Vuxna som bara finns där

#gympaläraren

Minns med värme skolvärdinnan på Bergaskolan i Limhamn. En rund tant, som alltid hade ett leende till över och än hellre, en varm och öppen famn. Hon bara fanns där, och jag vet hur jag ibland sökte mig till henne. Inte för något specifikt, utan just för att hon fanns där. Såg mig. Lyssnade. Gav en kram eller en klapp på axeln. Ställde en allmän fråga, kollade läget, pejlade stämningen.

Var finns de idag för våra barn? Vuxna, som fullt ut äger sitt vuxenskap, samtidigt som de har tid att bara vara. Finnas där. Inte stressat gå vidare, inte hinna med, inte orka se, höra, göra. Utan bara finns där. Så där som Kalle under en termin verkar finnas på sin gamla högstadieskola, åtminstone av avsnitt ett att döma.

Förut fanns de kanske både på skola och hemma?

Skolvärdinnan, vaktmästaren, städaren. De där som fanns där, och så klart hade en funktion att fylla, men den sociala aspekten, att faktiskt se eleverna, kanske det allra viktigaste de bidrog med? Vaktmästaren som finns på plats i arla morgonstund, sätter på kaffet, och går en elev till mötes med en kopp nybryggt kaffe. Ett möte som kanske är det enda skälet eleven kommer till skolan överhuvudtaget – och när hen väl är där kan hen lika gärna gå på lektionerna också. Skolvärdinnan som rör sig på skolgården under rasterna, som sprider en känsla av samhörighet, i varm famn man alltid kunde gråta ut om man slagit sig, eller upplevt något otäckt.

Och hemma, mamma (eller pappa så klart) som fanns där när man kom hem från skolan. En chans att äta lite mellanmål tillsammans och lyfta något som kanske behöver lyftas, helt enkelt bara för att möjligheten finns där? Måste ju inte vara en förälder heller. Far/Morförälder. Eller en Astrid. Det var vad jag hade under en period åtminstone. I gårdshuset drevs det företag och Astrid var alltiallot på kontoret, skötte nog bokföring, fakturering och sånt där kan tänkas. Har inte riktigt koll. Men hon fanns där. Kunde alltid gå in på kontoret och det fanns någon som sa Hej Helena, hur har din dag varit?

Var finns de idag, de vuxna som bara finns där? Som ser, lyssnar och förmår bära det som  våra unga inte ska behöva bära i ensamhet? Hur finns jag där för de unga jag har i min närhet?

Ett budskap. Men till vem?

journalI morse funderade jag lite till kring det där med regler, och drivkraften att skapa ordning och reda i ledet, så att säga. Jag skrev ner mina tankar i min journal, och landade i det faktum att i alla interaktioner med andra människor så finns det något till mig. Detta något är ett budskap. I relation och interaktion med andra själar så vaknar något i mig.

Ett budskap. Till mig.

Det sistnämnda är viktigt, för ofta misstar jag det som ett budskap till den andre. Istället för att bara utgå från att så är fallet har jag i medvetna stunder börjat ställa mig själv frågan vem budskapet riktar sig till. Ofta, väldigt ofta, är det snarast något som går tillbaka in i mig, det handlar i grunden om mig.

Barn i alla åldrar är extra finfina bärare av budskap till mig, ofta för att tanken blir så omedelbar och det pockar på inom mig, att reagera, göra något, säga ifrån… istället för att stanna upp och fundera över vad tanken bär med sig till mig.

Ta ett gråtande barn till exempel. Genast vill jag dit, trösta, göra bättre, få det onda att gå över, övertyga om att allt är ok.

Men varför? Är det så farligt att gråta? Att vara ledsen?

Jag vet ju själv hur skönt det känns, de gånger jag får lov att gråta klart, gärna hållen i ett space av någon som visar att hen finns där, men som inte själv har något behov av att få slut på mina känsloyttringar. Jämför det med att bli tröstad (eller kanske snarast tystad?) av någon som likt en tvättsvamp tar till sig mina känslor och därför, rent egoistiskt alltså, vill få stopp på dem. Hos mig. För då kan de ta stopp hos hen också. Och däri ligger budskapet. Om man är öppen för det, vill säga.

Vad detta har med ordning och reda och skrik efter fler regler att göra, tänker du kanske nu. Jo, jag undrar om det kan finnas ett budskap till den som ropar efter hårdare tag och fler regler? Om lite av energin riktades inåt, till reflektion, istället för att försöka få andra att uppföra sig si eller så, i syfte att försöka undgå sina egna känslor av frustration, misslyckande, uppgivenhet, ilska, agg, förvirring, eller vad det än månde vara? Lägg därtill det faktum att en tanke inte är Sanning, utan just en tanke, och därmed något som vi inte måste ta på så blodigt allvar, så tror jag livet skulle te sig annorlunda för väldigt många.

Så nästa gång du känner ett behov av att säga till, ställa till rätta, säga ifrån, fråga dig själv vad det egentliga budskapet är. Och till vem?