Kommer hem sent, vrålhungrig, ”ska bara” ta ännu ett telefonmöte innan jag kan äta och hoppa i säng. Bortsett från det faktum att jag inte bloggat idag… och så smyger sig den lilla tanken på: Amen, det vore ju inte så farligt, vaddå, du kan ju missa en dag eller två lite nu och då, det spelar ingen roll.

Bakgrund till detta är att jag i drygt tre år har bloggat (mer eller mindre) dagligen med väldigt få undantag. Sedan årsskiftet varvar jag dock mellan denna bloggen och min engelska, och kanske är det därför det också smyger sig in en tanke som säger: Det märks ju knappt längre om du missar en dag eller två, för det är ändå avbrott här när du bloggar på den andra bloggen.

Och det stämmer ju. Det märks ju knappt. Utom hos mig, i mig. Och framförallt märker jag det på att tankar såsom ovanstående blir allt vanligare. De dyker upp oftare. Och jag har faktiskt missat fler bloggdagar under detta året än tidigare.

Och så är det ju det där med att om man missar en gång är risken hög att man liksom bara fortsätter att missa, att man aldrig kliver upp på hästen igen så att säga. Eftersom jag slutat banka på mig själv vid de tillfällen då jag faktiskt missar, så har jag mycket lättare för att bara plocka upp den tappade stafettpinnen och köra på, jämfört med tidigare i mitt jag-är-världsbäst-på-att-slå-ner-mig-själv-i-skorna-liv.

Istället tror jag risken för mig ligger i att det skapar en väg att följa, som gör att det är lättare att ta den vägen nästa gång, och nästa gång igen. Minns att jag lyssnade till en musiklärare en gång, som sa: Det är viktigare att du spelar rätt toner, oavsett hur långsamt det går, än att du spelar stycket i rätt takt. För om/när du missar en ton, slarvar med ett ackord, snubblar på tangenterna/strängarna, så sätter du ett muskelminne som gör att risken för att du snubblar på samma ställe ökar. Så se till att du spelar rätt toner, för då får du muskelminnet som medhjälpare. 

Ligger mycket i det där tänker jag. Så jag fattar ett medvetet val. Ett medvetet val som gör att jag nu sitter jag, lite småsnuvig, mätt, trött, och med alltför lite (hjärn-)kapacitet kvar för att åstadkomma något sensationellt. Men tillräckligt med kraft har jag för att skriva en liten betraktelse kring önskan att faktiskt vilja fortsätta på inslagen väg, det dagliga bloggandet, som har gett mig så ofantligt mycket, samtidigt som jag inser att ibland så finns inte kraften där. Och då är det ok det med. För oavsett om jag bloggar varje dag, eller ej, så är jag ok, enligt mig. Den grundprincipen gör det mycket enklare för mig att fatta ett medvetet val som gagnar mig.

Vilka medvetna val har du fattat idag?