Ibland…

Ibland blir det inte riktigt som jag tänker att det ska bli. På alla olika plan. Dagens ”ibland blev det inte som jag tänkt mig” handlar om att jag planerat att slå på stora trumman idag och äntligen låta ridån gå upp för mitt hjärtebarn… men det bliiiir nu då inte så, trots allt.

Har lite för mycket bakgrundsfiff (blogginlägg, vlogg aka FB Live, FB-event, hemsidesfiff och uppdatering av min LinkedIn-profil) kvar att göra innan jag vill släppa ut min bebis i världen fullt ut, så…. imorgon? Kanske. Förhoppningsvis. Denna veckan? Absolut. Det kan jag garantera!

Om jag slår på mig för att jag inte levde upp till min egen plan?
Nej för hundan, varför skulle jag det? Det gör ju inte saken bättre? Och det är definitivt inte ett sätt att få det ogjorda gjort. För det är inte gjort, så enkelt är det.

Så nej, att slå på mig själv för att jag inte lever upp till mina egna planer för dagen, det har jag lagt ner sedan länge sörru. Det där med att ta fajten på insidan gör mer skada än nytta!

Legalisera droger?!

Oh gisses. Emellanåt är det tufft att ta in material som ställer allt upp och ned, allt jag trott, allt jag tänkt, allt jag förlitat mig till. Har just läst ut Att tysta skriket av Johann Hari, en bok som gör just det. Inte för att jag borde vara förvånad. Jag lyssnade till en podcast med Johann Hari för tre år sedan som gjorde detsamma, och boken går än mer på djupet.

Bokens undertitel är Början och slutet på kriget mot narkotikan, och det är en krönika över de senaste dryga hundra årens narkotikakrig. Emellanåt är boken så vedervärdigt vidrig, Johann delar historier som skrämmer mig enormt, som svart på vitt visar hur människan har förmågan att distansera sig till både sig själv som till andra vilket möjliggör handlingar som är bortom allt vett och sans.

Så nu sitter jag här. Smått yr i skallen efter allt jag tagit in – det vedervärdiga vi människor förmår göra gentemot andra, likväl som det fantastiska som blir möjligt när vi bemöter varandra som medmänniskor, som alla har sina inre demoner att fajtas mot… och det får mig att tänka på det som gjort störst skillnad i mitt eget liv. Den dagen jag verkligen slutade att ta fajten på insidan, gentemot mig själv, och gjorde ett ställningstagande att, i görligaste mån, vara i varsam samvaro med mig själv.

Det är vad jag ser narkotikakriget handlar om, på en strukturellt och övergripande nivå: att tvinga folk att ta fajten med sig själva, genom att förvägra dem all möjlig varsam samvaro, med både sig själva och andra runtikring. Så absurt. En sån enorm mängd mänskligt lidande detta har lett till – och fortsätter leda till.

Jaha, tänker du kanske nu, har hon blivit helt knäpp? Ska hon nu komma och påstå att vi ska legalisera allt knark? 

Tja. Alltså.
Allt? Bra fråga.
Men typ. Ja. Jo. Faktiskt.

Varför? Jomen alltså. Läs boken. Narkotikakriget är i sig den främsta anledningen att det mänskliga lidandet – både för folk som brukar narkotika, för de som är inne i tillverkning/distribution/försäljning av det, som för alla runtikring, anhöriga och bekanta, likväl som alla ”vanliga medborgare” – är så enormt. Värre än vad narkotikabruket i sig genererar.

Hur det ska göras? Ja, alltså, det görs små framsteg på vägen runt om i världen. Portugal har avkriminaliserat narkotika, snarast än legaliserat det (än så länge). Uruguay har legaliserat marijuana, och ett flertal stater i USA har gjort detsamma. Och nej, det har inte lett till att himlen trillat ned, eller att jordens undergång står vid dörren och knackar på. I boken finns mycket tankespjärn kring Hur:et, utan att författaren hävdar att han vet exakt hur det ska låta sig göras överallt.

Att vi behöver sätta stopp för kriget mot narkotika känns ärligt talat helt självklart, efter att jag läst Att tysta skriket. Inte minst här i Sverige – ett land med lågt procentuellt narkotikabruk men en enormt hög dödlighet till följd av överdoser. Tre gånger så många missbrukare dör i överdoser i Sverige än i resten av Europa, och trettio gånger så många som i Portugal, som avkriminaliserat droger. Det är många liv som går förlorade, helt i onödan.

Johann Hari uppmanar oss alla, i slutet av kapitel 17 Mannen i underjorden, att göra en balansräkning. Rita ett vertikalt streck på en sida, skriva Plus och Minus överst i de två kolumnerna, och föra in våra egna argument för och emot ett avkriminaliserande och/eller legaliserande av narkotika. Han fortsätter med att dela med sig av sina egna argument.
Jag läser dem.
Jag håller med.
Och samtidigt pågår en vild debatt inombords. Mina inre trossatser som under så många år fått fritt spelrum, inte ifrågasatts, aldrig blivit omskakade. Det blir dem nu. Rejält. De debatterar som aldrig förr i relation till detta nya tankespjärn jag tagit in. Livrädda för att kastas åt sidan, för att inte längre ha kvar sitt berättigande: Synen på narkomaner som sämre människor, som svaga människor, som individer som inte vet sitt eget bästa, som förlorade själar som i bästa fall ska ömkas med, och i värsta fall bespottas och hånas, ligger starkt rotad. Den genomsyrar mycket av det jag matats med om knark, knarkande och knarkare, under alla mina år i jordelivet.

Tänk om allt det jag trott på, helt enkelt inte stämmer?
Tänk om det är precis tvärt om?

Det där är tankespjärn av bästa sort, och samtidigt som det är vansinnigt besvärligt och krävande och tufft…. så älskar jag det. Jag har lärt mig att älska tankespjärn – när jag ges andra perspektiv att se på tillvaron, som öppnar upp för annat, för andra, för sådant jag inte ens vetat om var möjligt. Anledningen till att jag inte längre skyr tankespjärn som det Johann Hari levererar, är bland annat för att jag lärt mig leva i varsam samvaro med mig själv, att jag slutat ta mig själv – och mina trossatser – på blodigt allvar. Det i sig möjliggör att jag kan ändra mig utan att ”tappa ansikte” (om så bara för mig själv och min inre domare). Det gör att det grepp mina gamla inre trossatser på temat narkotika har haft om mig, det börjar luckras upp, och det rejält.

Legalisera droger? Tja. På sikt, ja, jo… även om det fortfarande inte känns enkelt att stå för den åsikten, när jag sitter här och skriver. Men på sikt är det nog dithän vi – världen – kommer att gå. Till dess skulle en avkriminalisering definitivt minska det mänskliga lidandet rejält. Bland alla. Verkligen. Inte bara för missbrukare, utan för alla.

Ett exempel i boken kommer från en gymnasieskola i Portugal. Kloka ungdomar i samtal med en icke-fördömande och lyssnande lärare. Johann iakttar det hela och landar i följande: Förbudspolitiken bygger på att med yttre kraft, med skrämsel och våld, hindra folk från att använda droger: det portugisiska alternativet grundar sig på insikten om att drogerna inte kommer försvinna, så i stället måste man ge människorna egna, mentala verktyg – självförtroendet, kunskapen, stödet – så att de själva kan fatta rätt beslut. 
Klockan ringer och ungdomarna hasar ut ur klassrummet. Jag tänkte på att de hade haft ett ärligt samtal med vuxna, i stället för den ajabaja-pantomim som min generation erbjöds.

Och kanske är det en av de största gåvorna Att tysta skriket kan ge: boken och dess innehåll öppnar upp för ärliga samtal, där vi inte behöver banga för våra rädslor och farhågor, utan kan ta dem på allvar och samtidigt titta på vad vi vet, och inte bara det vi tror oss veta. För min gissning är att du, liksom jag, trott dig veta saker, som denna boken systematiskt och insiktsfullt motbevisar, utan att någonsin förringa eller nedvärdera de känslor om bruk och missbruk av narkotika som sitter djupt rotade inom oss, vilka de känslorna än må vara.

Att ta fajten. På insidan.

En av de saker som jag förändrade i övergången från före-Helena till efter-Helena är att jag medvetet slutade att ta fajten på insidan. Jag hade till dess burit på en massa, agg, sorg, ilska, uppgivenhet, förtvivlan, besvikelse osv, som jag mer eller mindre inte släppte ut, utan jag bar det inombords. Jag är ganska säker på att det pös ut så omgivningen märkte det, men jag släppte liksom inte på förlåten och berättade för någon hur jag mådde, utan den konversationen hade jag enkom med mig själv.

Och vet du? Det är oerhört tungt. Det är något jag inte önskar min värste fiende, och det är dessutom något jag skulle önska att vi förmådde ändra på, rent strukturellt, för nånstans har vi gått snett i samhället. För varje barn är omgiven av vuxna i olika roller, men lik förbannat finns det ofantligt många barn som gör just så här. Tar fajten. På insidan. Och det är förödande!

20140708-071428-26068971.jpgFör egen del gick jag möjligen från en ytterlighet till dess motpol, från att ha burit allt på insidan, till att släppa ut allt till alla. Det sistnämnda har jag slutat med. Numera är jag mer restriktiv med vem jag pratar om sådana här viktiga, men ganska privata saker med, men i gengäld har jag desto fler som jag kan göra det med.

Läste en artikel för inte så länge sedan som lyfte det faktum att vi faktiskt är oförmögna att hjälpa oss själva i samma utsträckning som vi kan hjälpa en vän. Gentemot oss själva är vi blinda; vi ser inte det som skulle vara självklart att föreslå för en god vän i samma situation. För mig blir det ytterligare ett bevis på att vi behöver varandra, och att bästa sättet att hjälpa mig själv, det är genom att ta hjälp av nära och kära. Eller professionella för den delen, det finns många alternativa vägar ta finna den hjälp just jag behöver. Dock tror jag det är viktigt att hålla två saker i åtanke:
1) Jag är hel. Jag är inte trasig. Jag har inom mig allt jag behöver. Och det gäller oss alla.
2) Jag har nycklarna till mina inre dörrar, även de som är förslutna. Jag kan ta hjälp av andra att hitta nycklarna, men endast jag kan låsa upp dem.

Sedan jag slutade ta fajten på insidan så mår jag så mycket bättre. Först nu när jag skriver detta inser jag vikten av denna förändring i beteende fullt ut. Jag hade definitivt inte varit där jag är i livet om jag hade fortsatt ta fajten inombords. Finns inte en chans.

Människan är en social varelse, och vi är inte skapta för att klara oss själva. Vi behöver varandra för att må bra. Vi gör varandra bra helt enkelt, som Pia Sundhage säger. Det betyder inte att du behöver släppa in alla i ditt inre. Inte alls. Men någon. Och jo, det händer att jag släpper in en människa som jag kanske inte borde släppt in. En människa som river runt där inne och åsamkar mig lite skada, eller åtminstone lite oordning, istället för att hjälpa mig leta efter nycklar. Det händer. Så jag blir allt bättre på att välja vem jag släpper in. Men likväl blir jag förvånad ibland. Jag tänker dock aldrig sluta släppa in människor, för jag vet att det värsta jag kan göra vore att återgå till att ta fajten. På insidan. Enkom. För mig var det ett sätt att sakta förgöra mig själv, och det tänker jag aldrig mer vara delaktig i.

Vem släpper du in?