Samtal om salighet

Vilken lyx att få sitta i gott sällskap, serverad en fantastisk middag (receptet på auberginegratäng med krispig mozzarellatopping Slobodan, glömde ta foto!) och samtala om salighet.

Halvvägs genom kurshelgen i Lekfull tantra skrev jag ett blogginlägg om Salighet. Slobodan läste det och skickade mig bums ett mess med frågan om han fick skapa ett ChattyMeal inspirerat av mitt blogginlägg. Absolut sa jag, och sen synkade vi datum.

Ett samtal mellan sex själar. 
Vackert.
Tankeväckande.
Roligt.
Intressant.
Lärorikt.
Inspirerande.

Om var salighet upplevs? Hur det upplevs. samma för alla – eller olika? Hur länge kan stunder av salighet upplevas? Finns det människor som har lättare till tillståndet salighet än andra? Och varför i sådana fall? Vad är definitionen av salighet egentligen? Och vad är dess motsats? Kan salighet triggas, eller bara bjudas in?

Under kvällens samtal fransade vi även ut i kanten, så där som det blir, när människor möts, kastar ut en tanke som likt en boll fångas av någon annan som tar emot och lägger sin alldeles egna vinkling på nästa kast… och på den vägen är det. Via Maria Magdalena och pilgrimsfärder, musikaliska höjdpunkter i livet och Bergspredikan, till meningen med livet, gudomlig kärlek och den politiska situationen i världen.

Till slut sitter vi där, mätta, nöjda, glada och enormt tacksamma efter en kväll i salighetens tecken. I salighet. Det enda jag kan säga är Tack. (Och så måste du skicka receptet på auberginegratängen till mig Slobodan!)

 

Legalisera droger?!

Oh gisses. Emellanåt är det tufft att ta in material som ställer allt upp och ned, allt jag trott, allt jag tänkt, allt jag förlitat mig till. Har just läst ut Att tysta skriket av Johann Hari, en bok som gör just det. Inte för att jag borde vara förvånad. Jag lyssnade till en podcast med Johann Hari för tre år sedan som gjorde detsamma, och boken går än mer på djupet.

Bokens undertitel är Början och slutet på kriget mot narkotikan, och det är en krönika över de senaste dryga hundra årens narkotikakrig. Emellanåt är boken så vedervärdigt vidrig, Johann delar historier som skrämmer mig enormt, som svart på vitt visar hur människan har förmågan att distansera sig till både sig själv som till andra vilket möjliggör handlingar som är bortom allt vett och sans.

Så nu sitter jag här. Smått yr i skallen efter allt jag tagit in – det vedervärdiga vi människor förmår göra gentemot andra, likväl som det fantastiska som blir möjligt när vi bemöter varandra som medmänniskor, som alla har sina inre demoner att fajtas mot… och det får mig att tänka på det som gjort störst skillnad i mitt eget liv. Den dagen jag verkligen slutade att ta fajten på insidan, gentemot mig själv, och gjorde ett ställningstagande att, i görligaste mån, vara i varsam samvaro med mig själv.

Det är vad jag ser narkotikakriget handlar om, på en strukturellt och övergripande nivå: att tvinga folk att ta fajten med sig själva, genom att förvägra dem all möjlig varsam samvaro, med både sig själva och andra runtikring. Så absurt. En sån enorm mängd mänskligt lidande detta har lett till – och fortsätter leda till.

Jaha, tänker du kanske nu, har hon blivit helt knäpp? Ska hon nu komma och påstå att vi ska legalisera allt knark? 

Tja. Alltså.
Allt? Bra fråga.
Men typ. Ja. Jo. Faktiskt.

Varför? Jomen alltså. Läs boken. Narkotikakriget är i sig den främsta anledningen att det mänskliga lidandet – både för folk som brukar narkotika, för de som är inne i tillverkning/distribution/försäljning av det, som för alla runtikring, anhöriga och bekanta, likväl som alla ”vanliga medborgare” – är så enormt. Värre än vad narkotikabruket i sig genererar.

Hur det ska göras? Ja, alltså, det görs små framsteg på vägen runt om i världen. Portugal har avkriminaliserat narkotika, snarast än legaliserat det (än så länge). Uruguay har legaliserat marijuana, och ett flertal stater i USA har gjort detsamma. Och nej, det har inte lett till att himlen trillat ned, eller att jordens undergång står vid dörren och knackar på. I boken finns mycket tankespjärn kring Hur:et, utan att författaren hävdar att han vet exakt hur det ska låta sig göras överallt.

Att vi behöver sätta stopp för kriget mot narkotika känns ärligt talat helt självklart, efter att jag läst Att tysta skriket. Inte minst här i Sverige – ett land med lågt procentuellt narkotikabruk men en enormt hög dödlighet till följd av överdoser. Tre gånger så många missbrukare dör i överdoser i Sverige än i resten av Europa, och trettio gånger så många som i Portugal, som avkriminaliserat droger. Det är många liv som går förlorade, helt i onödan.

Johann Hari uppmanar oss alla, i slutet av kapitel 17 Mannen i underjorden, att göra en balansräkning. Rita ett vertikalt streck på en sida, skriva Plus och Minus överst i de två kolumnerna, och föra in våra egna argument för och emot ett avkriminaliserande och/eller legaliserande av narkotika. Han fortsätter med att dela med sig av sina egna argument.
Jag läser dem.
Jag håller med.
Och samtidigt pågår en vild debatt inombords. Mina inre trossatser som under så många år fått fritt spelrum, inte ifrågasatts, aldrig blivit omskakade. Det blir dem nu. Rejält. De debatterar som aldrig förr i relation till detta nya tankespjärn jag tagit in. Livrädda för att kastas åt sidan, för att inte längre ha kvar sitt berättigande: Synen på narkomaner som sämre människor, som svaga människor, som individer som inte vet sitt eget bästa, som förlorade själar som i bästa fall ska ömkas med, och i värsta fall bespottas och hånas, ligger starkt rotad. Den genomsyrar mycket av det jag matats med om knark, knarkande och knarkare, under alla mina år i jordelivet.

Tänk om allt det jag trott på, helt enkelt inte stämmer?
Tänk om det är precis tvärt om?

Det där är tankespjärn av bästa sort, och samtidigt som det är vansinnigt besvärligt och krävande och tufft…. så älskar jag det. Jag har lärt mig att älska tankespjärn – när jag ges andra perspektiv att se på tillvaron, som öppnar upp för annat, för andra, för sådant jag inte ens vetat om var möjligt. Anledningen till att jag inte längre skyr tankespjärn som det Johann Hari levererar, är bland annat för att jag lärt mig leva i varsam samvaro med mig själv, att jag slutat ta mig själv – och mina trossatser – på blodigt allvar. Det i sig möjliggör att jag kan ändra mig utan att ”tappa ansikte” (om så bara för mig själv och min inre domare). Det gör att det grepp mina gamla inre trossatser på temat narkotika har haft om mig, det börjar luckras upp, och det rejält.

Legalisera droger? Tja. På sikt, ja, jo… även om det fortfarande inte känns enkelt att stå för den åsikten, när jag sitter här och skriver. Men på sikt är det nog dithän vi – världen – kommer att gå. Till dess skulle en avkriminalisering definitivt minska det mänskliga lidandet rejält. Bland alla. Verkligen. Inte bara för missbrukare, utan för alla.

Ett exempel i boken kommer från en gymnasieskola i Portugal. Kloka ungdomar i samtal med en icke-fördömande och lyssnande lärare. Johann iakttar det hela och landar i följande: Förbudspolitiken bygger på att med yttre kraft, med skrämsel och våld, hindra folk från att använda droger: det portugisiska alternativet grundar sig på insikten om att drogerna inte kommer försvinna, så i stället måste man ge människorna egna, mentala verktyg – självförtroendet, kunskapen, stödet – så att de själva kan fatta rätt beslut. 
Klockan ringer och ungdomarna hasar ut ur klassrummet. Jag tänkte på att de hade haft ett ärligt samtal med vuxna, i stället för den ajabaja-pantomim som min generation erbjöds.

Och kanske är det en av de största gåvorna Att tysta skriket kan ge: boken och dess innehåll öppnar upp för ärliga samtal, där vi inte behöver banga för våra rädslor och farhågor, utan kan ta dem på allvar och samtidigt titta på vad vi vet, och inte bara det vi tror oss veta. För min gissning är att du, liksom jag, trott dig veta saker, som denna boken systematiskt och insiktsfullt motbevisar, utan att någonsin förringa eller nedvärdera de känslor om bruk och missbruk av narkotika som sitter djupt rotade inom oss, vilka de känslorna än må vara.

Hur kan vi?

Hur kan vi prata mer, med varandra snarast än om? Hur kan vi prata med de vi inte tycker likadant som, prata för att hitta likheter mellan oss istället för att zooma in på olikheterna (som alltsom oftast är mycket färre till antalet än likheterna)? Hur kan vi vara nyfikna på varandra – nyfikna och förundrade, snarast än dömande och kategoriska? Hur kan vi lyssna mer för att försöka förstå snarast än för att fördöma som fel, fel, fel? Hur kan vi… eller kanske snarast – hur gör man? Hur gör jag för att nyfiket räcka ut en hand, till någon som har en åsikt diametralt motsatt min egen? Vågar jag? Ska jag? Borde jag ens?

”Jag lyssnar på mina kritiker och funderar. Låter tvivlet ta plats. Kanske de har rätt. Kanske de har poänger. Kanske deras rädslor och förmaningar är befogade. Jag försöker öppna upp och på riktigt ta in det de säger och tänka efter. Och varje gång kommer jag fram till samma sak. Varje gång jag reser mig från tvivelbänken känner jag mig stärkt och återpåfylld av tillit.

Jag är helt övertygad om att vägen jag och mitt poddteam har valt att gå är snårig, komplex och problematisk. Jag är helt övertygad om att vi kommer stöta på hinder, rädslor, projiceringar och djupa existensiella smärtor och trauman. Jag är också helt övertygad om att samtalet är rätt väg att gå. Det är inte lösningen i sig. Det är en av vägarna till fler perspektiv, mer förståelse och en grogrund på vilken vi kan bygga ett samhälle tillsammans med andra.

Orden ovan är skrivna av Navid Modiri (med min emfas) i uppstartsfasen av podden Hur kan vi? Håller du med? Tror du, för det första, att vi skapar framtiden? Eller tror du att framtiden bara blir, utan att varken du eller jag har något att säga till om, att vi på intet vis kan dra vårt strå till stacken för att bidra till att forma ett samhälle som vi verkligen vill leva i? Oavsett vilket kommer Hur kan vi? garanterat att bidra med tankespjärn, det är ett som är säkert. För mig innebär tankespjärn att min förståelse för världen och mig själv vidgas, att min begreppssfär utökas och jag får – om inget annat – syn på sådant jag faktiskt inte förstår (ännu). Och just det är en process jag älskar! Så jag ser fram emot att få ta del av tjugo samtal på temat Hur kan vi prata med varandra?

Manifest från ett Sverige 3.0-samtal i Almedalen 2014 med och av bland annat Navid Modir


Idag den 2 maj 2018 är det Navids 35-årsdag (hipp hopp hurra!) och Kickstarter-kampanjen för Hur kan vi? har fyra dagar kvar att nå sitt uttalade insamlingsmål. Om du, liksom jag, verkligen tror att samtalet är en av vägarna framåt till ett mer kärleksfullt samhälle, så gör som jag och gå in på Kickstarter och stöd kampanjen. Du kan också dela vidare och sprida ordet, så att andra som ännu inte nåtts av Hur kan vi? får en chans att upptäcka projektet.

Ska ni skiljas?

Ska ni skiljas? 
Nej. Vi fortsätter vara gifta. Vi älskar varandra, och det känns rätt, just nu, att ge kärleken utrymme och ljus, näring och omsorg!

Ska ni flytta ihop igen då?
Nej. Vi fortsätter bo under två tak. Vi älskar varandra, och vi vill vara tillsammans. Och i det tillsammansskapet känns det rätt, just nu, att vara särbo.

Men varför det? Om ni älskar varandra, och vill fortsätta vara gifta, varför flyttar ni inte ihop igen då?
För att det känns bäst i stunden att fortsätta på inslagen väg. Att inte skava och nöta på varandra, varje enskild dag, utan låta kärleken, och längtan, få växa till sig, lite mer ostört. Vi ses varje vecka, vi pratar i någon form dagligen, vi hjälps åt med sådant vi kan göra för varandra och för barnen (både de små och de stora). Och vi låter längtan efter en kram, en kyss, ett hett famntag, växa, föröka sig, och gläds därvid desto mer åt att ses.

Men barnen då? Har ni barnens bästa för hand?
Ja. Hela tiden. I allt vi gör. Att vara bra föräldrar – tillsammans, och var för sig – är något vi uttalat haft för hand under de senaste månaderna. Att aldrig släppa det faktum ur sikte, att vi är föräldrar. Ihop. Oaktat var vår kärleksrelation tar vägen, hur den ser ut i stunden och vad den månde utvecklas till över tid, så är vi föräldrar, ihop. Att värna föräldrarelationen, och därmed familjerelationen, är något av det viktigaste vi kan göra. Det är kontraktet som skrivs när två vuxna bildar familj. Att ha barnet/barnen i centrum – och samtidigt aldrig glömma bort att barn mår bäst med välmående föräldrar. På detta vis gör vi vårt bästa för att ta hand om oss alla!

Jaha, men det känns ju lite kallt och beräknande nästan. Som att ni rationellt kommit fram till det som är bäst för er just nu?
Ja. Kanske det. Fast… kanske inte på samma gång? För både hjärta och hjärna varit oss till stor gagn i denna process. Vi älskar varandra, i grunden. Det har blivit tydligt det senaste halvåret. Och kanske, just för att vi älskar varandra, och samtidigt båda känner att en förändring gentemot ”hur det var förut” är något vi önskar, så väljer vi särboskap.

Med öppna ögon, öppet sinne och öppet hjärta.

Med mindre förväntningar och mer samtal och sårbarhet.

Där vi går veckoliga promenader, och pratar. Om allt. Om himmel och helvete. Om drömmar, kärlek, önskemål. Om praktiska saker som tandställning och datorspel, om barnens väl och ve, om senaste nytt på jobb. Om kvalitetssystem och semesterresor. Likväl som om farhågor, funderingar kring något vi hoppas vi missförstått, förväntningar som dyker upp och försöker nypa till.

Samtal som redan givit sådana gåvor. Insikter. Närhet. Värme.

Samtal, där vi tillsammans hjälper varandra att var och en för sig, likväl som tillsammans, bryta mönster som inte längre fyller en funktion. Mönster som är kvarlevor av tidigare erfarenheter, mönster som görs bäst i att sättas under lupp, för där görs det tydligt att de inte gör något gott, i den form de bestått tidens tand. Nedslitna och felapplicerade gör de livet svårare.

Kärlek på tillväxt

Kärlek på tillväxt!

Ett särboskap där jag har en mycket starkare känsla av att vara nära, än då vi bodde under ett tak, och jag emellanåt upplevde en ensamhet som smärtade. Samhörigheten mellan oss, så mycket större nu. Större, och på tillväxt, styrkt av små (och stora) bevis på kärlek och respekt. Ett särboskap, där vi enklare ger varandra utrymme för olika behov och önskningar. Där vi kan finnas, för varandra, och samtidigt ge oss själva plats att landa, att lära, att leva.

För mig, är detta att Leva i centrum för mitt varande. Inte överleva. Utan verkligen Leva. Och eftersom våra tankar kring vad det innebär att Leva är (delvis) lite olika, blir det mindre av ett potentiellt bekymmer, och snarast en större källa till spännande saker att ta med till stunder av Oss, genom att vi nu väljer varandra, väljer särboskap, väljer att bejaka den kärlek som finns.

Och jag ser det. Jag ser hur vi ger insikter större utrymme, delar slutsatser med varandra, bryter mönster. Hjälper varandra bryta mönster! Hjälper varandra, nyfiket, öppet och med omsorg; varm kärleksfull omsorg. Förmågan att inte falla för den initiala känslan som – liksom för Alice – leder ned till Underlandet. Fällorna, dolda av falluckor, inte längre lika enkla att falla i. Mer observanta, på oss själva, och därmed på dynamiken oss emellan. Och vilja att skapa ett gott samspel, mycket mer uttalat än då vardagen sliter, nöter, skaver.

Vi väljer att vara särbo, för att vi älskar varandra!

Att lyssna

Började lyssna till ett samtal mellan två individer, en av dem en person jag beundrar oerhört. Men jag orkade inte. Jag klarade inte av att lyssna till samtalet, helt enkelt för att den andre deltagaren uppvisade alltför många av de drag jag tolkar som att han inte lyssnade. Han avbröt ständigt, Mmm:ade, Ah:ade, Wow:ade konstant. Och än värre, han kastade in Oh yes, that’s so good!, I know!, That is so important!, Oh yeah, I know him!, A hundred percent! osv osv. Han ställde frågor, och vek av från inslagen väg innan Seth Godin hade hunnit tala till punkt ens, om och om igen. Det gjorde samtalet helt olidligt att lyssna till. Så jag stängde av. Jag avstår hellre från att lyssna till det som Seth hade att säga, än lyssna till hur Gary Vaynerchuk fullkomligt misshandlade samtalet.

Plågsam upplevelse.

Jag har skrivit om, och reflekterat kring, förmågan att lyssna och värdet det ger, men jag är inte färdig. Det finns så mycket mer att lära mig om lyssnandets konst. Jag blir bättre och bättre på att uppmärksamma när jag l y s s n a r på riktigt, och när jag inte riktigt är närvarande. När min uppmärksamhet är splittrad, när jag hellre vill arbeta vidare på något annat, när jag vill komma ihåg något jag kom att tänka på, eller för den delen tycker ämnet är så tråkigt att jag inte vill fortsätta samtalet men inte förmår/vågar/kan avsluta samtalet. Kanske är det en person som jag faktiskt inte vill samtala med. Kanske är min tankeverksamhet redan upptagen med något annat, som jag inte förmår, eller vill, släppa. Kanske är jag bara trött, hungrig, urlakad. Kanske är jag ålagd att skriva mötesanteckningar samtidigt som samtalet böljar fram och tillbaka.

Att se hur jag för mig i ett samtal, om jag lyssnar eller inte, och att agera utifrån det. Det blir allt viktigare för mig. Att avbryta ett samtal där jag inte är närvarande till den grad jag vill och säga som det är. Jag är ledsen att behöva avbryta, men jag är inte intresserad. Jag avbryter här, för jag prioriterar att slutföra rapporten jag skriver just nu, och jag hoppas du har förståelse för det. Du, jag är för hungrig, för att kunna ge dig den uppmärksamhet du förtjänar, skulle vi inte kunna ta ett möte efter lunch istället, eller imorgon? BoldomaticPost_Lyssnar-du-med-hela-ditt-jag

Om du befinner dig i ett samtal med någon eller några. Vad hör du? Vad uppfattar du? Vad vaknar i dig? Vilka känslor bubblar upp? Nyfikenhet? Rädsla? Glädje? Irritation? Letargi? Fullkomligt ointresse?

Hur lyssnar du? Är du upptagen under tiden den andre pratar med att fundera ut det perfekta svaret? Söker du bekräftelse efter sådant du redan vet, eller lyssnar du efter det du inte vet? Lyssnar du med hela ditt jag?

Här och nu

Att vara runt människor som inte är uppmärksamma, inte är här. Och nu. Någon annanstans. Jag blir sårad. Men varför? Vad är det egentligen jag upplever? Varför bryr jag mig?

Känslan jag får, av en förströdd kommentar som – för mig – uppvisar den totala ignoransen, hur uppmärksamheten inte varit i de samtal vi fört, är en av ensamhet. Uppgivenhet. Ledsen.ensamEnsam. Men fylls också av en del jävlaranamma. Det var väl fan också.

Men så sväljer jag. Döljer – kanske inte så väl – det jag känner, åtminstone detaljerna. Att det syns på mig, något, det tror jag. Åtminstone ofta. Men detaljerna behåller jag inom mig. Och så gråter jag. Inombords. Känner mig ensam. Fast jag vet att jag inte är det egentligen – för vi hör alla ihop. Insikten från New York samhörigheten är grundinställningen, den finns kvar, men fasiken alltså, ibland är den svår att tro på, svår att känna, kanske tom svår att erkänna.

Och så var det det där med att följa känslan. Just nu följer jag ju en känsla som definitivt inte gagnar varken mig eller min omgivning. Svårt skaka av mig. Så jag tänker skriva ner det i hopp om att jag därigenom kanske kan få lite distans. Kanske blir det lättare att släppa, låta gå, ta mig genom.

Men kanske väljer jag fel uttryckssätt. Skriver, istället för att lyfta mina känslor med dem det berör. Varför inte ta det med dem direkt, så kanske vårt samspel blir mer i synk? Vad hindrar mig? Vad är det jag är rädd för att de ska tro om mig?

Hyvens Salong med tankespjärnande samtal

Städat. Röjd undan högar. Handlat. Lagat soppa. Förberett skålar med morot, och yoghurt. Dukat. Tänt ljus.

Före

Sen. Dyker de upp. En efter en. Initialt kom Ulf, min Hyvens kompanjon. Därefter. Gäst på gäst. Totalt sju personer, inklusive mig och Ulf. Alldeles lagom. Slevar upp soppa och går och sätter oss.

Kort introduktion av själva konceptet, som inte tarvar många ord. Huvudpoängen – att lyssna efter det du inte redan vet. Inte lyssna för bekräftelse, utan efter det andra, det som vidgar dina vyer, ger dig tankespjärn, sätter griller i huvudet på dig. Så väldigt enkelt. Och gisses, så svårt. Vanan att lyssna efter bekräftelse sitter där, stark, väldigt inarbetad, så djupt rotad att den blir osynlig. Jag märker inte ens att jag lyssnar på automatik, utan att faktiskt höra vad som egentligen sägs.

Kort presentation av de som sitter runt bordet och sörplar soppa. Och sen är samtalet igång. Böljar fram och tillbaka, handlar mycket om framtid och organisation. Om Varför. Motivation och engagemang.

efter

Tiden går snabbt. Innan jag vet ordet av har två timmar gått och det är dags att säga farväl, för denna gången. För jo, det blir fler Hyvens Salong. De är alldeles för intressanta och givande för att upphöra. Att under ett par timmars tid, få sitta i ett möte med människor som framför allt har ett gemensamt, i att vara nyfikna och öppna, ger mig ofantligt mycket. Jag lär mig, expanderar. Och att det inte har något syfte utöver att just bara vara en plats där ett samtal kan föras, ingen dold agenda, inga krav på resultat, progress. Att bara få vara, tillsammans med andra. Nästan absurt, men…. i mitt liv är sådana tillfällen oerhört sällsynta. Har du skapat utrymme för något dylikt i ditt liv?