Jag läste din blogg

Jag läste din blogg, sa hon, vännen, när vi möttes kvällen efter att jag skrivit inlägget. Jag förstår att det var en riktigt stark upplevelse, fortsatte hon, även fast du skriver sådär så jag som läsare egentligen inte har en aning om vad som faktiskt hände. Mer än att det berörde dig mycket. 

Ja, svarade jag, och log.
Tittade henne i ögonen, och sa: Du har rätt. Det var enormt starkt. Och jo. Det är ju så jag skriver.

Hon tittade på mig med sina begrundande ögon, och sa: Jag ser att du fortfarande är i det. 

Jag tittade tillbaka, och drog ett par djupa andetag. Kände efter, inåt.
Du har rätt. Det är jag. Jag blev hållen på det mest fantastiska vis, och känslan av att vara hållen håller i sig. Så ja, det stämmer, jag är fortfarande i det.


Ett fint ögonblick. Betydelsefullt. Att bli sedd i att jag faktiskt fortfarande var kvar i känslan av att vara hållen. Mäktig känsla, även det!