Hur läser du?

Frågan ställdes av Caspian, min bokabonnemangs-compadre, på Facebook efter att han berättat om sitt kretslopp bestående av tre distinkta perioder: läsa (och lyssna) – skriva – skapa. Superspännande läsning. Har aldrig analyserat mitt eget liv på det viset. Och tror inte jag har så distinkta perioder som Caspian verkar ha. Jag läser mest hela tiden, lyssnar likaså (poddar, gud vad jag älskar poddar!), bloggar ju mer eller mindre dagligen så där får jag skrivsuget tillgodosett och skapandet… ja, det sker nog också parallellt med det andra.

Hm. Blir närmast lite avundsglad på Caspian som har fått syn på tre så distinkta faser, det vore ju spännande att få testa det. Eller är det bara så att mina faser snurrar så mycket snabbare? Om Caspians varar i dagar/veckor/månader så kanske mina snurrar inom loppet av ett dygn?

Den enda perioden då jag är medveten om att jag verkligen inte alls haft något lässug, var då jag just träffat min (numera ex-)make. Första året vi var tillsammans läste jag inte en endaste bok. Och jag menar verkligen det. D e t var förunderligt må jag säga, och jag vet att jag redan då noterade det som ett grymt avvikande och icke-hellenskt beteende.

Efter ett år av vild (ny)förälskelse trappades mitt läsande upp igen så sakteliga, och de senaste åren har det verkligen kommit igång på riktigt. Islossning på något vis. Blir närmast som ett självspelande piano – ju mer jag läser, desto mer vill jag läsa. Ju fler böcker jag markerar som lästa, desto fler hittar jag som jag sätter epitetet vill-läsa på. (Goodreads.com äger, där har jag äntligen hittat ett riktigt bra sätt att hålla koll på vad jag läst och än viktigare, vad jag vill läsa!)

Hur läser du?

Bokabonnemanget

För ett par veckor sedan fick jag ett mess från Caspian där han presenterade en idé för mig. Hans tanke var att låta personer abonnera på böcker som de kanske inte känner till, men som de förhoppningsvis skulle tycka om. Lite som att ha en kompis som tipsar mig om böcker, och sedan dessutom skickar dem till mig. Jag älskade idén, vi tog ett möte, spånade lite och har sedan dess fiffat och donat. Och nu är det dags, härmed lanserar vi Bokabonnemanget!

Vårt mål är att vi ska vara precis den där kompisen som skickar hem böcker till dig. Du börjar med att bestämma hur många böcker du vill ha per år: 3, 6 eller 12 stycken. Därefter inleder vi lära-känna-varandra-fasen där vi via Messenger kommer att göra vårt bästa för att lära känna dig och din boksmak. Vi köper sedan in böcker till dig, majoriteten begagnade, och skicka dem till dig. Sen är det upp till dig. Förslagsvis kryper du upp i ett skön soffhörn, eller varhelst du helst läser, slår upp första sidan, och försjunker i böckernas förtrollade värld.

Gillar du idén ber vi om glada tillrop, att du gillar FB-sidan, delar den (och/eller hemsidan) vidare, tipsar dina bokslukarvänner och allt annat du kan komma på för att ge oss pepp, stöd och kärlek, och om du vill bli vår första abonnent, så lovar jag att vi kommer göra vårt allra bästa för att luska fram riktigt intresseväckande och inspirerande, spännande och utmanande, avkopplande, lättsamma och djupa böcker som passar just dig!

Statistiknörd?

Statistiken 2016Är siffrorna egentligen något att ha, alla siffror som utgör statistik för bloggen?

Ja, men jo, visst är det ganska roligt ändå! Statistiken säger mig saker som att Jag vill separera är det mest läsa inlägget på bloggen i år, att jag publicerat 177 inlägg (att jämföra med 371 stycken under 2015 – anledningen helt enkelt att jag publicerat 175 inlägg på min engelska blogg), att jag haft 18 263 besökare som gjort 26 280 visningar under året. Att från bloggens start i augusti 2012 till den sista skälvande minuten av 2016 har bloggen haft totalt 109 992 visningar.

Att inlägget Medmänskligheten flödar! är det näst mest lästa inlägget 2016, gläder mig enormt. Som God Man känns det viktigt att lyfta fram dessa ljuva ögonblick av medmänsklighet, som alltför sällan uppmärksammas.

Att Det innerliga samtalet, vems ansvar? som är ett ganska lite läst inlägg från 2015 blev årets fjärde mest lästa inlägg (detta blev det tredje, om du är nyfiken av dig) säger mig att detta – liksom många av mina andra inlägg – inte har något direkt bäst-före-datum, utan snarast kan läsas med behållning även ett par år efter att det/de publicerats. Detta är något jag ofta strävar efter, att skriva om frågor, funderingar och reflektioner på ett sätt som gör att de inte åldras lika snabbt som väldigt mycket annat som syns på nätet.

Som du märker så har jag kul när jag skummar statistiken. Det finns så mycket jag kan få reda på, när jag klickar runt på WordPress statistik. Samtidigt så väger jag upp utforskandet på min svenska bloggens statistik med att inte ha någon koll alls på min engelska blogg. Hade tänkt sätta igång Google Analytics på helenaroth.com men kom inte till skott och till slut släppte jag ambitionen. Skriver gör jag ändå. Och på sätt och vis är det enklare att helt enkelt inte ha någon aning alls om vad som går hem i stugorna, för det gör att det jag skriver verkligen kommer från hjärtat. Jag skriver för mig, jag skriver av mig, jag skriver för lärande, utveckling, upptäckande. Får syn på mig själv och genom att skicka ut det i världen så blir det också ett sätt att bli till i de tankar jag delar med mig av.

Lite grann som att ha kakan och ändå ha den kvar. Jag kan få lite hjärtklappning när jag ser att ett inlägg helt plötsligt sticker iväg, när WordPress meddelar mig att min blogg-trafik blomstrar…. och samtidigt så har jag inte en susning om en endaste individ läser mina engelska inlägg. För mig är det en juste kombination, som balanserar mitt bloggande på ett fint sätt.

Om du bloggar – hur ställer du dig till statistik? Bryr du dig? Är du en statistiknörd som grottar ner dig i bästa publiceringsdag och tid, mest populära kategorin osv, eller skriver du av hjärtats lust oavsett siffrorna?

Jag läser mina skrivna ord högt

Fast tyst. I mitt inre. När jag skriver.

Jag läser mina skrivna ord, under tiden jag skriver dem, fast tyst. I mitt inre.
Rytmen blir viktig. Allt viktigare. Tror inte jag skrev så här för ett år sedan, rytmiskt, i mitt inre, hör hur orden, meningarna, skiljetecknen hänger ihop. En paus här, ett mellanrum där. Allt för att möjliggöra något mer, något bortom orden. Där känslan kan förmedlas, och byggs, i dig, precis som den skapas i mig, när jag läser och skriver, skriver och läser, samtidigt.

Letar ord. Finner dem. Ibland. Ibland inte. Går vidare.
Läser alltid om innan jag publicerar. Men filar inte oändligt på mina texter, det gör jag inte. Ibland går de snabbt att skriva. Oftast tar det lite tid, fast inte dagar. En timme. Kanske två. Men då uppbrutet, annat hamnar emellan. Ibland är det riktigt bra, för texten växer, min avsikt tydliggörs, i mellanrummet jag ger mig själv då jag släpper taget om det skapade, för ett ögonblick, en stund, en timme, dag, vecka i sällsynta fall.

Ofta har jag kanske en rad att utgå från.
En podcast. Ett citat. En tanke som jag fångade i flykten, i syfte att skriva om den, utveckla den, sätta kött på benen. Ge den svartvita världen färg. Måla. Med ord.BoldomaticPost_Undrar-om-jag-med-skiljetecke

Jag är lite kluven dock. Skriver ju både på svenska och engelska. Inte medvetet, strategiskt. Mer slumpen som avgör. Det bara blir som det blir. Oftast är det orden som styr, känslan jag vill förmedla, och var jag bäst förmår göra det, utifrån min vokabulär.

Har nog aldrig tittat på hur jag skriver. Har bara skrivit. Lite intressant att notera hur jag – även i detta nu – läser orden högt, fast tyst, för mig själv. Tonfallet är viktigt.
Undrar om jag, med skiljetecken, radbrytningar, styckesindelningar, lyckas förmedla den melodiska rytm jag förnimmer i mitt inre. Vad förnimmer du?

För min skull…

Varför läser du det här? Prenumererar du på dessa blogginlägg? Eller har du dem i din RSS-läsare av något slag, t ex Feedly? Eller är den en sån där blogg som du håller lite koll på, emellan åt, surfar in och kollar ett par inlägg nu och då? Kanske du ser länkar till blogginläggen i mina sociala media-flöden? Eller var det någon som delade en länk som gjorde dig nyfiken?

Oavsett vilket så är du varmt välkommen. Jag uppskattar dig, som läser, kanske kommenterar, gillar något inlägg eller delar vidare. Ofantligt mycket! 

Men ska jag vara fullt ärligt är det dock så, att den jag skriver för i främsta hand är mig själv. För när jag skriver, så väcks – oftast – något i mig. Det händer något. Allt som oftast. Visst – någon enstaka gång bara kastar jag ut ett inlägg för sakens skull, eftersom jag har en föresats att blogga dagligen. Så är det. Men det är verkligen undantagsfall. Majoriteten av inläggen jag skriver gör nämligen att det händer något i mig. En reflektion. En ny tanke. En insikt. En fråga. Nyfikenhet. Förvåning. Upprördhet. Igenkänning.

Och vet du? Nu när jag tänker efter – jag tror inte jag skulle gilla det om någon skrev, målade, musicerade, skapade i någon form, UTAN att det händer något i dem själva? Om det enkom gjordes för någon annan, och inte väckte något alls i skaparen av verket.  Är det ens möjligt? Och om det vore möjligt, håller du med mig om att det vore ofantligt sorgligt?