingen, igenkänningen. Jag är jag, oavsett om mitt verktyg för stunden är den inre rösten, ett publicerat blogginlägg eller min fysiska röst framför sextio personer på en utbildning. Likheten mellan dessa olika verktyg, hur rösterna blir allt mer lika oavsett var jag lyssnar, säger mig, att jag är på väg, att jag, för varje dag som går, får mer och mer tillgång till mig själv. Till allt jag är, allt jag kan vara.

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 7 av 100.
Boken ”Mot enkelhetens punkt – anteckningar från vägkanten” av Pelle Bengtsson.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com

Statistiknörd?

Statistiken 2016Är siffrorna egentligen något att ha, alla siffror som utgör statistik för bloggen?

Ja, men jo, visst är det ganska roligt ändå! Statistiken säger mig saker som att Jag vill separera är det mest läsa inlägget på bloggen i år, att jag publicerat 177 inlägg (att jämföra med 371 stycken under 2015 – anledningen helt enkelt att jag publicerat 175 inlägg på min engelska blogg), att jag haft 18 263 besökare som gjort 26 280 visningar under året. Att från bloggens start i augusti 2012 till den sista skälvande minuten av 2016 har bloggen haft totalt 109 992 visningar.

Att inlägget Medmänskligheten flödar! är det näst mest lästa inlägget 2016, gläder mig enormt. Som God Man känns det viktigt att lyfta fram dessa ljuva ögonblick av medmänsklighet, som alltför sällan uppmärksammas.

Att Det innerliga samtalet, vems ansvar? som är ett ganska lite läst inlägg från 2015 blev årets fjärde mest lästa inlägg (detta blev det tredje, om du är nyfiken av dig) säger mig att detta – liksom många av mina andra inlägg – inte har något direkt bäst-före-datum, utan snarast kan läsas med behållning även ett par år efter att det/de publicerats. Detta är något jag ofta strävar efter, att skriva om frågor, funderingar och reflektioner på ett sätt som gör att de inte åldras lika snabbt som väldigt mycket annat som syns på nätet.

Som du märker så har jag kul när jag skummar statistiken. Det finns så mycket jag kan få reda på, när jag klickar runt på WordPress statistik. Samtidigt så väger jag upp utforskandet på min svenska bloggens statistik med att inte ha någon koll alls på min engelska blogg. Hade tänkt sätta igång Google Analytics på helenaroth.com men kom inte till skott och till slut släppte jag ambitionen. Skriver gör jag ändå. Och på sätt och vis är det enklare att helt enkelt inte ha någon aning alls om vad som går hem i stugorna, för det gör att det jag skriver verkligen kommer från hjärtat. Jag skriver för mig, jag skriver av mig, jag skriver för lärande, utveckling, upptäckande. Får syn på mig själv och genom att skicka ut det i världen så blir det också ett sätt att bli till i de tankar jag delar med mig av.

Lite grann som att ha kakan och ändå ha den kvar. Jag kan få lite hjärtklappning när jag ser att ett inlägg helt plötsligt sticker iväg, när WordPress meddelar mig att min blogg-trafik blomstrar…. och samtidigt så har jag inte en susning om en endaste individ läser mina engelska inlägg. För mig är det en juste kombination, som balanserar mitt bloggande på ett fint sätt.

Om du bloggar – hur ställer du dig till statistik? Bryr du dig? Är du en statistiknörd som grottar ner dig i bästa publiceringsdag och tid, mest populära kategorin osv, eller skriver du av hjärtats lust oavsett siffrorna?

Jag läser mina skrivna ord högt

Fast tyst. I mitt inre. När jag skriver.

Jag läser mina skrivna ord, under tiden jag skriver dem, fast tyst. I mitt inre.
Rytmen blir viktig. Allt viktigare. Tror inte jag skrev så här för ett år sedan, rytmiskt, i mitt inre, hör hur orden, meningarna, skiljetecknen hänger ihop. En paus här, ett mellanrum där. Allt för att möjliggöra något mer, något bortom orden. Där känslan kan förmedlas, och byggs, i dig, precis som den skapas i mig, när jag läser och skriver, skriver och läser, samtidigt.

Letar ord. Finner dem. Ibland. Ibland inte. Går vidare.
Läser alltid om innan jag publicerar. Men filar inte oändligt på mina texter, det gör jag inte. Ibland går de snabbt att skriva. Oftast tar det lite tid, fast inte dagar. En timme. Kanske två. Men då uppbrutet, annat hamnar emellan. Ibland är det riktigt bra, för texten växer, min avsikt tydliggörs, i mellanrummet jag ger mig själv då jag släpper taget om det skapade, för ett ögonblick, en stund, en timme, dag, vecka i sällsynta fall.

Ofta har jag kanske en rad att utgå från.
En podcast. Ett citat. En tanke som jag fångade i flykten, i syfte att skriva om den, utveckla den, sätta kött på benen. Ge den svartvita världen färg. Måla. Med ord.BoldomaticPost_Undrar-om-jag-med-skiljetecke

Jag är lite kluven dock. Skriver ju både på svenska och engelska. Inte medvetet, strategiskt. Mer slumpen som avgör. Det bara blir som det blir. Oftast är det orden som styr, känslan jag vill förmedla, och var jag bäst förmår göra det, utifrån min vokabulär.

Har nog aldrig tittat på hur jag skriver. Har bara skrivit. Lite intressant att notera hur jag – även i detta nu – läser orden högt, fast tyst, för mig själv. Tonfallet är viktigt.
Undrar om jag, med skiljetecken, radbrytningar, styckesindelningar, lyckas förmedla den melodiska rytm jag förnimmer i mitt inre. Vad förnimmer du?