Motvallskärring, jag?

Har av princip inte velat lägga mina texter på Facebook, som text. Endast som länk. Hit. Till bloggen. Har velat att folk läser här. Det har varit viktigare än att folk läser.

Facebook premierar lives av en viss längd. Tidigare tio minuter. Nu tydligen kortare, 1-3 minuter är optimalt ryktas det. Och jag blir som motvallskärring. Vill inte vara följsam och göra ”det man ska” för att någon algoritm ska vilja premiera mitt material.

Lyssnar sällan på lives men när jag gör det är det oftast i efterhand och då blir det så stolpigt när folk säger Hej Lisa, och Kul att se dig Olle, när folk dyker upp, skriver en kommentar eller lägger en tumme upp. Så när folk skriver en kommentar eller ger mig en boost under pågående live så har jag varit tyst, inte interagerat. Och det är ju samtidigt helt puckat. För hela poängen är att vi kan interagera i realtid. Spelar roll att jag kanske tänker att den här videon kan jag kanske göra något av, jag snuvar ju mig själv på konfekten, eller hur?

Lite samma sak, alltsammans. En motvilja till att falla in i ledet.
Så jag kryper till korset. Inser att jag har satt upp gränser för mig själv, regler för hur jag vill ha det, som snarast sätter fälleben för mig själv, som begränsar min räckvidd, min möjlighet till interaktion, till samspel, till samskapande.

Jag kan ju dela mina texter, som texter, såväl på Facebook som Instagram.
Och ändå lägga dem på bloggen, där jag har dem samlade.
Och kan lägga länken till bloggen som en kommentar. Också.
Kan börja säga Hej Caspian, eller Tack för tummen upp Tomas, när jag får interaktioner under pågående live. Kan göra mitt för att få igång en dialog under pågående monolog, bjuda in till ett samtal.

Om inget annat så för att testa och se.
Annars tror jag bara att jag vet vad jag vill, hur jag vill och varför jag vill det.
Lika bra att testa istället för att tro!

Det här med duktig?

På söndag håller jag workshop på Mindfloor i Malmö för kvinnor som identifierar sig i begreppet duktig flicka, på ett eller annat vis. Begreppet duktig flicka kan man förhålla sig till på olika vis och så ock till själva ordet duktig.

På Facebook var det någon idag som skrev att det inte är något fel på att vara duktig, och det håller jag absolut med om. Inget fel i det alls. 20131120-205319.jpgMen hela poängen med mönster, som t ex det som kallas duktig flicka, är att de blir som uppkörda spår i vår hjärna, som vi halkar in på, oavsett om vi vill eller ej, och oavsett om det faktiskt gagnar oss eller ej. Och det är det mitt engagemang handlar om.

Jag vill bland annat dela min berättelse, som före detta duktig flicka ,som numera inte agerar utifrån ett mönster (något som ofta påkallas av stimuli utifrån), utan snarast så kan jag, inifrån, välja vad jag vill göra, hur jag vill göra det och i vilken omfattning. För det är det som är den avgörande skillnaden, i mina ögon. Jag gör medvetna val och kan fatta beslut som gagnar mig och min omgivning, på riktigt.

Det kommer näppeligen vara jag som står och pratar en hel förmiddag – utan jag ser verkligen fram emot att samskapa denna förmiddag tillsammans med alla underbara kvinnor som anmält sig. Ni väcker min nyfikenhet och jag undrar vad vi kommer lära av varandra på söndag?

Det finns fortfarande några platser kvar om du blir nyfiken att utforska din relation till duktig-flicka-skapet tillsammans med mig och övriga samskapare. 

Ses vi?