Torkar mina tårar. Sliter av mig offerkoftan och sveper möjlighetsmanteln om mig. Tar chansen att fördjupa min kärleksrelation med mig själv. Vaknar på morgonen i ensam majestät. Slås jag av att jag gör det. Älskar mig. Har en kärleksrelation till mig själv, en relation jag inte värnat så mycket som den förtjänar. Det är nog lätt hänt att den får stå tillbaka – jag är säkert inte ensam om insikten att jag nånstans slutat visa mig själv min kärlek – men nu är det dags.

Står inför ett val. Det som varit är förbi. Att gå tillbaka finns inte.
Jag gläds åt det som varit, och möter nuet, och därmed framtiden, i nyfikenhet.Ges möjligheten att välja. Tar den. Väljer Mig.

Tar plats i mitt liv. Med nyfikenhet och värme inleder jag kurtisen, lockar, pockar, smeker varsamt, eggande. Får syn… på Mig. Vad jag vill. Tycker om. Önskar. Bejakar. Tar mig friheter. Flörtar, tittar mig djupt i ögonen och inleder djupa samtal om meningen med livet, om hur jag låter min onlyness (tack Nilofer Merchant för detta vackra ord och Sara för att du pekade mig i dess riktning!) blomma ut i full blom, och vad som faktiskt vill hända nu.

Väljer Mig. Fördjupar högst medvetet min kärleksrelation med Mig, och öppnar därmed för mer kärlek än vad som ryms inom den fysiska gräns min egen kropp utgör. Fördjupar min kärleksrelation till livet, till det som varit, det som är och det som blir. Omfamnar allt, i den varmaste djupaste omfamning jag förmår. Och jag förmår, var så säker!