För mycket?

Detta ständiga tvivel.
Är jag för mycket?
Är jag för på?
Om jag säger vad jag vill – skrämmer det bort? Eller tvärt om, är det lockande? 

Och så andra sidan av myntet:
Ja, för i h-vete, klart jag är för mycket. Jag ÄR mycket. Punkt. Och stolt över det. Jag är inte för alla. An acquired taste, definitivt.
Och givet det, så är jag så inihelvete för liiiite på snarast än motsatsen.
De som skräms bort, ja, det är de som ska skrämmas bort. Det är de som inte förmår famna mig.
I allt jag är. Allt jag gör.
Jag. Med stort J. 

Och i nästa stund… men jag vet ju inte hur man gör?
Har inte lekt den här leken på många år… om ens någonsin, egentligen?
Tänk om det blir fel? Tänk om jag gör fel? Tänk om jag är fel?
Tabbar mig, trampar i klaveret, gör något som jag inte borde göra? 

Och sen, tillbaka upp igen:
Äsch, jag vill ju lära mig. Finns ju inget bättre tillfälle än just här, just nu, att lära mig.
Leka, experimentera, testa. I ord och handling.

I utforskandets namn – var går gränsen? Finns den? Skapar jag den inte själv? För jag har ju inte en susning om hur jag tas emot av någon annan, det enda jag kan, det enda jag ska, är att vara ärlig gentemot mig. I varsam samvaro med mig själv, lyhörd för nyfikenhet och behov, för begär likväl som rädslor. 

Vad jag lär mig mest av?
Ja. Inte är det av att hålla tillbaka.
Spela liten. Krympa mig. Eller den andre för den delen. 

Och ändock… nästan skrämmande så tydlig och ständigt pockande rösten inom är, den som säger: Akta akta, nu är du för på, nu vill du för mycket, lugna dig, du skrämmer bort om du är för på. Vänta på en krok från den andre! Kasta inte ut krokar själv, absolut inte uppenbara sådana, möjligen lite försynt smådolda, för då blir ditt budskap tveksamt och upp till tolkning. Och då kan du glida undan. Tryggt och bra. 

Jag är kvinna.
Detta mitt tvivel handlar om relationer. Om dejtande.
Om att sakteliga och trevande börja nosa på andra människor. 

Är det fler kvinnor som känner igen sig? Finns det kvinnor som inte känner igen sig? Och män? Är detta typiskt kvinnligt, eller är det allomgiltigt, oavsett könstillhörighet?

Och vad handlar det om egentligen?
Är jag (och du?) så subtilt hjärntvättade att göra oss själva små istället för att stråla, så där som bara jag (och du!) kan stråla?

Oj, så många tabbar…

Oj, så många tabbar du har uppe, sa han, Caspian, när han kastade en flukt på min dator.

Mmm, svarade jag, jag har ju det. Du vet, saker att komma ihåg, komma tillbaka till, läsa mer om/av, agera på osv. 

Du vet att du kan öppna nya fönster istället va?

Mmm, svarade jag igen. Fast jag gillar inte en massa fönster, tabbarna funkar mycket bättre tycker jag. 

Det gick en dag eller två, och sen var jag tvungen att starta om datorn. Chrome frågade: Vill du återställa webläsaren som den var innan omstart? 

Tryckte på Ja-knappen… men nope. Inte öppnades alla mina 30 tabbar inte… borta! Allesammans. En handfull av dem var sådana sidor jag är inne på rutinmässigt, Messenger, Facebook, Trello, Basecamp, Harvest. De öppnar jag enkelt igen.

Men de övriga. Alla de där bra-att-ha-sidorna som jag tänkt återvända till, sidorna med saker som jag tänkt ta någon form av action på, påminnelser om det ena eller det andra.

Borta.

Öppnar Historik-fliken i webläsaren och scrollar lite innan jag inser det futila i att ens tro att jag ska kunna komma ihåg vad det var jag öppnat för en månad eller två sedan och ändå inte agerat på. Och eftersom historiken loggar allt och jag utöver de tabbar jag faktiskt låter vara kvar också öppnar och stänger en drös varje dag… så la jag ner det projektet innan jag ens dragit igång det.

Det får vara.
Det jag kommer ihåg, det kommer jag ihåg.
Det jag inte kommer ihåg, ja, då var det väl inget av reall vikt.

Ganska skönt, ärligt talat.
Poof, sa det, och så kan jag börja på ett blankt blad. En form av omstart, inte bara för datorn, utan även för mig. Tänk, vilken gåva!