Idag har jag för första gången – definitivt inte sista – ätit pizza vid Friden vid vägs ände, som det står på den lilla anspråkslösa skylten ute vid vägen. Vägs ände är det, vägen slutar vid Friden gårdskrog, stället som gör vedeldade pizzor mer smakrika än alla pizzor jag någonsin ätit. För att inte tala om chokladtryffeln jag tog till teet som kocken svängde ihop när vi kom dryftade våra önskemål med servitrisen – en kanelstång, finskurna ingefärsbitar och ett par nejlikor. Honung och nypressad citron till det – mmm! Äppelmusten gick inte av för hackor den heller.

Bäst av allt… helheten. Energin runt stället, den fridfulla stämningen inomhus, kaminens värme som spred sig i det vackra rummet med de än vackrare fönstren, den avslappnade och hemma-hos:iga känslan, som förstärktes av personalens sätt att föra sig i rummen.

White Guide-anslagen sitter uppspikade på planket vid parkeringen, varje år från 2008 till i år. Elva år i rad. Till och med jag, som inte bryr mig så särdeles om restaurang-ranking, blir lätt impad. Kanske blir jag än mer impad av att det inte står ett ord om detta på hemsidan. Fridens alltså. I White Guide hittar jag Friden. Så klart.

Och jag, ja, jag fann friden. Och skulle mer än gärna ta mig tillbaka – var så säker på att detta var första, men långt från sista gången jag besöker Friden!