Att våga göra, med gitarren i knät

För ett år sedan började jag spela gitarr, varannan måndag fyrtio minuter. Så mycket mer blev det inte, trots målbilden att kunna sitta runt en lägereld på stranden och plinkeplonka och sjunga. Det ser så himla härligt ut. Som barn spelade jag piano, men ett är säkert: pianot tar man inte med sig ner till lägerelden på stranden.

I somras bestämde jag mig för att lägga tjugo minuter per dag i sextio dagar på gitarrspelande, och det gav ganska snabbt resultat. Så pass att jag, när jag hörde Mandy Harvey sjunga Try på America’s got talent, googlade upp nötterna online och skrev ut dem. Klurade ut ett enkelt gitarrkomp och började traggla.

I ensamhet – inga problem. Då sjunger och spelar jag av hjärtats fulla lust. Men så fort jag skulle köra mina tjugo dagliga minuter i sällskap (närmsta familjen typ) så kände jag mig antingen extremt självmedveten – så pass att jag liksom bara försökte sjunga och spela, istället för att faktiskt bara spela och sjunga – eller så bangade jag helt enkelt från dagens övning.

Men när vi fick tillfällig vardagsrumsgäst en vecka i väntan på nyckelöverlämning till studentlägenhet så bestämde jag mig för att sluta med det där ”försökandet”. Så jag satte mig resolut med gitarr och nötter och började spela och sjunga. På riktigt. (Och jodå, fick allt ett omdöme i stil med ”Du är ju inte helt oäven på det där, asså!” dessutom.)

Samma vecka hade vi yngsta brorsdottern på besök dessutom, så när de tre ynglingarna var upptagna med att kolla YouTube, spela spel och gosa med katten Pop, så drog jag fram gitarren och körde mina dagliga tjugo. När jag satte undan gitarren igen vände sig brorsdottern till mig och sa ”Oh så mysigt det där var!”, och gav mig lite lägereld-vid-stranden-vibbar för framtiden.

Så i torsdags kom jag på det: Den ultimata utmaningen för mig! Satte larmet med en påminnelse att ta med gitarren på fredagsmorgon. Så när Pernilla Tillander kom körande för att plocka upp mig för dagens två (likadana) workshops i Skurups kommun, för förskolepersonalen, så öppnade jag bakdörren och hivade in gitarren. Pernilla vände sig om och sa ”En gitarr? Spännande!” varpå jag drog min plan:

Vi pratar ju om mod, och att agera förebild, och tom att våga göra fast man inte är fullfjädrat proffs, så jag tänkte att jag ska sjunga och spela låten Try, vad tror du om det? 

Pernilla är ju som Pernilla är, så hon var så klart helt med på noterna!

Så i fredags satt jag båd’ förmiddag och eftermiddag framför dryga fyrtio respektive femtio personer, och sjöng, efter att jag dragit denna berättelsen. Och vet du? Jag dog inte, inte en enda gång. Och inte trillade himlen ner, för den delen. Och inget av det inträffade idag heller, då jag körde en repeat performance inför den sista gruppen – om dryga sjuttio personer!

Om jag både sjöng och spelade fel?
Jajamensan, flera gånger. Det bjuder jag på!
Om det kände mindre och mindre nervöst för varje gång?
Jajamensan, idag var rösten väsentligt mer stadig än i fredags. 
Om jag nu har sjungit och spelat gitarr inför ganska stora grupper?
Jajamensan. Sanslöst!
Om jag kan tänka mig att göra det igen?
Jajamensan!

Målarmirakel?

Ibland förbannar jag den, viljan, min vilja. Den som gör att jag, efter att ha målat vardagsrum i torsdags och första strykningen av matsalen igår, idag har
1) målat andra strykningen – och lyckligtvis sista! – av matsalsväggarna hela dagen (tillsammans med äldsta barnet som gjorde merparten av rollandet),
2) cyklat drygt elva kilometer (fångade Pokémon så det var högst frivilligt – skönt komma ut ur huset!),
3) skrapat bort alla färgstänk från golvet med bakskrapa (bästa tipset om du inte testat det förut!),
4) dammsugit runt väggarna för att bli kvitt allt målarskräp,
5) såpaskurat golvlisterna, och elementen,
6) dammsugit runt väggarna än en gång,
7) flyttat tillbaka alla möbler på sina respektive platser,
8) och dammsugit resten av rummet,
nu sitter i soffan och har två åtaganden kvar att ombesörja:
I – det dagliga blogginlägget (beviset på att jag lyckades är att du just nu läser detta inlägg)
II – tjugominuters gitarplonkande
när det enda jag egentligen vill är att äta en god bit mörk choklad och titta på Jamestown på SVT Play.

Lennart Strandberg skrev så här om viljan:
Viljan är inget undantag, den är ett normaltillstånd.
Den är inget mysterium, men kanske ett mirakel.

Normaltillstånd, jo, det kan jag köpa. Just idag vette hundan om den känns som ett mirakel dock, fast det kanske är precis just det som den är, å andra sidan? Jag menar – matsalen är ju färdigmålad, eller hur?

Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på en bokreflektion inspirerad av boken ”Någonstans finns viljan” av Lennart Strandberg.

Ola Berg inspirerar till en målbild att sträva efter 

Sedan i höstas går jag och lär mig spela gitarr, varannan måndag efter körövningen, tillsammans med två andra hugade gitarrhungriga själar. Och vår lärare så klart. När han låter händerna rinna över gitarrens strängar, ljuder den vackert. När jag gör detsamma skramlar det mest.

Jag har velat lära mig spela gitarr ett bra tag, men aldrig riktigt kommit mig för. Plinkeplonkat lite ackord, hjälpt av en gitarr-app på fånen, och fick ju en crash course på Dooify vilket definitivt kastade mer bränsle på brasan, men inte tillräckligt för att ge mig själv kicken i häcken att ta tag i det. Själv.

Så när min lärare kastade ut en förfrågan efter hugade spekulanter så hoppade jag, glatt, på! Sedan dess så spelar jag, åtminstone fyrtio minuter varannan måndagkväll, och plinkeplonkar emellanåt lite hemma också. Men det är där min stora potential ligger gömd – i att ta mig tid, om så bara fem minuter, varje dag. Nöta ackorden, just nu har vi avancerat till barréackord, startat med F och nu också lagt till Bm (för att kunna spela Rod Stewarts Sailing). Och varje varannanveckasmåndag när jag med tafatta händer greppar gitarrhalsen och börjar ta ackord efter ackord, så vet jag att jag behöver ge gitarren mer uppmärksamhet. Jag behöver öva mer. Öva öva öva!

Och vaddå behöver? Vill? Vill jag inte? Bevisligen inte. Än. Men det pockar på, mer och mer, just viljan. Att kunna greppa gitarren och börja plinkeplonka och ackompanjera mig själv, sjungandes någon gammal slagdänga. Påminns om Ola Bergs analoga Spotify och drömmer om dagen då jag kan lägga ens en låt till min analoga dito. Ola har en ”kortlek”, med namn på låttitel och artist, för alla de låtar han lärt sig. Varje år lägger han till några låtar till sin lista, och kan då när som, givet att han har gitarr och analoga Spotify-kortleken med sig, dra av ett par låtar, gärna tillsammans med andra. Himla mysigt upptäckte jag själv när vi satt på en orange picknickfilt i Almedalen 2016 och jag fick välja ett par favoritlåtar att sjunga tillsammans.

Där en målbild som lockar mig, och även om jag ännu inte har en enda låt på ”min lista” så har jag embryon. Imagine. Sailing. Everybody hurts. Still haven’t found what I’m looking for. Nu tändas tusen juleljus och Stilla natt. Och ett par andra låtar också. Dags att lära mig några av dem fullt ut! 

Nyttan i att sätta mig i ”skolbänken” och vara total nybörjare går mig inte heller förbi. Det är oerhört lärorikt att testa på Nybörjarens anfallsvinkel emellanåt. När det där som ser så enkelt ut när någon annan gör det, kan  vara så ofantligt svårt att åstadkomma själv. Jag menar, försök du få fingertopparna att böja sig över strängarna i Bm, så att det faktiskt låter som det ska. Inte är det enkelt inte! Men med lite envishet och tid *öva öva öva* så vet jag ju att det går lättare och lättare, och till slut så sitter det där. Så är det ju med det mesta! När vår körledare plockar fram ett nytt stycke för mig och resten av kören att sjunga händer ju detsamma. Rösten och rytmen och klangen och dynamiken och artikulationen och andningen… allt ska de synka, och det gör de aldrig på första försöket. Men med lite övning så kommer det, och ett tu tre kan ett stycke som initialt inte alls lockade, helt plötsligt visa upp sig i all sin skönhet. Och det bär med sig en alldeles speciell känsla av tillfredsställelse, måste jag säga. Och större blir den, ju mer bängligt det var inledningsvis, allt som oftast. De där styckena som jag inte alls kunde förstå, de ger den mesta tillfredsställelsen när de väl sitter. Lite motstånd ger stärkta muskler – på alla plan, så även i lärandet!

Dagens Hell Yeah!

kalender 2017Suttit i ett par timmar och bläddrat genom det gångna årets foton på jakt efter foton på kidsen. Dags för den årliga traditionen – att välja foton till, skapa och beställa kalendrar för 2017 till nära och kära. Hela nitton stycken blev det i år.

När jag tryckt på BESTÄLL så surfade jag in en snabb sväng på Facebook, och minsann om det inte dök upp, erbjudandet jag inte kan motstå, dagens Hell Yeah: En vän söker krokimodell till nästa vecka!

Jag kastade mig på tangenterna och knappade in mitt Hell Yeah!
Ni förstår, för något år sedan så bara dök det upp, önskan att sitta krokimodell någon gång. Noterade det på min Bucket List, krokimodellsom jag inte skapat med någon större tankemöda direkt, men som ändock ville formuleras. Har bockat av familjesemester i Seattle (2016 – check på den!) och projektet lära mig plinkeplonka på gitarr är pågående sedan i höstas (tar lektioner i liten grupp varannan måndagkväll efter kören!). Och på tisdag kommer jag kunna bocka av ”Stå krokimodell” minsann. Och vem vet – kanske får jag blodad tand?

Det börjar bra!

GitarrhäfteTre elever, en lärare, fyra gitarrer. Fyrtio minuter.
Varannan måndagkväll.

Så ser upplägget för höstens gitarrkurs ut.

Ikväll var det kursstart och vi körde följande ackord D, G och A som vi lärde oss tack vare Born in the USA och Still haven’t found what I’m looking for.

Nu ska jag fila ner naglarna och börja traggla. Och traggla. Och traggla lite till. Är taggad till tusen och är så glad för att jag hojtade när tillfälle yppade sig. Samtidigt vet jag att det är en utmaning, inte minst att få fingrarna att lyda. Det är inte alla ackord som är helt enkla, har jag insett för länge sen.

Detta är en av höstens utmaningar. Det finns andra. För mig. För dig med?