Nu kan jag inte…

Januari månad är slut, och med det mitt läraruppdrag som tog mycket tid i anspråk. Tid som gjorde att jag släppte fokus på dagligt bloggande, något jag inte gjort under så lång tid sedan jag började blogga dagligen för fem år sedan. Ibland känns bloggandet som ett måste, samtidigt som jag alltsom oftast tycker det är enormt givande. Jag får syn på mig själv, mina tankar, både de medvetna och de omedvetna, med skrivandets hjälp. Men under januari månad så släppte jag taget, och det kändes väldigt skönt.

Nu…. nu kan jag inte längre peka på att jag är så upptagen, att jag jobbar 10-15 timmar per dygn för att förbereda och genomföra undervisning. Och likförbaskat så har jag ännu så länge bara bloggat sporadiskt. Det krävs mer av mig nu, att faktiskt ta mig tiden att skriva, lägga ut, dela vidare, dagens blogg, än innan, då det mer eller mindre gick på rutin.

Och det är just det som är både tjusningen och faran med dagliga vanor – att vi bara kör på innebär att det går åt mindre energi, beslutet a t t göra behöver inte fattas varje dag, för det är redan fattat. Det är tjusningen. Det blir resurseffektivt. Faran är att det går slentrian i det, att vi gör – utan närvaro, utan själ, inlevelse och medvetenhet. Att vi gör, utan att reflektera över om vanan fortfarande ger oss något, om den fortsatt gagnar oss.

Så nu, när jag under en dryg månads tid (släppte taget om bloggandet redan över jul kan jag erkänna) endast sporadiskt bloggat, har jag ju chansen: Nu finns tillfället att reflektera kring det dagliga bloggandet. Är det något jag vill återinföra som rutin i mitt liv? Om ja – varför? Om nej – varför inte?

Tar tacksamt emot gåvan det innebär att titta över mina dagliga vanor, för i samband med att jag öppet, nyfiket och intresserat funderar över dagligt bloggande, tar hjärnan sig friheter och börjar nosa på annat närliggande; min dagliga Sjua (morgongympan), Headspace-mediterandet, den gröna smoothien, intentionen att komma ut minst 30 minuter om dagen – gärna mer, något som avsaknad av bil i en så pass liten och lättcyklad stad som Malmö bidrar till! – och nu under 2018 i samband med bokläsarutmaningen, mitt läsande. Hur jag använder sociala media och dator/fån/padda. I stort, vad jag väljer – medvetet! – att lägga min tid på, såväl digitalt som analogt.

#blogg100 – Slentrian och själlös rutin.

Pelle Bengtsson skriver: ”Gud är att ha blick för det vardagligt vanliga: att vara där man är, göra det man gör”.

För att förtydliga lyfter han fram en indisk läroberättelse:
En vis sade: ”Jag låter mina lärljungar vårda sjuka så länge de klart och tydligt ser Gud. Men så fort någon av dem visar tecken på att börja hänga fast vid slentrian när han gör goda gärningar, i likhet med sophämtaren, vars kärra varje morgon kör bort våra sopor, då skickar jag honom till ett stilla ställe för att meditera och rena sin själ. När han helt och fullt har fått tillbaka sin blick för Gud, då kan han, om han så vill, gå tillbaka till arbetet. Akta er! Det goda kan fördärva en själ likaväl som det onda.”

Sen fortsätter han med att säga att Slentrian och själlös rutin lurar i både det lilla och det stora. […] Om slentrianen tar över människan – hur gott verket än må vara – riskerar något hända henne inombords: hon urlakas. En sådan urlakning drabbar alla hennes relationer.

Vaksamheten, och varsamheten (!) med mig själv, att få syn på slentrian, som bedövar mig och min upplevelse av livet, urlakar det, gör det till en urtvättad trasa, formlös, färglös, oigenkännelig. Smaklöst. Doftlöst. Obestämbart.

Vaksamheten och varsamheten mitt bästa hopp för att få syn på fällan som slentrian och själlös rutin utgör. Emellanåt, kanske alldeles livsnödvändigt, när min inre låga inte förmår brinna stark, när den snarast liknar en flämtande låga, avsaknad av bränsle och syre, men ändå förmår den lysa, lite grann. Det där (den grå vardagen?) som bara görs, utan att kosta så mycket energi i stunden – men som i sanning riskerar vara förödande på sikt, om jag inte säkrar bättre tillgång till bränsle, till syre. Sådant som gör livet värt att leva. Livsluft. Livslust. Utan detta utarmas livet och pirret, bubblorna, glädjen och glittret, försvinner. Bleknar bort.

Var vaksam! Och varsam!
Så värnas Livet – det förbannade, välsignade livet – som ska levas. Inte överlevas.

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 59 av 100.
Boken ”Mot enkelhetens punkt – anteckningar från vägkanten” av Pelle Bengtsson.
Svenska inlägg här, engelska på 
helenaroth.com