Ska ni skiljas?

Ska ni skiljas? 
Nej. Vi fortsätter vara gifta. Vi älskar varandra, och det känns rätt, just nu, att ge kärleken utrymme och ljus, näring och omsorg!

Ska ni flytta ihop igen då?
Nej. Vi fortsätter bo under två tak. Vi älskar varandra, och vi vill vara tillsammans. Och i det tillsammansskapet känns det rätt, just nu, att vara särbo.

Men varför det? Om ni älskar varandra, och vill fortsätta vara gifta, varför flyttar ni inte ihop igen då?
För att det känns bäst i stunden att fortsätta på inslagen väg. Att inte skava och nöta på varandra, varje enskild dag, utan låta kärleken, och längtan, få växa till sig, lite mer ostört. Vi ses varje vecka, vi pratar i någon form dagligen, vi hjälps åt med sådant vi kan göra för varandra och för barnen (både de små och de stora). Och vi låter längtan efter en kram, en kyss, ett hett famntag, växa, föröka sig, och gläds därvid desto mer åt att ses.

Men barnen då? Har ni barnens bästa för hand?
Ja. Hela tiden. I allt vi gör. Att vara bra föräldrar – tillsammans, och var för sig – är något vi uttalat haft för hand under de senaste månaderna. Att aldrig släppa det faktum ur sikte, att vi är föräldrar. Ihop. Oaktat var vår kärleksrelation tar vägen, hur den ser ut i stunden och vad den månde utvecklas till över tid, så är vi föräldrar, ihop. Att värna föräldrarelationen, och därmed familjerelationen, är något av det viktigaste vi kan göra. Det är kontraktet som skrivs när två vuxna bildar familj. Att ha barnet/barnen i centrum – och samtidigt aldrig glömma bort att barn mår bäst med välmående föräldrar. På detta vis gör vi vårt bästa för att ta hand om oss alla!

Jaha, men det känns ju lite kallt och beräknande nästan. Som att ni rationellt kommit fram till det som är bäst för er just nu?
Ja. Kanske det. Fast… kanske inte på samma gång? För både hjärta och hjärna varit oss till stor gagn i denna process. Vi älskar varandra, i grunden. Det har blivit tydligt det senaste halvåret. Och kanske, just för att vi älskar varandra, och samtidigt båda känner att en förändring gentemot ”hur det var förut” är något vi önskar, så väljer vi särboskap.

Med öppna ögon, öppet sinne och öppet hjärta.

Med mindre förväntningar och mer samtal och sårbarhet.

Där vi går veckoliga promenader, och pratar. Om allt. Om himmel och helvete. Om drömmar, kärlek, önskemål. Om praktiska saker som tandställning och datorspel, om barnens väl och ve, om senaste nytt på jobb. Om kvalitetssystem och semesterresor. Likväl som om farhågor, funderingar kring något vi hoppas vi missförstått, förväntningar som dyker upp och försöker nypa till.

Samtal som redan givit sådana gåvor. Insikter. Närhet. Värme.

Samtal, där vi tillsammans hjälper varandra att var och en för sig, likväl som tillsammans, bryta mönster som inte längre fyller en funktion. Mönster som är kvarlevor av tidigare erfarenheter, mönster som görs bäst i att sättas under lupp, för där görs det tydligt att de inte gör något gott, i den form de bestått tidens tand. Nedslitna och felapplicerade gör de livet svårare.

Kärlek på tillväxt

Kärlek på tillväxt!

Ett särboskap där jag har en mycket starkare känsla av att vara nära, än då vi bodde under ett tak, och jag emellanåt upplevde en ensamhet som smärtade. Samhörigheten mellan oss, så mycket större nu. Större, och på tillväxt, styrkt av små (och stora) bevis på kärlek och respekt. Ett särboskap, där vi enklare ger varandra utrymme för olika behov och önskningar. Där vi kan finnas, för varandra, och samtidigt ge oss själva plats att landa, att lära, att leva.

För mig, är detta att Leva i centrum för mitt varande. Inte överleva. Utan verkligen Leva. Och eftersom våra tankar kring vad det innebär att Leva är (delvis) lite olika, blir det mindre av ett potentiellt bekymmer, och snarast en större källa till spännande saker att ta med till stunder av Oss, genom att vi nu väljer varandra, väljer särboskap, väljer att bejaka den kärlek som finns.

Och jag ser det. Jag ser hur vi ger insikter större utrymme, delar slutsatser med varandra, bryter mönster. Hjälper varandra bryta mönster! Hjälper varandra, nyfiket, öppet och med omsorg; varm kärleksfull omsorg. Förmågan att inte falla för den initiala känslan som – liksom för Alice – leder ned till Underlandet. Fällorna, dolda av falluckor, inte längre lika enkla att falla i. Mer observanta, på oss själva, och därmed på dynamiken oss emellan. Och vilja att skapa ett gott samspel, mycket mer uttalat än då vardagen sliter, nöter, skaver.

Vi väljer att vara särbo, för att vi älskar varandra!

Att lyssna

Började lyssna till ett samtal mellan två individer, en av dem en person jag beundrar oerhört. Men jag orkade inte. Jag klarade inte av att lyssna till samtalet, helt enkelt för att den andre deltagaren uppvisade alltför många av de drag jag tolkar som att han inte lyssnade. Han avbröt ständigt, Mmm:ade, Ah:ade, Wow:ade konstant. Och än värre, han kastade in Oh yes, that’s so good!, I know!, That is so important!, Oh yeah, I know him!, A hundred percent! osv osv. Han ställde frågor, och vek av från inslagen väg innan Seth Godin hade hunnit tala till punkt ens, om och om igen. Det gjorde samtalet helt olidligt att lyssna till. Så jag stängde av. Jag avstår hellre från att lyssna till det som Seth hade att säga, än lyssna till hur Gary Vaynerchuk fullkomligt misshandlade samtalet.

Plågsam upplevelse.

Jag har skrivit om, och reflekterat kring, förmågan att lyssna och värdet det ger, men jag är inte färdig. Det finns så mycket mer att lära mig om lyssnandets konst. Jag blir bättre och bättre på att uppmärksamma när jag l y s s n a r på riktigt, och när jag inte riktigt är närvarande. När min uppmärksamhet är splittrad, när jag hellre vill arbeta vidare på något annat, när jag vill komma ihåg något jag kom att tänka på, eller för den delen tycker ämnet är så tråkigt att jag inte vill fortsätta samtalet men inte förmår/vågar/kan avsluta samtalet. Kanske är det en person som jag faktiskt inte vill samtala med. Kanske är min tankeverksamhet redan upptagen med något annat, som jag inte förmår, eller vill, släppa. Kanske är jag bara trött, hungrig, urlakad. Kanske är jag ålagd att skriva mötesanteckningar samtidigt som samtalet böljar fram och tillbaka.

Att se hur jag för mig i ett samtal, om jag lyssnar eller inte, och att agera utifrån det. Det blir allt viktigare för mig. Att avbryta ett samtal där jag inte är närvarande till den grad jag vill och säga som det är. Jag är ledsen att behöva avbryta, men jag är inte intresserad. Jag avbryter här, för jag prioriterar att slutföra rapporten jag skriver just nu, och jag hoppas du har förståelse för det. Du, jag är för hungrig, för att kunna ge dig den uppmärksamhet du förtjänar, skulle vi inte kunna ta ett möte efter lunch istället, eller imorgon? BoldomaticPost_Lyssnar-du-med-hela-ditt-jag

Om du befinner dig i ett samtal med någon eller några. Vad hör du? Vad uppfattar du? Vad vaknar i dig? Vilka känslor bubblar upp? Nyfikenhet? Rädsla? Glädje? Irritation? Letargi? Fullkomligt ointresse?

Hur lyssnar du? Är du upptagen under tiden den andre pratar med att fundera ut det perfekta svaret? Söker du bekräftelse efter sådant du redan vet, eller lyssnar du efter det du inte vet? Lyssnar du med hela ditt jag?

Här och nu

Att vara runt människor som inte är uppmärksamma, inte är här. Och nu. Någon annanstans. Jag blir sårad. Men varför? Vad är det egentligen jag upplever? Varför bryr jag mig?

Känslan jag får, av en förströdd kommentar som – för mig – uppvisar den totala ignoransen, hur uppmärksamheten inte varit i de samtal vi fört, är en av ensamhet. Uppgivenhet. Ledsen.ensamEnsam. Men fylls också av en del jävlaranamma. Det var väl fan också.

Men så sväljer jag. Döljer – kanske inte så väl – det jag känner, åtminstone detaljerna. Att det syns på mig, något, det tror jag. Åtminstone ofta. Men detaljerna behåller jag inom mig. Och så gråter jag. Inombords. Känner mig ensam. Fast jag vet att jag inte är det egentligen – för vi hör alla ihop. Insikten från New York samhörigheten är grundinställningen, den finns kvar, men fasiken alltså, ibland är den svår att tro på, svår att känna, kanske tom svår att erkänna.

Och så var det det där med att följa känslan. Just nu följer jag ju en känsla som definitivt inte gagnar varken mig eller min omgivning. Svårt skaka av mig. Så jag tänker skriva ner det i hopp om att jag därigenom kanske kan få lite distans. Kanske blir det lättare att släppa, låta gå, ta mig genom.

Men kanske väljer jag fel uttryckssätt. Skriver, istället för att lyfta mina känslor med dem det berör. Varför inte ta det med dem direkt, så kanske vårt samspel blir mer i synk? Vad hindrar mig? Vad är det jag är rädd för att de ska tro om mig?

Hyvens Salong med tankespjärnande samtal

Städat. Röjd undan högar. Handlat. Lagat soppa. Förberett skålar med morot, och yoghurt. Dukat. Tänt ljus.

Före

Sen. Dyker de upp. En efter en. Initialt kom Ulf, min Hyvens kompanjon. Därefter. Gäst på gäst. Totalt sju personer, inklusive mig och Ulf. Alldeles lagom. Slevar upp soppa och går och sätter oss.

Kort introduktion av själva konceptet, som inte tarvar många ord. Huvudpoängen – att lyssna efter det du inte redan vet. Inte lyssna för bekräftelse, utan efter det andra, det som vidgar dina vyer, ger dig tankespjärn, sätter griller i huvudet på dig. Så väldigt enkelt. Och gisses, så svårt. Vanan att lyssna efter bekräftelse sitter där, stark, väldigt inarbetad, så djupt rotad att den blir osynlig. Jag märker inte ens att jag lyssnar på automatik, utan att faktiskt höra vad som egentligen sägs.

Kort presentation av de som sitter runt bordet och sörplar soppa. Och sen är samtalet igång. Böljar fram och tillbaka, handlar mycket om framtid och organisation. Om Varför. Motivation och engagemang.

efter

Tiden går snabbt. Innan jag vet ordet av har två timmar gått och det är dags att säga farväl, för denna gången. För jo, det blir fler Hyvens Salong. De är alldeles för intressanta och givande för att upphöra. Att under ett par timmars tid, få sitta i ett möte med människor som framför allt har ett gemensamt, i att vara nyfikna och öppna, ger mig ofantligt mycket. Jag lär mig, expanderar. Och att det inte har något syfte utöver att just bara vara en plats där ett samtal kan föras, ingen dold agenda, inga krav på resultat, progress. Att bara få vara, tillsammans med andra. Nästan absurt, men…. i mitt liv är sådana tillfällen oerhört sällsynta. Har du skapat utrymme för något dylikt i ditt liv?

 

 

Bottnar av medvetenhet

sus om bottnar

Det där skrev Susanne Granat Ahlstrand, min innerligt goda vän, i en tråd häromdagen. Vi hade, tillsammans med ytterligare ett par fina vänner, ett sånt där samtal (ja, jag ser det absolut som ett samtal, även när det sker via tangentbord) som går på djupet, som gör att jag växer, lär mig, expanderar.

Samtal där vi delar med oss, av tankar, erfarenheter, funderingar. Bollar vidare på andras tankar, tar kliv framåt, utåt, utvecklar resonemang, backar emellanåt för att ta ett omtag, förtydligar eller förkastar.

Samtal när de är som allra bäst.

Att vilja vara en människa innebär så många bottnar av medvetenhet.

När Susanne skrev den där meningen så frågade jag bums om jag fick citera henne. Skrev citatet, skapade den omgivande rutan och insåg att något saknades. Frågade därför om hon kunde rita en av sina härliga kvinnofigurer till den, och det gjorde hon. (Heja fiftythree, paper och mix säger jag bara!)

Så nu skickar jag meningen vidare ut i rymden, till dig, att reflektera kring, eller inte. Ditt val fullt ut. Jag tilltalas verkligen av Sus ord, och undrar om den talar till dig?

En Hyvens Salong

Idag var det världspermiär för En Hyvens Salong, där jag och Ulf, min kompanjon i Hyvens Utveckling, bjöd in ett fåtal speciellt utvalda till ett samtal över en enklare lunch, ungefär på det här viset:

En Hyvens hundgrind, PLATSSkulle vilja bjuda in dig till en Hyvens salong, som jag och min Hyvens-kompanjon Ulf anordnar. Vi bjuder på en lättare lunch (fisk/skaldjurssoppa med saffran, bröd mm) under vilken vi – totalt 6-8 personer – dryftar meningen med livet och annat intressant, spännande och givande, i två timmar. Med 6-8 olika individer, som alla är handplockade, skulle vi vilja se vad som kan hända när mötet och samtalet får lov att ta plats och ske, i lugn och ro. 

Två plus fem, dvs totalt sju personer som dyker upp, förutsättningslöst, för att delta i ett möte och samskapa ett samtal om… tja, det som dök upp, helt enkelt. Min intention och även invitation till samtliga runt bordet var att lyssna efter det man inte vet, snarare än det man redan vet/bekräftelsen. Och sen satte det fart.

Vi har dryftat allt mellan himmel och jord, eller mer specifikt saker som ledarskap, return on investment, död, mod att leva livet, skilsmässa, rädslor och brottning. Bland annat. Och under tiden blev vi även mätta, en värmande soppa i ett regntungt Skåne sitter finfint en torsdag i oktober!

En Hyvens Salong

Och vet du? Jag är väldigt nöjd! Jag hoppas vi får in reflektioner från de som deltog, men min upplevelse var väldigt positiv, och jag skulle gärna göra om det. Men månne vi inte ska vara bara sex stycken, för att verkligen få utrymme att delta lite mer på djupet?

Skulle du kunna tänka dig att komma på En Hyvens Salong?

Lyssna efter det du inte redan vet

Som ett direkt resultat av utmaningen att få 100 coaching-konversationer inbokade har jag numera samtal i parti och minut. Långa samtal blir det då jag sätter av två timmar till varje konversation. Allt som oftast håller jag dem som CoachWalks på Bulltofta, men viss andel blir CoachTalks via SKYPE.

Vissa samtal blir helt magiska, de lyfter och flyger högt, i tanke och känsla. Det sker något påtagligt, och oftast kommer den där fantastiska tystnaden fram. Andra är helt ok, blir goda samtal, men utan den där känslan av att något riktigt stort inträffar. Och några få känns närmast som platt fall, de tar inte fart för fem öre.

Har funderat lite på det där, och tänker för det första att jag ju inte vet vad som sker i min klient under och efter vårt samtal. Bara för att jag inte upplever att samtalet verkligen gör intryck, så vet ju inte jag vad klienten upplever. Och för det andra så visar det också på det som är vår mänskliga upplevelse, nämligen att det går upp och ned och det är livet. Ibland går det bra, ibland mindre bra, ofta är jag klarsynt men inte alltid och detsamma gäller ju klienten. Så är det helt enkelt, och det är jag numera ok med, vilket onekligen frigjort en massa energi som jag kan använda på saker/tankar som gagnar mig mer.

Men givetvis är det inte min avsikt att samtalen ska falla platt. I ett samtal mellan två människor har ju dock båda ett ansvar för det som utspelar sig. Och idag kom jag på en av bitarna som kanske leder till de där samtalen som aldrig lyfter, nämligen huruvida klienten eller jag, enkom lyssnar efter det som vi redan vet, eller om vi lyssnar efter det vi inte vet.

Lyssna efter det du inte vet

Det gör enormt stor skillnad när jag lyssnar efter det jag inte vet, i mötet med en annan människa (eller för den delen i mötet med mig själv). Större delen av mitt liv har jag febrilt försökt ignorera det faktum att jag inte vet allt… orden Jag vet inte har skrämt mig, eftersom jag trott att det betytt att jag varit utan värde, fel, ointressant, oduglig.

Så upplever jag inte längre situationer när jag inte vet något, och numera förekommer också Jag vet inte mer och mer i min vokabulär. Tanken att jag kan försöka lyssna efter det jag inte vet hjälper mig definitivt. Den finns där som en påminnelse att inte söka bekräftelsen i det jag redan vet – för hur växer jag av det? Det är ju när jag tar klivet in i för mig okända områden/tankar/sfärer, som jag och min förståelse expanderar.

Vad händer när du lyssnar efter det du inte redan vet?