Pelle Bengtsson skriver: ”Gud är att ha blick för det vardagligt vanliga: att vara där man är, göra det man gör”.
För att förtydliga lyfter han fram en indisk läroberättelse:
En vis sade: ”Jag låter mina lärljungar vårda sjuka så länge de klart och tydligt ser Gud. Men så fort någon av dem visar tecken på att börja hänga fast vid slentrian när han gör goda gärningar, i likhet med sophämtaren, vars kärra varje morgon kör bort våra sopor, då skickar jag honom till ett stilla ställe för att meditera och rena sin själ. När han helt och fullt har fått tillbaka sin blick för Gud, då kan han, om han så vill, gå tillbaka till arbetet. Akta er! Det goda kan fördärva en själ likaväl som det onda.”
Sen fortsätter han med att säga att ”Slentrian och själlös rutin lurar i både det lilla och det stora. […] Om slentrianen tar över människan – hur gott verket än må vara – riskerar något hända henne inombords: hon urlakas. En sådan urlakning drabbar alla hennes relationer.”
Vaksamheten, och varsamheten (!) med mig själv, att få syn på slentrian, som bedövar mig och min upplevelse av livet, urlakar det, gör det till en urtvättad trasa, formlös, färglös, oigenkännelig. Smaklöst. Doftlöst. Obestämbart.
Vaksamheten och varsamheten mitt bästa hopp för att få syn på fällan som slentrian och själlös rutin utgör. Emellanåt, kanske alldeles livsnödvändigt, när min inre låga inte förmår brinna stark, när den snarast liknar en flämtande låga, avsaknad av bränsle och syre, men ändå förmår den lysa, lite grann. Det där (den grå vardagen?) som bara görs, utan att kosta så mycket energi i stunden – men som i sanning riskerar vara förödande på sikt, om jag inte säkrar bättre tillgång till bränsle, till syre. Sådant som gör livet värt att leva. Livsluft. Livslust. Utan detta utarmas livet och pirret, bubblorna, glädjen och glittret, försvinner. Bleknar bort.
Var vaksam! Och varsam!
Så värnas Livet – det förbannade, välsignade livet – som ska levas. Inte överlevas.
#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 59 av 100.
Boken ”Mot enkelhetens punkt – anteckningar från vägkanten” av Pelle Bengtsson.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com.
HERO - the coach 
Pingback: Nu kan jag inte… | HERO – the coach
Slentrian, som allt annat, gott för själen ibland, fördärvande vid andra tillfällen. Know your Why, även här, tänker jag. ❤️
Att vara urlakad är för mig som att gå runt ”ostämd” – där händer, hjärta och hjärna inte längre är i synk. Det vore otroligt fint om vi kan hjälpas åt att stämma varandra och påminna om när en behöver stämmas. Man här nog inte själv alltid när man är ostämd…särskilt inte om det låtit så här ett tag. Det kan krävas ett yttre öra och kanske ett vältränat öra.
Väl värt att tänka extra på. Varför gör man saker och ting? Även om det är goda ting. Jag har tex varit med om att kristna kommit fram till mig och frågat om de ska hjälpa med barnen. Men det har verkligen känts och synts att de frågar bara för att visa andra att de minsann kan hjälpa till, att de gör goda gärningar osv. Der ser bra ut så att säga.