Vi har alltid ett val. Det har alla.

”Men hur? Hur kan du bara ha överseende med allting, älskling?” hade hon frågat honom. ”Du har haft så mycket motgångar men är ändå alltid glad. Hur gör du?”

”Jag väljer det”, sa han. ”Jag skulle kunna välja att ruttna i det förflutna, ägna mitt liv åt att hata människor för allt som har hänt, som min pappa gjorde, eller så kan jag välja att förlåta och gå vidare.”

”Men så enkelt är det inte.”


Han log sitt typiska Frankleende. ”Åh, men min skatt, det är mycket mindre ansträngande. Förlåta behöver man bara göra en gång. Förbittrad måste man hålla på och vara hela tiden, varje dag. Man måste hela tiden påminna sig om alla de där dåliga sakerna.” Han skrattade, låtsades torka svetten ur pannan. ”Jag skulle vara tvungen att skriva en lista, en mycket, mycket lång lista och försäkra mig om att jag hatade människor i rätt omfattning. Att jag hatade på rätt sätt också: väldigt germanskt! Nej”, sa han och hans röst blev allvarlig igen, ”vi har alltid ett val. Det har alla.”

Ett annat sätt att säga det där på att det inte är hur jag har det, det är hur jag tar det. Samma sak, fast annorlunda uttryckt.

Och jag kan riktigt höra hur du, liksom jag, läser, tänker Jamen jo, det där stämmer ju bara för att fortsätta: …det stämmer, utom när det gäller…. x, y eller z.

Sätt in precis vad du vill som undantag för det är min erfarenhet, att de flesta kan köpa resonemanget, utom för vår alldeles egna akilleshäl. Oavsett vad den består av (pengar, relationer, sjukdom, karriär, utseende…. ) så är detta ett faktum: oavsett yttre omständigheter så har jag alltid ett val. Och det har du också.


Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på en bokreflektion kring boken ”Fyren mellan haven” av M. L. Stedman.

Igelkottens elegans (bok 2 av 12)

”Som vanligt räddas jag av att folk vägrar tro på sådant som spränger ramarna för deras små inrutade tankebanor.” 

Därför älskar jag tankespjärn, som gör just det, spränger ramarna för mina inrutade tankebanor. Tvingar mig att se, tänka, känna vidare, utanför, bortom.

Igelkottens elegans av Muriel Barbery.

En så fin bok. Välskriven, udda, putslustig och djupsinnig, humoristisk och samtidigt icke-skönmålande. Tycker om. Mycket. Och jodå, tankespjärn bjuder den på, på många vis.

”Soldatens kraft är inte energin som han utstrålar för att skrämma den andre genom att sända ut en massa signaler, det är kraften han hämtar inom sig själv genom att vara samlad i sig själv.”

Haft mycket för mig senaste tiden, och inte riktigt haft ro att läsa ut boken, som jag började läsa i slutet av januari. Men så slog det mig att jag har två böcker att blogga om i februari, den svenska såväl som den engelska boken för månaden, och endast två söndagar kvar. Så under eftermiddagen har jag krupit upp i soffhörnet, med en varm vetekudde i knät, en filt om benen och katten Pop slumrandes bredvid mig.

”Utanför rasar eller slumrar världen – konflikter flammar upp, krig bryter ut, människor lever och dör, stater går under, nya uppstår för att strax utplånas – och mitt i allt larm och tumult, medan bärlden går sin gilla gång med buller och bång eller i total stagnation, briserar, rämnar och föds på nytt, mitt i allt detta pulserar människolivet.” 

Läst.
Njutit.
Skrattat.
Läst ut.

”Var finns skönheten? I det stora och mestadels förgängliga, eller i det lilla som i all anspråkslöshet kan förgylla nuet med en glans av evigheten?” 

Bläddrar igenom den, så där som jag gör, och noterar glatt att jag har många marginalnoteringar att ta fasta vid. Ett blogginlägg, två, tre… har material till många med elva stycken markeringar att fotografera och spara i Evernote som bokreflektion, hashtaggen jag använder av just det skälet. Att kunna plocka fram och finna inspiration till nya inlägg.

”[…] jag vill tillåta andra att göra mig gott.”


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2019, att läsa och blogga om 12 svenska och 12 engelska böcker, en varannan vecka, böcker som jag redan har hemma.

13 lästa – 13 kvar!

Har nu nått halvvägsstrecket på en av två av årets bokläsarutmaningar jag föresatt mig, att läsa 26 stycken svenska (såväl som 26 stycken engelska) böcker under året, böcker jag hade hemma vid årets början, böcker som jag haft för avsikt att läsa, men inte tagit mig tid till. Men nu skulle det bli andra bullar. Och det har det blivit. Har läst 13 av de svenska böckerna (och läser just nu den 13e engelska boken så jag är i fas där med), och har 13 stycken kvar. (Den andra utmaningen är att läsa totalt 100 böcker under året, och även där är jag i fas, med totalt 47 lästa böcker i år.)

Varje söndag (eller ja, varannan, eftersom varannan är på engelska bloggen) skriver jag en bokreflektion över veckans bok, vilket i sig är något av en njutning för mig, något som blev uppenbart för mig under 2017 års #blogg100-utmaning då jag bokreflekterade varje dag i etthundra dagar i rad. Det finns nämligen både så många fantastiska böcker, men också så fantastiskt mycket tankeväckande, vackert, provocerande, upprörande, chockerande, fascinerande och underbart att läsa i böcker!

När jag läst klart veckans engelska bok tror jag att jag ska ge mig i kast med Amos Oz, fast man kan aldrig så noga veta. Ibland ändrar jag mig när den kritiska stunden infaller då det är dags att öppna boken och bläddra fram till första sidan…

Världar krockar i en lyxsvit

Det har runnit mycket vatten under broarna sedan Dominique Strauss-Kahn, dåvarande chef för Internationella Valutafonden anklagades för att ha försökt våldta en hotellstäderska. Många skandaler, många övergrepp, många liv som förstörts.

Den tredje krönikan från Rebecca Solnits Män förklarar saker för mig handlar just om detta. Kapitlet har rubriken Världar krockar i en lyxsvit, med underrubriken Några tankar om internationella valutafonden, global orättvisa och en främling på ett tåg.

Inledningen är kraftfull. Andra paragrafen kommer här i sin helhet:
Hon hette Asien. Han hette Europa. Hon hette tystnad. Han hette makt. Hon hette armod. Han hette rikedom. Hon hette Hon, men vad ägde hon? Han hette Han, och han utgick från att han ägde allt, inklusive henne, och han ansåg att han kunde ta henne utan att fråga om lov och undan några efterverkningar. Det var en väldigt gammal historia, men slutet på den hade förändrats lite grand under de senaste årtiondena. Och det här gången skakar följderna om en massa grundvalar, som allesammans uppenbarligen behövde skakas om. 

Hon fortsätter: Chefen för Internationella valutafonden står åtalad för sexuella övergrepp. Om den termen gör dig förvirrad kan du ta bort ordet ”sexuella” och bara koncentrera dig på ”övergrepp”, på våldet, på hur en person har vägrat att behandla en annan person som en människa, på att han har förvägrat någon de mest grundläggande mänskliga rättigheterna, rätten till kroppslig integritet och fysisk trygghet. ”Människans rättigheter” var ett av den franska revolutionens stora fraser, men det har alltid varit diskutabelt huruvida den inbegriper kvinnans rättigheter. 

Ord och inga visor, och det som Solnit gör, om och om igen i boken, när hon samlar alla dessa krönikor hon skrivit under ett flertal år, är att hon knyter ihop säcken. Hon vägrar se varje enskild händelse som just det, en enskild händelse. Hon bistår mig, sida upp och sida ner, med att ge mig bilder som sammantaget ger mig en helhetssyn på kvinnoförtryck och maktmissbruk, allt för att urskilja mönstren som förenar kvinnoförakt, trakasserier, näthat, våldtäkter och mord. Så är det formulerat på bokens baksidestext, och det är också det jag får mig till del som läsare.

Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på min tredje bokreflektion kring boken ”Män förklarar saker för mig” av Rebecca Solnit. Jag har för avsikt att blogga en bokreflektion för varje kapitel:
Män förklarar saker för mig
Det längsta kriget
Världar krockar i en lyxsvit
Till hotets lov
Gammelmor Spindel
Woolfs mörker
Kassandra bland kräken
#YesAllWomen
Pandoras ask och den frivilliga poliskåren

Det längsta kriget

I andra kapitlet (krönikan) i Rebecca Solnits bok Män förklarar saker för mig, går under rubriken Det längsta kriget, går hon ut hårt: Vi har mängder av våldtäkter och våld mot kvinnor i det här landet och på vår jord, men det ses nästan aldrig som en fråga om medborgerliga eller mänskliga rättigheter, eller som en kris, eller ens som ett mönster. Våldet har ingen ras, ingen klass, ingen religion eller nationalitet, men det har faktiskt ett kön.

Och innan du nu sätter kvällsmackan i halsen, så fortsätter hon med att tydligt dementera att det rör som om alla män. För, som hon skriver: även om så gott som alla förövare av sådana brott är män, innebär det inte att alla män är våldsamma. De flesta är det inte. […] Men det vi pratar om här är pandemin av mäns våld mot kvinnor, både partnervåld och våld utfört av främlingar. 

Så #inteallamän-kommentarer undanbedes tacksamt. Det är k l a r t att det inte handlar om alla män! (Och om du tvivlar på att Solnit verkligen tycker det, så skriver hon ett par sidor längre fram följande: Fler och fler män blir goda allierade – och det har alltid funnits några. Godhet och kärleksfullhet har aldrig haft något kön, och det har inte empati heller.)

Den där empatin förresten, kanske inte alls ska stå inom parenteser i denna min andra bokreflektion kring Män förklarar saker för mig. Kanske är det just förmågan (vanan att? viljan till?) empati som skulle kunna vara skillnaden som gör skillnad? Ett sätt att få upp ögonen för hur det är att gå i någon annans skor är att lyssna till vad de har att säga. Solnit fick ett brev som beskrev just en sådan händelse:
I somras skrev en man till mig och beskrev en collegekurs där studenterna blev tillfrågade om vad de gör för att skydda sig från våldtäkt. De unga kvinnorna beskrev alla de invecklade metoder de använde för att vara på sin vakt, hur de begränsade sina liv, vidtog försiktighetsåtgärder och i princip tänkte på våldtäkt hela tiden (medan de unga männen i gruppen, tillade han, gapade av förvåning). Avgrunden mellan deras världar hade plötsligt, för ett litet ögonblick, blivit synlig.

Avslutningsvis vill jag bara fråga om du vet vad den vanligaste dödsorsaken för gravida kvinnor i USA är? Svaret är fullkomligt absurt, horribelt och in-i-helvete-åt-pipsvängen-galet: Äkta makar.

Äkta makar…. Det är så jag vill börja gråta, lägga mig ner och dö och dra något gammalt över mig, i en och samma vända. Men icke sa Nicke. Jag bokreflekterar istället!

Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på min andra bokreflektion kring boken ”Män förklarar saker för mig” av Rebecca Solnit. Jag har för avsikt att blogga en bokreflektion för varje kapitel:
Män förklarar saker för mig
Det längsta kriget
Världar krockar i en lyxsvit
Till hotets lov
Gammelmor Spindel
Woolfs mörker
Kassandra bland kräken
#YesAllWomen
Pandoras ask och den frivilliga poliskåren

Män förklarar saker för mig

Män förklarar saker för mig är både titeln på en bok av Rebecca Solnit som jag just läst, som ett inlägg hon inledningsvis lät publicera på TomDispatch.com. Hon avslutar första kapitlet, dvs just den titelbärande krönikan, på följande vis:
De flesta kvinnor utkämpar ett två-frontskrig, ett krig som gäller det föregivna ämnet och ett som helt enkelt gäller rätten att yttra sig, att ha idéer, att vara någon som anses sitta inne med fakta och sanningar, att ha ett värde, att vara en människa. Det har blivit bättre, men det här kriget kommer inte att ta slut under min livstid. Jag utkämpar det fortfarande, naturligtvis för min egen skull, men också för alla de yngre kvinnor som har något att säga, i hopp om att de ska få säga det.

Det är en särdeles läsvärd bok, och jag är glad att jag äntligen läst den (utgiven initialt 2014). Tre saker framträder extra tydligt för mig när jag läser boken:

För det första så lyckas Rebecca förhålla sig till ”inte alla män”-frågan på ett tjusigt sätt. Med den största respekt och värme konstaterar hon att det, så klart, inte handlar om alla män. Samtidigt som hon är tydlig med att det finns något i den våldsbejakande kulturen som stora delar av världen ”bekänner sig till” som verkar drabba (drabba? Är det rätt ord? Kanske. Kanske inte. Men jag använder det i väntan på ett bättre ord…) män i högre utsträckning än kvinnor.

För det andra så är hon en fena på att blanda både fakta och åsikter i sina texter, på ett sätt som gör det väldigt tydligt vad som är vad. Åtminstone för mig, vid första genomläsningen. För jag har redan konstaterat att detta är en bok värd att läsa både två och tre gånger.

För det tredje så älskar jag det faktum att hon lyckas med konststycket att hålla fler än en tanke i huvudet samtidigt. Hon ser komplexiteten i frågor som kvinnoförtryck och maktmissbruk, och räds inte att problematisera det hela, utan att kategoriskt fördöma vare sig den ena eller andra sidan på kuppen. Mer sånt tack.

Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på en första bokreflektion kring boken ”Män förklarar saker för mig” av Rebecca Solnit. Jag har för avsikt att blogga en bokreflektion för varje kapitel:
Män förklarar saker för mig
Det längsta kriget
Världar krockar i en lyxsvit
Till hotets lov
Gammelmor Spindel
Woolfs mörker
Kassandra bland kräken
#YesAllWomen
Pandoras ask och den frivilliga poliskåren

Sigrid sover på soffan

”Så hör hon en bil på grusvägen, det knastrar i vägbanan. Bilen saktar in. Hon känner igen ljudet. Det är mammans ljud. Sigrid tycker om mammans ljud. Hon tycker om mamman fast hon är blind. Hon tycker om mamman fast hon är döv. Hon tycker om mamman fast hon är stum.”

Sigrid sover på soffan; Boken jag korrekturläste för ett par veckor sedan, boken som strax släpps, boken jag önskar alla skulle läsa. Boken som drabbade mig; hårt, tungt, starkt.

Det händer inte ofta att en bok sätter sig så djupt i mig, som Sigrid sover på soffan gjorde. Språket är en del i det – inte vackert, inget finlir.

Smocka på smocka levererar boken i magen min, språket är oerhört talande och beskrivande; jag hör lilla Sigrid – sju år gammal – viska mig i örat, lillgammalt beskriver hon sin värld, på ett sätt som inte går att missförstå. Oerhört tydligt, oerhört skarpt. En vass knivsegg, och emellanåt skär jag mig på orden, på meningarna, på detta öde – som inte är påhittat.

Om det vore så väl, att det faktiskt vore påhittat. Men det är inte det. Tyvärr.
Och just det, att detta är en sann berättelse om en liten tös – vars gelikar finns i hundratal om inte tusental, i samhället mitt bland oss, osynliga, osedda, ohörda – som hade förtjänat att synas, att höras, att hjälpas.
Och just det, att detta är en lika sann berättelse om en kvinna – vars gelikar finns i hundratal om inte tusental, i samhället mitt bland oss, osynliga osedda, ohörda – som även hon hade förtjänat att synas, att höras, att stöttas.

Detta är en bok som du ska läsa.
För det var inte bara mamman som var blind, döv och stum – det var en hel värld. Och det är kanske den värsta smockan av dem alla.
Därför är detta en bok som alla ska läsa.
Det skulle jag vilja. Verkligen.
Så snälla – läs Sigrid sover på soffan.

Sen kan du dra vilken slutsats du vill av den, din reaktion kanske blir en helt annan än min:
Hur Sigrid, som liten, såväl som vuxen, drabbar mig hårt och gör att jag till varje pris vill undvika att backa undan från det som är min skyldighet att göra för mina medmänniskor: att se, att höra, att våga stå kvar, att agera. 

Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på en bokreflektion inspirerad av boken ”Sigrid sover på soffan” av Sigrid Klang. 

 

Såsom människorna var en

”I ett svindlande ögonblick fick han erfara att allt som levde hade gemensam kärna och visste att den dag han kände sig själv skulle verkligheten uppenbaras. Inte så att inte alla hade olika roller, skilda uppgifter i det stora dramat. Det fanns svärmare, räknare, återhållare och somliga var som fjärilar under solen, njutare som fann lust i varje blomma.
Andra var sörjare som hans mor, åter andra var klippor som inneslöt elden. Som hans far. Många, många var beställare, andra var beställsamma, andra åter undvikare. Somliga hade som barn besökt underjorden och präglats för alltid av minnena från den resan.
Men skillnaderna var bara livets lek vid ytan, dess ständiga försök att pröva nya uttryck, nya former. Verkligheten, som fanns långt under händelserna och spelet, var en och densamma, såsom människorna var en. Därför räckte det med kunskap om en ende, den enda man kunde veta något om med någon säkerhet.”

Vem är jag?
Det är frågan jag hör när jag läser detta.

Vem är jag?
Vågar jag känna mig själv – fullt ut, på djupet, från topp till tå?
Vågar jag se allt jag är, även det jag skäms över att vara, oroas av att vara, förskräcks av att vara?
Vågar jag se allt jag önskar mig vara, allt tycker mig borde vara, allt jag längtar efter att vara, men inte är?

Oh, denna bok, denna älskade bok, så många frågor du ställer till mig, så mycket funderingar du väcker.

Vem är jag?

Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på en bokreflektion inspirerad av sidan 89 ur boken ”den som vandrar om natten” av Marianne Fredriksson.

Att ta tankarna på allvar

– Oh vad gott det är med nybakat surdegsbröd, direkt från ugnen.
– Vågar jag göra det?
– Fasiken vad kajorna skränar utanför fönstret!
– Ska jag tacka ja till jobbet, eller inte?
– Undrar vad jag ska laga till middag ikväll.
– Det kommer aldrig gå, aldrig!
– Tänk om han blir stött om jag skickar detta mailet, jag skiter nog i det.
– Hjälp, vad läskigt högt uppe jag är, jag vill ner!
– Hur ska jag berätta för henne att jag inte vill umgås mer?
– Amen herregud, kan inte ungarna hänga upp sina jackor istället för kasta dem på golvet i hallen? Hur många gånger ska jag behöva säga till dem?!
– Varför har alla andra det så himla bra?
– Denna gamla trasan, tycker du verkligen den är fin?
– Om jag bara vore tio centimeter längre och tio kilo lättare…
– Fast det har jag aldrig gjort förut, så det vågar jag nog inte.
– Jag är fullständigt misslyckad, inget jag gör funkar ju, inte konstigt jag är så ensam, jag duger ju inget till. 
– Satanigatan vad snygg jag är i den där toppen.
– Nä, jag kommer aldrig våga ta ton inför den här gruppen, jag dör hellre!

Vad är det som gör att vissa tankar känns så viktiga att agera på, att tro på, medan jag kan ta andra med en klackspark, se dem för den tanke de är? Varför framstår vissa tankar som Sanning, medan andra mest gör att jag rycker på axlarna och skakar av mig dem? Hur hade jag upplevt livet om jag förhöll mig till mina tankar just som tankar, snarare än som Sanningar?

Vikten jag lägger på tankarna utgör skillnaden. Vissa är så löjesväckande att jag utan problem ser igenom dem, medan andra krampaktigt griper tag i mig, i mina rädslor, mina största farhågor och kramar allt de kan – och dessa tankar känns verkligen oerhört viktiga, sanna, stora, betydelsefulla. I grund och botten är de dock, precis som den första kategorin, bara tankar. Och frågan Hur gagnar det mig? är den som hjälper mig att avgöra vilka tankar som ger mig kraft och mod att engagera mig, och vilka jag kan släppa taget om för att de sätter fälleben på mig i någon form. Att släppa taget kan ibland vara så enkelt som en klackspark, och ibland är det en betydligt tuffare process. Poängen är att det går. Min villighet att släppa taget om värdet jag ålägger en specifik tanke, och se den som en tanke istället för som Sanning, är avgörande.

”Har du någonsin stannat upp och undrat varför du tar vissa tankar på allvar men andra saker inte är så viktiga?”

Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på en bokreflektion inspirerad av boken ”Bortom tanke” av Patrik Rowinski.

Människan har behov av tydliga svar.

”Måste jag ha ett hem? Måste jag ha ett ursprung? Är det för att underlätta för eller rent av blidka omvärlden? För att göra det enklare för dom att etikettera mig, mäta mig, placera mig, hägna in och döma mig?

Är det därför jag plågat mig så länge med dessa frågor om identitet? För att kunna ge den som frågar var jag kommer ifrån ett enkelt svar?

Kanske. Människan har behov av tydliga svar. Tydliga gränser mellan gott och ont, mellan ljus och mörker, mellan rätt och fel, mellan vän och fiende, mellan ”vi” och ”dom”. Som om hon inte kan existera annars.


Kan jag inte ha många ursprung, identiteter, hem?”

Jason Timbuktu Diakité skriver målande och ordrikt, bokens berättelse fångar mig på samma vis som musiken han skapar, och jag längtar till november då jag ska gå på föreställningen En droppe midnatt.

Inför föreställningen har jag läst boken med samma namn, och jag bjuds in bakom kulisserna, till en människa mer komplex än det som syns, ytan, det publika. Liksom Bruce Springsteen bjöd in mig att upptäcka hela människan, upplever jag att Jason gör detsamma, om än utifrån en snävare frågeställning. En droppe midnatt väcker tankar och funderingar, känslor och insikter.

Jag bjuds på många perspektiv som hittills varit av mig osedda – och det älskar jag. Och det gör att jag funderar över Jasons slutsats. Är det verkligen så att människan har behov av tydliga svar? Eller är det bara något vi lärt oss att behöva?

Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på en bokreflektion inspirerad av boken ”En droppe midnatt” av Jason Timbuktu Diakité.