Jag var så himla tråkig…

Tänk dig följande:

Jag var på ett så tråkigt möte idag.
Det händer ju, eller hur?
Fast vad händer om du vänder på steken:
Jag var så himla tråkig på mötet idag.

Det där brukar Pernilla säga som ett sätt att vända på perspektiven, och varje gång jag hör henne säga det så är det något i mig som hoppar till. För jag gör ju så, emellanåt. Skyller ifrån mig. Lägger mötets kvalitet på nån annan, istället för att kliva fram och ta mitt eget ansvar för det: Det var jag. Jag bidrog inte på ett sätt som gjorde mötet givande för mig. 

Hur absurt är inte det? Varför i allsindar skulle jag ödsla min tid på ett möte som jag i n t e ser till är givande för mig?
Om jag inte har något att bidra med – varför är jag där?
Om jag inte har någon nytta av informationen/innehållet – varför är jag där?
Om mötet inte handlar om vad jag trodde – varför stanna kvar? Och varför tacka ja till ett möte utan agenda, ett möte vars syfte inte är tydligt för mig, överhuvudtaget?

Jag har just avslutat ett webinarium som jag deltog i, ett interaktivt dylikt, och jag är fylld av energi. Det vill säga, det var ett möte som verkligen gav mig något. Och vänder jag på det så kan jag då, för egen del, säga jag gav verkligen av mig själv på detta mötet, och det gör att mötet, för mig, var värdefullt. Det gagnar. Jag såg till att mötet, som var frivilligt, gav mig något, genom att jag var närvarande nog att se till att jag fick ut av det vad jag behövde. Och då kommer energiboosten på köpet.

Läge för en utmaning kanske? Vad skulle hända om du, nästa gång du går från ett möte och är lite missnöjd, känner att du ödslat din tid, att det ingenting gav, vänder på steken och säger Jag gav ingenting av värde på dagens möte? Med lite flyt kanske du fångar ditt missnöje redan under sittande möte och kan vända på steken där och då? Kanske kan du göra mötet givande genom att ge något av värde?

Slentrianmässiga Ja

Slentrianmässiga Ja, i den fällan faller jag oerhört lätt. Jag har blivit så möjlighetsfokuserad att jag sällan ser problem som något omöjligt, och säger därför Ja…. utan att tänka efter, gå inåt, känna efter, vad vill jag, är det jag som ska göra detta, är jag bäst lämpad, brinner jag för det som ska göras, ja, vad vill jag helt enkelt?

Och så säger jag Ja. Och Ja. Och Ja. Osv.

Och vad händer då?

Jo, värdet av mina Ja sjunker. De devalveras, om jag alltid bara säger Ja, utan reflektion, utan förankring i mig själv. Och där har jag hamnat. Jag säger Ja, för det är klart att det är möjligt, och så tappar mitt Ja lite av sitt värde, det devalveras.

Och ännu en sak händer.

För om jag säger Ja till allt…. ovansett om det är en etta eller en sjua på min tio-gradiga skala av drömuppdrag – kommer jag då att ha möjlighet att säga JA till tian när den väl står vid dörren och vill kliva på?

Om min kalender är fylld av 2:or, 5:or, 7:or och tom 9,9:or, har jag då utrymme för 10:orna? Jag inser att svaret för mig är Nej. Jag vill förankra mina Ja tydligare i mig själv, inte bara svara Ja, för det är så lätt, är det minst besvärliga och därmed enklaste alternativet. Men är det vad som gagnar mig och världen mest? Kanske. Kanske inte. Men om jag slentrianmässigt svarar Ja så vet jag inte. Därför lovar jag mig själv att undvika slentrianmässiga Ja från och med nu, jag lovar att tänka efter och verkligen bli klar om något är ett Ja eller ett Nej. Inga halvmesyrer för mig längre!

Kalender

Vad fyller du din kalender med?

Ensam i sällskap

Visst finns det något ordspråk eller citat som handlar om att det värsta som finns är att känna sig ensam när man är i ett sällskap?

Googlar lite. Hittar massvis med citat om ensamhet. Kanske är det detta, av Anon, som jag tänker på:

Aldrig är man så ensam, som när man är två med fel person.

Eller som Susanne Alfvengren har uttryckt det:

Det är bättre med ensam ensamhet än ensamhet när man är två!

Finns tydligen många citat på samma tema, Liv Ullman lär ha sagt:

Det är bättre att vakna ensam och veta att man är ensam, än att vakna med någon och ändå vara ensam.

”Värsta som finns” kanske var en lätt överdrift för den delen, men, onekligen är det ingen skön känsla, upplever jag själv. Att vara i ett sällskap av en eller flera andra människor, men uppleva att jag är ensam. Att personen/erna inte bryr sig, inte är engagerad i mig, i vår relation, att det finns saker jag inte kan/vill/vågar dela med vederbörande. Som vore det en osynlig vall mellan oss, en mur som separerar oss. Känslan av att vara separerad, avskild, är dock en känsla, och skapar min verklighet, men är inte nödvändigtvis verkligheten.

Under SuperCoach Academy-helgen i New York pratade vi mycket om begreppen connect och disconnect, och det som gjorde stort intryck på mig där var ytterligare en liten insikt i det faktum att vårt normalläge är samhörighet, connection. Dvs, jag behöver inte egentligen sträva efter att skapa en samhörighet, för det är utgångspunkten. Den finns där. Alltid. Men frågan är om jag ser den, inser den, upplever den. Det händer ofta att jag inte gör det. Men oaktat allt det, så finns den alltså där, samhörigheten.20140513-110902.jpg

Nu när jag skriver detta, ett inlägg som liksom började nånstans, men landar nån helt annanstans än där jag avsåg att landa, inser jag hur sant just det där är. För här sitter jag och skriver om min känsla av att vara ensam, att inte känna samhörighet. Och det är en sann känsla, jag känner den, den finns. Men den bottnar sig inte i en Sanning för det. Den bottnar sig i en tanke jag har kring en viss individ eller två, och det är, precis som med alla andra tankar, en tanke. Som ger mig en känsla. Känslan ÄR.

Men behöver jag tro på den? Behöver jag agera på den? Vill jag agera som om jag vore ensam, för att jag upplever mig ensam, eller kan jag ånyo landa i min insikt i det faktum att vi hänger ihop? Allesammans. Jag är inte ensam, oaktat att jag upplever det så just nu.

20140513-110908.jpgJag är inte ensam, för jag hör ihop med dig! Och du med mig.

Och det gör att det känns lite bättre. Tanken på ensamheten fladdrar iväg och en ny tanke kan ta plats. En tanke att nu är det dags att utföra lite jobb. Men också en tanke kring vilket oerhört värde jag får ut av mitt dagliga bloggande, för det hjälper mig att sätta ord till mina tankar och känslor, och det gör det ibland, ja, ganska ofta, lättare att släppa taget om dem så nya tankar kan få ta plats.

Väckte detta några nya tankar i dig?

 

 

Rimliga krav

På sista tiden så är det ett par ämnen som jag återkommer till, gång efter annan, både här på bloggen men också i de möten jag upplever, i olika forum. Duktig flicka, varande och görande, att testa eller tro, och vad som anger en människas värde.

Ser en kopplingar mellan allt detta, utifrån att jag tror att många människor ställer helt orimliga krav på sig själva, som jag skrev om häromdagen.

Därför skulle jag vilja ge dig en utmaning! Fundera över varför du gör det du gör. Tänk efter om du gör det för att du vill, verkligen, inifrån dig själv. Eller gör du av rädsla för att omgivningen inte ska tycka du är bra nog om du inte gör? Gör du för att du tror omgivningen förväntar det av dig? Gör du för att ditt värde hänger på att andra ser det du gör och uppmuntrar dig, tycker det är bra?

Nu i juletid har du ett ypperligt tillfälle att testa att sätta rimliga krav på dig själv. Och om du tycker det är otäckt – testa då att fråga folk i din omgivning vilka förväntningar de faktiskt har på dig.

20131130-164616.jpg

Du kan ju faktiskt fråga dig själv också om du ställer rimliga krav på dig själv? Eller håller du på att köra slut på dig själv?

Vad avgör mitt värde?

Jag möter många duktiga flickor och pojkar som närmast kör slut på sig själva av att försöka leva upp till krav de själva ställer på sig. Krav de ställer på sig själva för att de tror det måste vara så. Krav de ställer på sig själva för att de tror att egenvärdet hänger på att de GÖR saker, och inte på att de ÄR den de är.

Jag är inte den enda som funderar över det här med vad som avgör en människas värde. Ann Heberlein skrev i DN som en reaktion på Borzoo Tavakolis öppna brev till Kent Ekeroth, att människan har ett värde i sig själv, i egenskap av människa. Punkt. Jag behöver inte bevisa mitt värde genom att prestera, utan jag har ett värde, eftersom att jag är jag.

20131130-144551.jpgLa upp den här bilden på Facebook och fick ett mycket tänkvärt svar från Oscar Semb:

När man förstår det är det inte förknippat med någon större risk att prova nya saker.

Jag har faktiskt aldrig gjort den kopplingen själv, men det är ju helt klockrent. Det är ju när jag räds åt att min prestation ska bedömas som jag kanske avstår från att testa, eller åtminstone undviker att spänna bågen så mycket jag egentligen skulle kunna. Rädslan att misslyckas, att bli utskrattad för att något jag gör går åt pipsvängen, den hänger ju väldigt tätt ihop med det faktum att vi värderar varandra efter prestation.

Vad skulle hända om du försöker uppskatta din omgivning för det som är, snarast än det som görs?