Sigrid sover på soffan

”Så hör hon en bil på grusvägen, det knastrar i vägbanan. Bilen saktar in. Hon känner igen ljudet. Det är mammans ljud. Sigrid tycker om mammans ljud. Hon tycker om mamman fast hon är blind. Hon tycker om mamman fast hon är döv. Hon tycker om mamman fast hon är stum.”

Sigrid sover på soffan; Boken jag korrekturläste för ett par veckor sedan, boken som strax släpps, boken jag önskar alla skulle läsa. Boken som drabbade mig; hårt, tungt, starkt.

Det händer inte ofta att en bok sätter sig så djupt i mig, som Sigrid sover på soffan gjorde. Språket är en del i det – inte vackert, inget finlir.

Smocka på smocka levererar boken i magen min, språket är oerhört talande och beskrivande; jag hör lilla Sigrid – sju år gammal – viska mig i örat, lillgammalt beskriver hon sin värld, på ett sätt som inte går att missförstå. Oerhört tydligt, oerhört skarpt. En vass knivsegg, och emellanåt skär jag mig på orden, på meningarna, på detta öde – som inte är påhittat.

Om det vore så väl, att det faktiskt vore påhittat. Men det är inte det. Tyvärr.
Och just det, att detta är en sann berättelse om en liten tös – vars gelikar finns i hundratal om inte tusental, i samhället mitt bland oss, osynliga, osedda, ohörda – som hade förtjänat att synas, att höras, att hjälpas.
Och just det, att detta är en lika sann berättelse om en kvinna – vars gelikar finns i hundratal om inte tusental, i samhället mitt bland oss, osynliga osedda, ohörda – som även hon hade förtjänat att synas, att höras, att stöttas.

Detta är en bok som du ska läsa.
För det var inte bara mamman som var blind, döv och stum – det var en hel värld. Och det är kanske den värsta smockan av dem alla.
Därför är detta en bok som alla ska läsa.
Det skulle jag vilja. Verkligen.
Så snälla – läs Sigrid sover på soffan.

Sen kan du dra vilken slutsats du vill av den, din reaktion kanske blir en helt annan än min:
Hur Sigrid, som liten, såväl som vuxen, drabbar mig hårt och gör att jag till varje pris vill undvika att backa undan från det som är min skyldighet att göra för mina medmänniskor: att se, att höra, att våga stå kvar, att agera. 

Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på en bokreflektion inspirerad av boken ”Sigrid sover på soffan” av Sigrid Klang. 

 

Såsom människorna var en

”I ett svindlande ögonblick fick han erfara att allt som levde hade gemensam kärna och visste att den dag han kände sig själv skulle verkligheten uppenbaras. Inte så att inte alla hade olika roller, skilda uppgifter i det stora dramat. Det fanns svärmare, räknare, återhållare och somliga var som fjärilar under solen, njutare som fann lust i varje blomma.
Andra var sörjare som hans mor, åter andra var klippor som inneslöt elden. Som hans far. Många, många var beställare, andra var beställsamma, andra åter undvikare. Somliga hade som barn besökt underjorden och präglats för alltid av minnena från den resan.
Men skillnaderna var bara livets lek vid ytan, dess ständiga försök att pröva nya uttryck, nya former. Verkligheten, som fanns långt under händelserna och spelet, var en och densamma, såsom människorna var en. Därför räckte det med kunskap om en ende, den enda man kunde veta något om med någon säkerhet.”

Vem är jag?
Det är frågan jag hör när jag läser detta.

Vem är jag?
Vågar jag känna mig själv – fullt ut, på djupet, från topp till tå?
Vågar jag se allt jag är, även det jag skäms över att vara, oroas av att vara, förskräcks av att vara?
Vågar jag se allt jag önskar mig vara, allt tycker mig borde vara, allt jag längtar efter att vara, men inte är?

Oh, denna bok, denna älskade bok, så många frågor du ställer till mig, så mycket funderingar du väcker.

Vem är jag?

Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på en bokreflektion inspirerad av sidan 89 ur boken ”den som vandrar om natten” av Marianne Fredriksson.

Att ta tankarna på allvar

– Oh vad gott det är med nybakat surdegsbröd, direkt från ugnen.
– Vågar jag göra det?
– Fasiken vad kajorna skränar utanför fönstret!
– Ska jag tacka ja till jobbet, eller inte?
– Undrar vad jag ska laga till middag ikväll.
– Det kommer aldrig gå, aldrig!
– Tänk om han blir stött om jag skickar detta mailet, jag skiter nog i det.
– Hjälp, vad läskigt högt uppe jag är, jag vill ner!
– Hur ska jag berätta för henne att jag inte vill umgås mer?
– Amen herregud, kan inte ungarna hänga upp sina jackor istället för kasta dem på golvet i hallen? Hur många gånger ska jag behöva säga till dem?!
– Varför har alla andra det så himla bra?
– Denna gamla trasan, tycker du verkligen den är fin?
– Om jag bara vore tio centimeter längre och tio kilo lättare…
– Fast det har jag aldrig gjort förut, så det vågar jag nog inte.
– Jag är fullständigt misslyckad, inget jag gör funkar ju, inte konstigt jag är så ensam, jag duger ju inget till. 
– Satanigatan vad snygg jag är i den där toppen.
– Nä, jag kommer aldrig våga ta ton inför den här gruppen, jag dör hellre!

Vad är det som gör att vissa tankar känns så viktiga att agera på, att tro på, medan jag kan ta andra med en klackspark, se dem för den tanke de är? Varför framstår vissa tankar som Sanning, medan andra mest gör att jag rycker på axlarna och skakar av mig dem? Hur hade jag upplevt livet om jag förhöll mig till mina tankar just som tankar, snarare än som Sanningar?

Vikten jag lägger på tankarna utgör skillnaden. Vissa är så löjesväckande att jag utan problem ser igenom dem, medan andra krampaktigt griper tag i mig, i mina rädslor, mina största farhågor och kramar allt de kan – och dessa tankar känns verkligen oerhört viktiga, sanna, stora, betydelsefulla. I grund och botten är de dock, precis som den första kategorin, bara tankar. Och frågan Hur gagnar det mig? är den som hjälper mig att avgöra vilka tankar som ger mig kraft och mod att engagera mig, och vilka jag kan släppa taget om för att de sätter fälleben på mig i någon form. Att släppa taget kan ibland vara så enkelt som en klackspark, och ibland är det en betydligt tuffare process. Poängen är att det går. Min villighet att släppa taget om värdet jag ålägger en specifik tanke, och se den som en tanke istället för som Sanning, är avgörande.

”Har du någonsin stannat upp och undrat varför du tar vissa tankar på allvar men andra saker inte är så viktiga?”

Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på en bokreflektion inspirerad av boken ”Bortom tanke” av Patrik Rowinski.

Människan har behov av tydliga svar.

”Måste jag ha ett hem? Måste jag ha ett ursprung? Är det för att underlätta för eller rent av blidka omvärlden? För att göra det enklare för dom att etikettera mig, mäta mig, placera mig, hägna in och döma mig?

Är det därför jag plågat mig så länge med dessa frågor om identitet? För att kunna ge den som frågar var jag kommer ifrån ett enkelt svar?

Kanske. Människan har behov av tydliga svar. Tydliga gränser mellan gott och ont, mellan ljus och mörker, mellan rätt och fel, mellan vän och fiende, mellan ”vi” och ”dom”. Som om hon inte kan existera annars.


Kan jag inte ha många ursprung, identiteter, hem?”

Jason Timbuktu Diakité skriver målande och ordrikt, bokens berättelse fångar mig på samma vis som musiken han skapar, och jag längtar till november då jag ska gå på föreställningen En droppe midnatt.

Inför föreställningen har jag läst boken med samma namn, och jag bjuds in bakom kulisserna, till en människa mer komplex än det som syns, ytan, det publika. Liksom Bruce Springsteen bjöd in mig att upptäcka hela människan, upplever jag att Jason gör detsamma, om än utifrån en snävare frågeställning. En droppe midnatt väcker tankar och funderingar, känslor och insikter.

Jag bjuds på många perspektiv som hittills varit av mig osedda – och det älskar jag. Och det gör att jag funderar över Jasons slutsats. Är det verkligen så att människan har behov av tydliga svar? Eller är det bara något vi lärt oss att behöva?

Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på en bokreflektion inspirerad av boken ”En droppe midnatt” av Jason Timbuktu Diakité.

Duktiga flickors revansch

Så läser jag den till slut, boken som både risats och rosats. Har inte lockats så vidare värst att läsa den, för jag har känslan av att jag och Birgitta Olsson på något vis talar om varandra när det gäller det här med duktiga flickor (och pojkar), ett ämne jag tycker och tänker ganska mycket kring. Jag har ju, gudbevars, till och med skrivit om det i mitt kapitel om Skola och lärande i boken Medvetna val – från offerkofta till möjlighetsmantel.

Kapitel efter kapitel, och det som griper mig mest är tidsaxeln som löper mellan kapitlen, en tidsaxel över kvinnornas historia i Sverige. Drottningar och kvinnliga läkare samsas längs tidsaxeln med viktiga milstolpar så som kvinnlig rösträtt och rätten att bli myndig (något man initialt endast kunde bli, som kvinna, om man blev änka). Mycket fascinerande!

Men så, till slut, på sista sidan, till och med, så kommer det då, det där som jag längtat efter hela boken: Kanske är det här den duktiga flickans allra främsta utmaning – att inte vara till för andra, utan för sig själv. Att sträva efter sin egen lycka. Att göra sig av med den kvävande duktigheten och befria den duktighet som stärker. 

Just det är vad jag anser mig ha gjort (i görligaste mån), då jag kastat av mig rollen som Duktig Flicka nämligen. Jag presterar fortfarande mycket och med god kvalitet, men inte för att försöka bevisa mitt värde för någon annan. Jag har gjort valet att sluta kalla mig Duktig Flicka, för jag tycker det begreppet är allt för laddat med just den kvävande duktigheten. Och för den delen; jag är inte någons flicka. Jag är en kvinna. En stark sådan. Och det är sannerligen Birgitta Olsson också.

Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på en bokreflektion inspirerad av boken ”Duktiga flickors revansch” av Birgitta Olsson.