I morse funderade jag lite till kring det där med regler, och drivkraften att skapa ordning och reda i ledet, så att säga. Jag skrev ner mina tankar i min journal, och landade i det faktum att i alla interaktioner med andra människor så finns det något till mig. Detta något är ett budskap. I relation och interaktion med andra själar så vaknar något i mig.

Ett budskap. Till mig.

Det sistnämnda är viktigt, för ofta misstar jag det som ett budskap till den andre. Istället för att bara utgå från att så är fallet har jag i medvetna stunder börjat ställa mig själv frågan vem budskapet riktar sig till. Ofta, väldigt ofta, är det snarast något som går tillbaka in i mig, det handlar i grunden om mig.

Barn i alla åldrar är extra finfina bärare av budskap till mig, ofta för att tanken blir så omedelbar och det pockar på inom mig, att reagera, göra något, säga ifrån… istället för att stanna upp och fundera över vad tanken bär med sig till mig.

Ta ett gråtande barn till exempel. Genast vill jag dit, trösta, göra bättre, få det onda att gå över, övertyga om att allt är ok.

Men varför? Är det så farligt att gråta? Att vara ledsen?

Jag vet ju själv hur skönt det känns, de gånger jag får lov att gråta klart, gärna hållen i ett space av någon som visar att hen finns där, men som inte själv har något behov av att få slut på mina känsloyttringar. Jämför det med att bli tröstad (eller kanske snarast tystad?) av någon som likt en tvättsvamp tar till sig mina känslor och därför, rent egoistiskt alltså, vill få stopp på dem. Hos mig. För då kan de ta stopp hos hen också. Och däri ligger budskapet. Om man är öppen för det, vill säga.

Vad detta har med ordning och reda och skrik efter fler regler att göra, tänker du kanske nu. Jo, jag undrar om det kan finnas ett budskap till den som ropar efter hårdare tag och fler regler? Om lite av energin riktades inåt, till reflektion, istället för att försöka få andra att uppföra sig si eller så, i syfte att försöka undgå sina egna känslor av frustration, misslyckande, uppgivenhet, ilska, agg, förvirring, eller vad det än månde vara? Lägg därtill det faktum att en tanke inte är Sanning, utan just en tanke, och därmed något som vi inte måste ta på så blodigt allvar, så tror jag livet skulle te sig annorlunda för väldigt många.

Så nästa gång du känner ett behov av att säga till, ställa till rätta, säga ifrån, fråga dig själv vad det egentliga budskapet är. Och till vem?