Varför gråter du mamma?

Varför gråter du mamma?, frågade lillgrabben.
För jag blir så rörd!, svarade jag.

Sitter med make och lillgrabben (som inte är så liten längre, för den delen) i soffan och tittar på film. McFarland. Based on a true story, som det så fint heter, om en gymnastiklärare som hamnade i en liten håla i södra Kalifornien. Skavde lite i samarbetet med amerikanska fotbolls-coachen på McFarland High School, så istället drog han igång ett lag för terränglöpning.JoseSka inte dra hela storyn. Se den själv. Söt är den. Och oj vad rörd jag blev sen. Näsduken helt blöt av torkade tårar, av den där alldeles speciella sorten. De tårar som kommer för att jag rörs i hjärta och själ. För att jag tillåter mig att bli rörd, i hjärta och själ. Låter tårarna flöda. Värmen, kärleken, smärtan, samhörigheten. Allt känner jag.

Fylls av tacksamhet. Så privilegierad jag är. Vi. Och samtidigt. Vad kostar det? Vad har vi gått miste om, och kanske just för att vi är så privilegierade? Samhörigheten, känslan och vikten av gemenskap, i grannskapet, lokalsamfundet, samhället. Är den kanske mindre just pga vårt privilegium?

Dramaträsket

Vet du vad jag menar med dramaträsk? Du vet, när någon blivit lämnad, lurad, plastikopererat sig, köpt flådigaste huset, bytt jobb tre gånger senaste året och snacket drar igång. Det är svårt att värja sig och så lätt att falla in i det:

Har du hört? 

Har du sett? 

Visste du att?

Hur är det möjligt? 

Jag skulle väl aldrig…! 

Hur kan hon se något i honom?

Nää, har du sett så misslyckad operationen blev? 

Hon är ju värsta hoppjerkan och snart kommer hon bli portad från branschen om hon fortsätter så där!

Känslorna vallar höga, indignation, avundsjuka, skadeglädje, missunnsamhet.

Än värre är det ju om man själv är del i ekvationen. Den som blivit lämnad, lurad, sparkad…

Snacket går, ältandet, tyckandet, dömandet. Intriger och hämndplaner, strategier och utfrysningar. Vilda drömmar, både dag- och nattetid. Känslorna vallar än högre. Och välbefinnandet är långt borta. Fast lite av en adrenalinkick kan det onekligen ge att fastna i dramaträsket. Blodet hettar, pulsen rusar. Men välbefinnandet är långt borta. Ron, friden, känslan av samhörighet finns inte på kartan. Åtminstone inte min.

BoldomaticPost_Vet-du-att-du-har-ett-val-attHar du tänkt på att det är ett val du har, att kliva ner i dramaträsket eller ej? För så är det. Du har ett val.

Ju mer sällan jag väljer träsket, desto obehagligare upplever jag det de gånger jag medvetet eller omedvetet faller ner i det. Ju mer sällan jag väljer träsket, desto mindre lockar det, känslosvallet sparar jag gärna till annat, till känslor som verkligen ger mig äkta glädje, samhörighet, och ökat välbefinnande.

Dramaträsket. Funkar verkligen som ett riktigt träsk. När du väl trillat i, så fungerar det så att ju mer du sprallar, desto djupare sjunker du. Lösningen för att ta sig ur ett träsk är att stillna, att lugnt fördela vikten på så stor yta som möjligt och sakta men säkert sträcka sig mot, dra sig ålandes, till fast mark. På det viset tar jag mig lugnt och målmedvetet ur dramaträsket de gånger jag halkar dit. För mig har dramaträsket nämligen helt förlorat sin tjusning. Jag vill inte vara där. Alls. Lockar det dig?

Ensam i sällskap

Visst finns det något ordspråk eller citat som handlar om att det värsta som finns är att känna sig ensam när man är i ett sällskap?

Googlar lite. Hittar massvis med citat om ensamhet. Kanske är det detta, av Anon, som jag tänker på:

Aldrig är man så ensam, som när man är två med fel person.

Eller som Susanne Alfvengren har uttryckt det:

Det är bättre med ensam ensamhet än ensamhet när man är två!

Finns tydligen många citat på samma tema, Liv Ullman lär ha sagt:

Det är bättre att vakna ensam och veta att man är ensam, än att vakna med någon och ändå vara ensam.

”Värsta som finns” kanske var en lätt överdrift för den delen, men, onekligen är det ingen skön känsla, upplever jag själv. Att vara i ett sällskap av en eller flera andra människor, men uppleva att jag är ensam. Att personen/erna inte bryr sig, inte är engagerad i mig, i vår relation, att det finns saker jag inte kan/vill/vågar dela med vederbörande. Som vore det en osynlig vall mellan oss, en mur som separerar oss. Känslan av att vara separerad, avskild, är dock en känsla, och skapar min verklighet, men är inte nödvändigtvis verkligheten.

Under SuperCoach Academy-helgen i New York pratade vi mycket om begreppen connect och disconnect, och det som gjorde stort intryck på mig där var ytterligare en liten insikt i det faktum att vårt normalläge är samhörighet, connection. Dvs, jag behöver inte egentligen sträva efter att skapa en samhörighet, för det är utgångspunkten. Den finns där. Alltid. Men frågan är om jag ser den, inser den, upplever den. Det händer ofta att jag inte gör det. Men oaktat allt det, så finns den alltså där, samhörigheten.20140513-110902.jpg

Nu när jag skriver detta, ett inlägg som liksom började nånstans, men landar nån helt annanstans än där jag avsåg att landa, inser jag hur sant just det där är. För här sitter jag och skriver om min känsla av att vara ensam, att inte känna samhörighet. Och det är en sann känsla, jag känner den, den finns. Men den bottnar sig inte i en Sanning för det. Den bottnar sig i en tanke jag har kring en viss individ eller två, och det är, precis som med alla andra tankar, en tanke. Som ger mig en känsla. Känslan ÄR.

Men behöver jag tro på den? Behöver jag agera på den? Vill jag agera som om jag vore ensam, för att jag upplever mig ensam, eller kan jag ånyo landa i min insikt i det faktum att vi hänger ihop? Allesammans. Jag är inte ensam, oaktat att jag upplever det så just nu.

20140513-110908.jpgJag är inte ensam, för jag hör ihop med dig! Och du med mig.

Och det gör att det känns lite bättre. Tanken på ensamheten fladdrar iväg och en ny tanke kan ta plats. En tanke att nu är det dags att utföra lite jobb. Men också en tanke kring vilket oerhört värde jag får ut av mitt dagliga bloggande, för det hjälper mig att sätta ord till mina tankar och känslor, och det gör det ibland, ja, ganska ofta, lättare att släppa taget om dem så nya tankar kan få ta plats.

Väckte detta några nya tankar i dig?