Det omätbaras renässans (bok 4 av 12)

Köpte den till mig själv i julklapp i december. Så att Det omätbaras renässans av Jonna Bornemark hamnade i årets svenska bokhög att läsa och blogga om känns ganska naturligt.

Nu har jag läst ut den. Jag föreslår att du gör detsamma. Det är i sanning en läsvärd bok.

Många tankeställare har jag fått för detta är en bok som med sitt vackra men långt från lättförståeliga språk levererar tankesjärn i parti och minut. Jag har getts möjlighet att reflektera kring såväl mitt eget mätande (idag klarade jag av min 2070e morgon-sjua, min 98e dag av Wim Hofs djupandning, tog årets 28e kallbad, för att bara ge ett par exempel på mätbarheter jag håller koll på; ratiot är starkt i mig!) som uppbyggnaden av de kvalitetssystem jag arbetat professionellt med i två decennier, till förpappringen som är legio inom så många verksamheter och branscher, privat som offentligt, och inte minst hur jag trots allt också låter intellectus vara en daglig följeslagare till mig i form av reflektion och att leva i frågorna, och därmed surfa på de outtömliga horisonterna av icke-vetande. Eller som Bornemark också skriver: Intellectuspraktiker handlar om att komma verkligheten nära genom att komma i samtal med de horisonter som överskrider oss.

Och förälskad som jag är i tankespjärn så gladdes jag redan i inledningen då Jonna formulerar sig så här: Det är svårt att undersöka sin egen samtid, man behöver något att ta spjärn emot, något som kan ge distans till det som omsluter en.

Boken utgår i stort från två begrepp som filosofen Cusanus tänkt och skrivit om, ratio som är en kalkylerande förmåga och intellectus som är en reflekterande, omdömesgill förmåga. Och jag lovar… lika klurigt skriven som boken är, lika många stycken har jag markerat, strukit under, utropstecknat i marginalen. Och som så ofta när det sker, bläddrar jag febrilt för att hitta de utdrag jag vill lyfta fram just nu…

”Utan en samtidighet mellan (minst) två åsikter, två erfarenheter och två berättelser finns inte någon gemensam värld att leva i. Att tro på någon, utan att själv ha sett det den andra berättar är därmed en förutsättning för att vi alls ska ha ett samhälle eftersom det innebär att vi har tillit till varandra, kan förstå och lära av varandra.”

Det är just vår gemensamma värld som Jonna Bornemark hela tiden återvänder till. Hur ensidigheten, fundamentalismen, inte gagnar oss, hur den till och med gör oss illa, på såväl individuell som kollektiv nivå, oaktat om det handlar om politik, religion, vetenskap.

”[…] måste vi ständigt söka en balans mellan att upptäcka det nya och ha en ordnad värld.”

Hur pendeln i den värld vi lever i idag har slagit över nästintill till fullo till ratiots fördel, och att det krävs en motkraft, pendeln behöver röra sig mot mitten igen, behöver möta intellectus och dess reflekterande förmåga, inte bara för att bådadera behövs var och en för sig, utan för att de behöver varandra. Ratiots kategorier stagnerar utan intellectus ständigt reflekterande och ifrågasättande blick, som bidrar till att hålla kategorierna utvecklade och aktuella.

”Livet överflödar oss, vi kan inte kontrollera det, men vi kan njuta av det, fortsätta dess rörelse och förstå det ständigt på nytt.”


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2020, att läsa och blogga månatligen om 12 svenska och 12 engelska böcker, böcker som jag redan har hemma.

Skolministeriet

Lyssnar på Skolministeriet, programmet som handlar om en skola byggd på vetenskaplig grund. Lyssna gärna, det är intressant att höra vad folk tycker och tänker.

Och ja, jag säger mycket medvetet tycker och tänker. Jamen, säger någon kanske, det ska ju byggas på vetenskaplig grund. Jo. Så är det. Men vetenskap är inte absolut sanning. Det är uttolkning av forskning, undersökningar, experiement, statistiska analyser osv osv osv. Jag säger det igen: Det är inte sanning.

Det är däremot en bild av verkligheten, en tolkning av den verklighet och den sanning som forskaren uppfattar. Imorgon dag kan denna tolkning komma att bli överbevisad – nya data, nya analysmetoder, nya möjligheter att göra experiment och studier, nya sätt att formulera en fråga osv. Det är ju det som är vetenskap. Att bevisa något idag, men vara öppen för att imorgon kan nya rön göra dagens bevis ogiltigt.

20130925-210726.jpgJorden är platt. Nä. Den är ju inte det, eller hur?

Jorden är universums centrum. Nä. Den är ju inte det, eller hur?

Folk var villiga att gå i graven för att hävda sin sanning inom ovanstående uppfattningar om jorden – snälla, låt inte skoldebatten gå den vägen. Någon upplever att ordning och reda, ämneskunskaper, betyg, prov osv, har fungerat mycket väl för hens elever. Underbart tycker jag! Någon annan visar hur det fungerar finfint utan läxor, eller med utepedagogik, eller timplanelöst. Jag är övertygad om att det går att hitta individer som frodas inom alla dessa olika Hur.

Men betyder det att det måste vara det enda sättet för alla? Vad säger att några av dessa eleverna inte hade kunnat frodas än mer av ett annat angreppssätt?

Argumentera för ditt sätt, absolut, tro på det, visa att det funkar osv. Men dissa inte alla andra sätt bara därför. Jag förundras så över det där. Varför måste mitt sätt bli rätt sätt och därmed det enda sättet? Varför kan vi inte vara ödmjuka nog att se att mitt sätt bara är ett sätt, som möjligen är rätt för mig, men inte nödvändigtvis för alla?