Motvallskärring, jag?

Har av princip inte velat lägga mina texter på Facebook, som text. Endast som länk. Hit. Till bloggen. Har velat att folk läser här. Det har varit viktigare än att folk läser.

Facebook premierar lives av en viss längd. Tidigare tio minuter. Nu tydligen kortare, 1-3 minuter är optimalt ryktas det. Och jag blir som motvallskärring. Vill inte vara följsam och göra ”det man ska” för att någon algoritm ska vilja premiera mitt material.

Lyssnar sällan på lives men när jag gör det är det oftast i efterhand och då blir det så stolpigt när folk säger Hej Lisa, och Kul att se dig Olle, när folk dyker upp, skriver en kommentar eller lägger en tumme upp. Så när folk skriver en kommentar eller ger mig en boost under pågående live så har jag varit tyst, inte interagerat. Och det är ju samtidigt helt puckat. För hela poängen är att vi kan interagera i realtid. Spelar roll att jag kanske tänker att den här videon kan jag kanske göra något av, jag snuvar ju mig själv på konfekten, eller hur?

Lite samma sak, alltsammans. En motvilja till att falla in i ledet.
Så jag kryper till korset. Inser att jag har satt upp gränser för mig själv, regler för hur jag vill ha det, som snarast sätter fälleben för mig själv, som begränsar min räckvidd, min möjlighet till interaktion, till samspel, till samskapande.

Jag kan ju dela mina texter, som texter, såväl på Facebook som Instagram.
Och ändå lägga dem på bloggen, där jag har dem samlade.
Och kan lägga länken till bloggen som en kommentar. Också.
Kan börja säga Hej Caspian, eller Tack för tummen upp Tomas, när jag får interaktioner under pågående live. Kan göra mitt för att få igång en dialog under pågående monolog, bjuda in till ett samtal.

Om inget annat så för att testa och se.
Annars tror jag bara att jag vet vad jag vill, hur jag vill och varför jag vill det.
Lika bra att testa istället för att tro!

Synar förväntningarna

Jag vet att jag har dem. Förväntningar. På allt och alla. Förväntningar på hur de jag älskar ska vara, agera, uppföra sig, gentemot mig och andra. Jag har dem på mig själv med. Kanske ännu mer än på min omgivning?

Jag synar dem; vill gå på upptäcksfärd och hitta dem, som dolda skatter – för det kanske de är? Så länge de förblir i det dolda gör de egentligen ingen nytta, snarast tvärt om, så där faller måhända liknelsen en smula, men när jag väl grävt upp dem finns möjligheten att omvandla dem till överenskommelser, med mig, med dig, och därmed skulle jag kunna få reell glädje av dem. Kanske?

det här vill jagJa. Jag vill upptäcka dem, syna dem, sätta dem under lupp och se, om de är något att lägga krut på eller ej. Om det finns något i dem som jag verkligen vill. Om de är något att bygga en överenskommelse kring. Om det finns något av reellt värde i dem, något jag vill lyfta, med mig, och med dig, och se vad för typ av överenskommelse vi kan åstadkomma. Om det finns något i dem, som även du ser ett värde i. Om så är fallet, så är en överenskommelse en mycket bättre bas att stå på än förväntningen, som lägger fälleben på oss, på mig åtminstone, gång efter annan, stup i kvarten. För förväntningen bär inom sig att jag aldrig når över nollstrecket. Om den inte uppfylls, är jag på minus, och om den uppfylls hamnar jag på noll, för Jag förväntade mig ju faktiskt det!

Jag vill också belysa dem av ett annat skäl. Jag vill se om de överhuvudtaget är rimliga. Om de bygger på något jag vill, eller om de egentligen bara är ekon av andras röster, ekon som hörs inom mig, fast de inte hör hemma i mig. Får jag syn på dem, är det så mycket enklare att visa dem till utgången. Annars är risken att de hänger kvar, likt objudna gäster. Och varför skulle jag vilja ha det så?