”Det som kommer att ställa till det för dig är inte det du inte känner till, utan det som du är säker på”, sa Mark Twain. Och jag misstänker att han, liksom jag, (liksom du?), gått i fällan alltför många gånger. De där stunderna när jag är hundraprocentigt säker på min sak, när hela min kropp säger att jag har rätt, att jag vet, att jag sitter inne med sanningen… ja. Då går det ofta åt pipsvängen. För så dyker det upp något, en pusselbit jag inte blivit varse i tid, ett perspektiv som helt gått mig förbi…som kullkastar allt.
När jag är så där säker, då kan det verkligen vara på sin plats att fundera en vända till. Bjuda in någon att ge ett annat perspektiv, eller för den delen, ge mig själv ett, om jag förmår. Är jag så där absolut benfast säker på min sak, kan det vara riktigt svårt att göra en inre rockad, att testa tvärt-om-positionen, göra det svarta vitt, och det vita svart. För att se vad som händer. Kanske jag får syn på något, ger mig själv en mer fullödig bild, som berikar, visar på komplexiteten, gör mig mindre benägen att generalisera och dra felaktiga slutsatser.
Kanske kan det hjälpa mig att inse att det jag vet, är det jag vet. Varken mer eller mindre. Och att det kan finnas sånt jag inte vet, som sätter situationen i annan dager, som gör att det jag Vet visar sig vara just det. Sånt. Jag. Vet. För vad är det man säger, ju mer jag lär mig, desto mer inser jag hur lite jag egentligen vet?
Tänk på den där statyn av ett stort E. Ja, jag vet inte ens om det faktiskt finns en staty av ett stort E nånstans, men om den gör det, och du står framför den, så upplever du den just som ett stort E. Går du däremot ett kvarts varv till höger eller vänster så bjuds du istället på en staty av ett stort I. Det är fortfarande en staty av ett E, men beroende på var jag tittar på den, så ser jag helt olika saker. Och ingendera upplevelse är ju egentligen mer eller mindre rätt, eller hur? Båda två är lika sanna, om vi nu ska tala i sanningar.
Kanske, kan du (och jag!), den gången du är hundra på att du sitter inne med Sanningen, hela Sanningen och inget annat än Sanningen, hålla Statyn av E i åtanke, och ge dig själv tvivlets gåva, gåvan som säger att ibland är sanningen mer mångfacetterad än den ser ut, från just ditt perspektiv.
#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 51 av 100.
Boken ”Bortom tanke” av Patrik Rowinski.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com.
Det där är en insikt som för mig kom med åren… nu mycket mer lyhörd för andra vinklas och respektfull inför att jag har fel.
Precis så! Väckts så sakteliga senaste tio åren kanske (knappt…) och verkligen slagit till senaste 3-4 skulle jag tippa. Och som en helt ny värld vecklar ut sig framför mig tack vare det!
Tänkte också på den där elefanten. Däremot kanske man också behöver tänka att allas pusselbitar tillsammans blir hela sanningen? Det är inte bara min sanning som är rätt. Jag försöker ofta tänka mig in i andra och hur de kan tänkas se på saker. Speciellt i min yrkesroll som lärare. I skolan måste man tänka att det där är elevens (eller förälderns osv) upplevelse oavsett vad jag anser om den. Hur kan vi i skolan hjälpa utifrån det?
Tack för påminnelse! E-statyn tar jag med mig för att prata om med eleverna i något sammanhang. Brukar annars dra den om Gud som elefant, vilken låter religionsföreträdare med ögonbindel på få känna på varsin del för att därifrån dra slutsats om guds sanna väsen. Det torde bli helt olika – och väldigt övertygande – berättelser beroende på om du får tag i betar, snabel, svans, öron, fot…
Haha – härligt! Du tar statyn av E så tar jag Gud som elefant. Briljant byte! 🙂