Etikettarkiv: instagram

Den bästa positionen är…

Publicerad den av
5

Naprapatjonas. Finns på Instagram och även på Facebook, upptäckte jag precis. Har du inte upptäckt honom (välj vilken form av socialt media-flöde som passar dig bäst) så råder jag dig att kolla in och följa honom, per omgående.

Ett av de inslag han delat som gjort allra mest intryck i mig är detta, där han så tydligt devisen ”Den bästa positionen är den nästa positionen”, något jag definitivt behöver ta till mig på fler plan än det intellektuella. För jag suger på detta. Jag sätter mig i soffan med laptopen i knät… och sen sitter jag där. Knattrar och knattrar och byter inte position på timmar emellanåt. Så långt från att vara i ständig rörelse som det är möjligt att vara. Och det straffar sig. Kroppen säger tydligt ifrån. Fast inte när jag är mitt i skrivandet, av vad det än är jag knattrar fram. Men när jag sen ska ta mig upp ur soffan…

Ja, Naprapatjonas, jag är en del av #ettrörligare2019 jag också. Från och med nu, säger jag och byter position i soffan, sätter datorn på soffryggen och står på knä framför den.

Börjar googla efter Katy Bowman och en artikel om hur hon bor utan sittmöbler som stolar och soffor. Byter ställning minst tre gånger under tiden, hittar inte exakt den artikel jag var ute efter, men nått liknande, skumläser och inser… det finns mycket jag kan göra för att inspireras till #ettrörligare2019.

Ta del av videon som inspirerade mig, följ Naprapatjonas, och haka på #ettrörligare2019 även du vettja!

View this post on Instagram

Tagga en vän eller kollega som ska vara med på #ettrörligare2019 När jag är ute på företag och föreläser är det många som vill veta vilken den bästa sittpositionen är, hur exakt man ska ställa in sin stol, sitt skrivbord och skärm för optimal ergonomi och hållning. Vissa tror att de får ont i nacken för att skärmens lutning är en centimeter fel, inte eftersom nacken och musklerna får för lite rörelse under dagen. En musarm beror inte på felaktig storlek på musen utan att underarmar och händer måste få en större variation av rörelse och bli starkare. DEN BÄSTA POSITIONEN ÄR DEN NÄSTA POSITIONEN! Du behöver inte ett höj- och sänkbart bord, ett ultraergonomiskt tangentbord eller en stol med Nasa-teknologi, det räcker med att du vågar sticka ut lite i kontorslandskapet, ge kroppen mer variation och belasta den på nya sätt tex sätta dig på huk på golvet eller på underbenen på stolen. På många kontor är det för stort fokus på att avlasta kroppen. Den ena uppfinningen är dyrare än den andra och nästa grej är väl att vi ska hänga från trådar i taket i tyngdlösa rum, fastän det inte alls är det kroppen är gjord för. I själva verket handlar det om att belasta i stället för att avlasta. Ju starkare vi blir desto mer klarar kroppen av och en ökad variation av rörelse minskar risken för överbelastning och förslitningsskador. När jag sitter vid skrivbordet försöker jag att variera mig så gott det går. Jag skriver klart ett mail sen reser jag mig upp. Jag skriver ett till sen sätter jag mig på golvet osv. Vilka är era bästa tips för att få in mer rörelse under arbetsdagen? Tack för att jag fick låna ert kontor @sportamore 🙏🏼🐒 #ergonomi

A post shared by Jonas Parandian (@naprapatjonas) on

Motvallskärring, jag?

Publicerad den av
2

Har av princip inte velat lägga mina texter på Facebook, som text. Endast som länk. Hit. Till bloggen. Har velat att folk läser här. Det har varit viktigare än att folk läser.

Facebook premierar lives av en viss längd. Tidigare tio minuter. Nu tydligen kortare, 1-3 minuter är optimalt ryktas det. Och jag blir som motvallskärring. Vill inte vara följsam och göra ”det man ska” för att någon algoritm ska vilja premiera mitt material.

Lyssnar sällan på lives men när jag gör det är det oftast i efterhand och då blir det så stolpigt när folk säger Hej Lisa, och Kul att se dig Olle, när folk dyker upp, skriver en kommentar eller lägger en tumme upp. Så när folk skriver en kommentar eller ger mig en boost under pågående live så har jag varit tyst, inte interagerat. Och det är ju samtidigt helt puckat. För hela poängen är att vi kan interagera i realtid. Spelar roll att jag kanske tänker att den här videon kan jag kanske göra något av, jag snuvar ju mig själv på konfekten, eller hur?

Lite samma sak, alltsammans. En motvilja till att falla in i ledet.
Så jag kryper till korset. Inser att jag har satt upp gränser för mig själv, regler för hur jag vill ha det, som snarast sätter fälleben för mig själv, som begränsar min räckvidd, min möjlighet till interaktion, till samspel, till samskapande.

Jag kan ju dela mina texter, som texter, såväl på Facebook som Instagram.
Och ändå lägga dem på bloggen, där jag har dem samlade.
Och kan lägga länken till bloggen som en kommentar. Också.
Kan börja säga Hej Caspian, eller Tack för tummen upp Tomas, när jag får interaktioner under pågående live. Kan göra mitt för att få igång en dialog under pågående monolog, bjuda in till ett samtal.

Om inget annat så för att testa och se.
Annars tror jag bara att jag vet vad jag vill, hur jag vill och varför jag vill det.
Lika bra att testa istället för att tro!

Född i fel århundrade?

Publicerad den av
2

Häromdagen plockade jag kirskål och löktrav. Gick dubbelvikt längs Risebergaån  i 75 minuter och fyllde tre bruna papperspåsar med detta naturens gröna guld. Löktraven använde jag, tillsammans med en massa kajplök från trädgården samt ramslök och gräslök som jag fryste förra året, för att göra löksalt, som jag fördelade på torkollorna i min grönsakstorkapparat.

Idag när jag kom hem efter två möten på stan med matinköp tog jag hand om dem, innan jag sedan gav mig i kast med att mala de torkade löksalts-kakorna, så nu har vi löksalt (alldeles ljuvligt knallrött!) för ett tag framöver (perfekt gå-bort-present dessutom!). Sen passade jag på att sila av vasslen från Matsoniyoghurten jag satte igår, och så tog jag hand om surdegen jag väckte till liv i morse från surdegsgrunden som alltid bor i kylen. Nu står det en ny burk surdegsgrund på vänt i kylskåpet och en rejäl bunke med surdeg för utbak imorgon bitti. Då vankas det nybakat surdegsbullar till frukost minsann!

Funderade, långt ifrån för första gången, över om jag är född i fel århundrade. Fast det är jag så klart inte – däremot så tycker jag verkligen om att göra saker från grunden och att dra nytta av det som naturen står till buds med. Resurseffektivitet helt enkelt!

La ut bilden från bestyren på Instagram och blev lite full i skratt av Caspians kommentar. Vips hade jag inspiration till dagens blogginlägg – som kanske i sin tur kan inspirera någon att gå ut och plocka kirskål till en smarrig ogräspaj månne?

 

 

6 frågor om webben

Publicerad den av
4

Webbtanten Anna bloggar om sex frågor om webben och jag blir nyfiken på mina egna svar. Så jag kör, helt enkelt:

Vem är du på och utanför webben?
I stora delar samma person, på samma sätt som jag i stort är densamma oavsett om du träffar mig i jobb eller privat. Med ett tydligt undantag, sedan jag blivit allt mer synlig på webben så har jag blivit snålare med privata bilder på mina nära och kära. Det märker jag själv främst genom Facebooks minnes-funktion ”Det här hände för x år sedan” som ger mig bilder från det förflutna att jämföra med de jag lägger upp nu.

Så vem är jag då? Tja du, den frågan kan jag orda mycket och länge om. Fast det ska jag inte. Jag nöjer mig med att säga att jag i görligaste mån försöker förankra allt jag gör i meningen med mitt liv: Att göra ett positivt avtryck.

Vad är dina favorittjänster/webbplatser på webben, och varför?
Just nu har jag följande bästa vänner på webben, i ingen särskild ordning:
Trello – för att-göra-listor (som jag älskar!)
Goodreads – för att ha koll på böcker jag läst, läser och vill läsa
Facebook och Instagram – för inspiration och KASAM
Messenger och SMS – för kontakt
Basecamp – för arbete i team
Harvest – för tidredovisning (tack Anna för tipset!)
Netflix och SVT Play – för förströelse så väl som tankespjärn
ChattyMeals – för alla nya möten och insikter
Podcaster – för skratt och gråt, för reflektion och aha-upplevelser, för igenkänning såväl som nya perspektiv
WordPress – för det ger mig en plats (eller två i mitt fall) att skriva, reflektera, fundera, upptäcka och förmedla det jag tycker och tänker kring

Vad är det absolut bästa du gjort/sagt på webben?
Hm. Vilken intrikat fråga. Hur ska jag veta det, är första tanken som slår mig. Den andra tanken kommer snabbt därefter: #skolvåren så klart! Denna livsomvälvande rörelse som startade på Twitter 2013 och på alla sätt och vis påverkat mitt liv något oerhört; som nu har uppnått sitt syfte – när det finns icke-#skolvåren-organiserade Almedalsevenemang med en titel som lyder ”Varför skola? Vilken skola? Vem leder den?” med bland annat Svenska Skolledarförbundets vice ordförande i panelen, tja, då känns det som vi frågat #VarförSkola tillräckligt högt, ofta och mycket!

Vilka personer har du inte träffat annat än digitalt men skulle vilja äta middag med och varför?
Jag är ju så lyckligt lottad att jag faktiskt har träffat väldigt många av mina digitala vänner även i köttvärlden. Och det ställer till det, för just nu är det bara den kategorin jag kommer på.

Fast… när jag tänker efter lite så skulle jag väldigt gärna äta middag med Krista Tippett, journalist och värdinna för min absoluta favorit-podcast On Being; så mycket jag skulle vilja fråga henne om allt hon upplevt i samtal under åren!

Och Sara Bäckmo från Skillnadens Trädgård skulle jag mer än gärna sitta ner med över en gemensamt tillagad (och skördad!) middag, tänk så mycket jag skulle kunna lära mig om odling av henne!

Gunnar Fägersten Novik. Har träffats via Bloggare som hjälper varandra-gruppen på Facebook, honom skulle jag också vilja äta middag med. Vi skulle tala om språket, och fotograferande, och om barn och skolgång och att tvingas strida för det som man rimligtvis inte ska behöva strida för.

Vad brinner du mest för på webben?
Hm. Ja. Vad brinner jag mest för…. alltså, egentligen kan jag nog inte svara annat än: dessa oändliga möjligheter till samhörighet, till samskapande, till kreativitet och påhittigheter som webben ger plats för, om jag (vi) låter det. Att ställa frågan. Att ta kontakt. Att våga knacka på, såväl som släppa in. Då kan a l l t hända och för egen del är #skolvåren ett av de finaste exemplen som jag har tagit del av att kreera.

Och där tog det slut. Fast… det var ju bara fem frågor, tänker du nu. För det gjorde jag. Räknade flera gånger, om och om igen, och insåg att jag måste googla lite. Fann då, så klart, svaret på gåtan då jag hittade #6frågoromwebben. Frågorna var inledningsvis del av en intervju-serie som Webbtanten gjorde, där sista frågan helt enkelt var:
Vem skulle du vilja besvarade dessa frågor?
Och svaret på den frågan är ju enkel. Jag vill att du besvarar dem!

Det är inte tårta.

Publicerad den av
9

När någon ser storheten i mig, och delar sin syn, sin förståelse, sin uppfattning. Då växer jag. Växer i skorna som ställts framför mig, skor jag aldrig tidigare trott jag skulle kunna växa i… men plötsligt, så sitter de där, fötterna, i skorna, som passar perfekt.

När någon ser storheten i mig, så öppnas något inom mig, om så bara en springa. Sätter jag ögat till, så kan jag se: Mig själv, min storhet, det som någon annan kan se i mig. Jag ser det, själv. Jag kan känna det, själv. Skrämmande? Kanske. Spännande. Ja, definitivt.

När någon ser storheten i mig, så kan jag inte undgå att se storheten i denne någon. Det är som en spegel – vi reflekterar varandra och där, i det ögonblicket, växer vi. Båda.

”Du kan endast se i andra vad du redan ser i dig själv.”

Vem säger det? Och är det rätt ordalydelse?
Oavsett. Det är så det känns.

När jag får denna gåva, så tar jag ömt och varsamt, med sprittande glädje och nyfikenhet, emot den, och vill ge tillbaka. Vill återgälda – vill sprida mer storhet runt omkring mig. Glädjen i delandet!

Påminns om Rättviseförmedlingens Instagram-inlägg från Internationella Kvinnodagen:
Lika rättigheter för andra betyder inte mindre rättigheter för dig. Det är inte tårta. 

Just så är det. Det är inte tårta. Kärlek, värme, glädje, omsorg, generositet är inte heller tårta som tar slut om du delar dem med någon annan. Ingendera av dessa storheter förminskas när du delar med dig av dem – tvärt om. Det är som celldelning – när du delar kärlek har världen helt plötsligt fått två enheter kärlek där det tidigare enkom funnes en. Delad glädje är dubbel glädje, säger ett annat ordstäv på samma tema.

Delad glädje är dubbel glädje – illustration av Maja Säfström, vars fantastiska teckningar du finner bland annat på instagram.com/majasbok och än mer på majasbokshop.com

Tänk. Vilken förmåga vi har att göra skillnad i världen (oavsett om min värld är liten, i betydelsen att jag har en noga utvald skara familj och vänner som jag ägnar min energi åt, eller om den är stor, och du har ett världsomspännande nätverk som du sprider din varma energi åt) bara genom att inse, att det inte är tårta. Att det jag kan dela, som ger och gör gott, dubbleras, förmeras, varje gång jag gör det (innerligt! Äkta! Från hjärtat, lova mig det!).

Social media-challenge for the summer

Publicerad den av
4

Woke up this morning. Checked my emails and the feeds of my favorite social media channels Facebook, Instagram and Twitter. Did my Headspace meditation and then checked the feeds again. And again. And again.

twitter byegonePosted a tweet honoring my wise 15-year old who only checks her social media feeds daily, vowing to do the same. And then I deleted my Twitter app from my IPhone. It used to be situated right next to Skype in my Oh no no! Really?-folder, where there is just a void now.

As I was doing that, I figured, why not go all the way? So I closed the Facebook-tab in Safari (haven’t used the app for a long time on my phone) and reorganized the app’s on my phone to show my shifted focus.

Instagrammed about it, making a public promise to check social media only once daily during the summer. To be clear what I mean about this:
*Check Facebook, Instagram, Twitter and Tinybeans at the most once daily.
*I’ll likely Instagram when a lovely photo opportunity comes a-knocking, but won’t check my feed more than once daily. And from Instagram I can post to Facebook and Twitter, which still doesn’t mean I check my feeds.
*I’ll use Buffer to schedule tweets, Facebook and LinkedIn-posts, pushing blog posts, because I’ll still be blogging on a (near) daily basis as well.
*Once my vacation starts for real (a few days to go), I’ll cut down on checking emails as well, likely not checking daily even, but definitely checking my work email at least weekly.
*I don’t include Messenger, iMessage and Viber in this challenge, so if you want to reach me, those are your best options.

There. Now I’m crystal clear what this challenge means for me. And since I posted my Instagram post, I believe a few people have already joined me in this challenge. So I’ll extend it to you as well – do you want to join us?

 

Lycklig, eller lyckligare?

Publicerad den av
2

Wivan bloggade häromdagen om något hon sett på yoga_girl Rachel Brathens Instagram, nämligen (och jag översätter):

lyckligare

Bild tagen på Innocarnival i Malmö, nov 2014

1. Skriv en lista över saker som gör dig riktigt, fullkomligt och totalt lycklig
2. Skriv en lista över saker du gör varje dag
3. Jämför listorna
4. Ställ om. Gör lista #2 mer lik #1

Jag länkade till Wivans inlägg på Facebook. Det resulterade i en liten diskussion om hur omöjligt det där vore i verkligheten, pga allt som vi måsta göra. Städa, handla, laga mat, tvätta, betala räkningar, rensa avlopp osv.

Men nä. Jag tror inte alls det är omöjligt. Kanske för att jag just gått en 90-dagars kurs i Creating the impossible. Kanske för att jag tror att många av oss på första listan skulle skriva saker som tid spenderad med nära och kära, en stund i naturen, att få ta en fika med sin älskade, osv. Och varför skulle det vara omöjligt att åstadkomma?

Det är väl eg hela poängen med en uppgift/utman som denna, att öka medvetenheten kring 1) vad jag tycker är riktigt viktigt i livet, sånt som ger mig glädje och 2) inse att det finns utrymme för mer sånt, om jag tänker efter lite grann.

Och jag har en känsla av att det finns saker på listan över det där vardagliga som vi gör utan att vi har stämt av på sistone om de ger önskat resultat. Kanske finns det både en, två eller tre vanor vi kört långt utöver dess bäst-före-datum. Att lista dem kanske kan hjälpa mig att få upp ögonen för just sånt. Som jag då kan ta bort, eller dra ner på, och vips skapas utrymme för något från lista nr ett att ta plats i mitt liv.

Har du funderat över vad som gör dig lycklig, eller lyckligare?

 

 

Att spara eller inte spara, det är frågan!

Publicerad den av
1

Jag håller ju på med ett omöjlighetsprojekt som jag döpt till #cleanse4expansion, som handlar om att rensa genom hela mitt fysiska hem och mitt digitala viste, samt blogga om det. Dottern rensade ut allt från sitt rum i helgen som hon inte längre ser fyller någon funktion i hennes liv och jag går nu igenom IKEA-kass på IKEA-kass för att se om det är något som lillebror, bonusbarnbarn eller andra kan ha glädje av.

skolkatalogerMitt bland böcker, trasiga hörlurar, urvuxna kläder och kortlekar låg en hög med skolkataloger från i princip hela hennes grundskoletid. Utsorterade. Osentimentalt, på det där viset som hon är, dottern min.

Men där blev det liv på mina tankemonster ska du veta! Så pass velig kände jag mig att jag tog ett foto och la ut på Instagram, Facebook och Twitter, med frågan om jag ska kasta dem (utsorterade som de är av dottern min) eller om jag ska spara dem till henne, för den händelse hon ångrar sig och någon gång i framtiden skulle vilja sitta och bläddra i dem (ofta till mycken skratt och pinsamhet, enligt min personliga upplevelse!)?

Och gisses vilket engagemang det drog igång. Inte säker på om jag nånsin fått så mycket kommentarer och tankar på något inlägg. Majoriteten verkar helt klart säga spara, men det finns förslag om digitala alternativ (scanna och kasta de fysiska katalogerna) och några få som säger kasta dem.

Och jag? Tja, jag är fast i limbo fortfarande. Och eftersom jag är där, tänker jag att det kanske är läge att lägga dem bland fotoalbumen och ta itu med dem vad det lider. För tydligtvis är jag inte riktigt klar i tanken i detta nu.

Jag väljer dock i detta nu att lägga frågan om skolkatalogernas varande eller icke-varande åt sidan för stunden. Tänker att jag kommer att veta vad jag ska göra när tanken klarnar, vilket den kommer att göra, förr eller senare.

Har du sparat dina gamla skolkataloger? Och så undrar jag om det är lika vanligt att karlar sparar sina gamla skolkataloger, som det är att kvinnor gör det? Vad tror du?

Detta blogginlägg, nummer 30 av 100, är en del av #blogg100-utmaningen som just nu pågår i Sverige. 

Adventslyft nr 2 – Skönhet

Publicerad den av
2

skönhetOrdet SKÖNHET väcker mycket i mig. Det jag tänker på just nu är dock två Instagram-konton som både två är så oerhört skickliga på att lyfta fram skönheten i livet, i vardagen, i det som är.

Båda två lyckas kombinera fantastiska fotografier med tänkvärda reflektioner i ord. Kombinationen av ord och bild blir magisk och skänker mig glädje och njutning, när deras skapelser passerar i mitt flöde. Jag hajjar till, tittar närmre, läser, betraktar färger och former. Andas in och gläds åt stunden som är Nu.

Så varmaste tack Silwersara och Kammebornia för allt ni gör för att göra världen till en vackrare plats!

Skönhet – jag tänker på Silwersara och Kammebornia.
Skönhet – vem eller vad tänker du på?

Instagrammade ögonblick av lycka

Publicerad den av
5

Sitter nere på stranden vid Sibbarp och läser bok. Make och son spelar fotboll med en boll de lånade av sällskapet vid nästa buskage, ett sällskap som just nu ligger och solar, läser och snackar.

(Dottern är hos momo och njuter av uppmärksamhet, excellent service och ett helt gästhus i egen besittning om någon undrar.)

Hört och läst många synpunkter på alla dessa bilder av solsken, fester, grillande på stranden, fikastunder i trädgården, barn med glass i högsta hugg, loppisfynd, bärplockning, och allt vad vi översköljs med på sociala media som Facebook, Twitter, Instagram. Många av dessa synpunkter är negativa, att vi målar upp oäkta fasader av hur bra vi har det, medan smärtan, sorgen, ensamheten inte får plats, inte är välkommen.

20140717-170933-61773997.jpg

Så kanske det är, men samtidigt slås jag av tanken att alla dessa instagrammade ögonblick av lycka kanske också hjälper oss att känna tacksamhet. Tacksamhet över det jag har, just här och nu, över det jag värderar så högt att jag vill föreviga det och dela det.

Kanske det är en anledning till sociala medias framgång, att det också möjliggör en mikrostund av reflektion, av tacksamhet, glädje och njutning. Jag vet att jag själv kan känna hur tacksamheten över liv och leverne, hus och hem, familj och vänner, kan lägga sig mjukt och varmt i mitt inre, som vore det en gåva. För är det inte just det som tacksamhet är, en gåva som öppnar för en stunds lycka?