Ringa, ringa, riiiiiinga!

Som jag vant mig av med det. Att plocka upp telefonen för att faktiskt r i n g a.

Jag menar. Jag plockar upp telefonen en miljard gånger om dagen. Men e x t r e m t sällan för att faktiskt ringa. Något oftare för att svara om det ringer, fast eftersom jag i 99 fall av 100 har min mobil på både ljud- och vibrationslöst läge, så är det inte så ofta det sker heller, eftersom det krävs en hög grad av slumpartad chans för att jag ska råka titta på telefonen och se att det ringer.

Men nu. Nu vill jag köra igång mitt nya koncept. Min nya bebis. Och jag vet, jag känner det djupt inom mig, att sättet jag kommer i hamn med detta mitt hjärtabarn är genom att ta personliga kontakter och faktiskt snacka med folk. Bloggar, Facebook Lives och statusuppdateringar i all ära, men jag vet att det inte är så jag når mina blivande deltagare.

Jag behöver prata med människor, ansikte mot ansikte allra helst, men åtminstone per telefon! Så jag plockar upp telefonen och ringer… och möts av telefonsvarare. Som ger mig ett frånvaromeddelande. Som ber mig skicka SMS och/eller email. Som på alla vis underlättar för mig att ”ta det skriftligt istället för muntligt”.

Så jag skickar ett SMS och ett mail. Men håller mig kort (och lockande så klart!) så att jag inte gör det som vore så himla enkelt: att överinformera, innan jag ens vet om jag värvat vederbörande till att vilja höra informationen jag har att ge.

Ohhhh, ja! Just precis det handlar det ju om!
Att värva, steg för steg. Inte överrösa med information, som inte är efterfrågad.

*Tar mig för pannan…
Vet att jag klampat i klaveret åtminstone ett par gånger redan idag.*

Fast det h a r varit!
Ä r inte i detta nu.
Nu är en ny stund.

Och jag har faktiskt stoppat mig från att sätta foten i klaveret åtminstone en gång idag också. Jag började tom skriva ett meddelande till en kompis (Caspian, vem annars liksom?) för att be om råd… men när jag formulerade frågan så såg jag vad det givna svaret var. Så jag raderade frågan och skrev följande till honom istället:
Började ställa en fråga till dig men när jag skrev den kom jag på svaret själv. Smart!

Så.
Trägen vinner.
Övning ger färdighet (givet att jag är närvarande till vad jag gör och inte gör och vilka resultat det får).
Vi får mer av det vi fokuserar på.

Och det är definitivt i n t e läge att ringa 112 och säga Kan ni komma och hjälpa mig? Jag är så rädd för att lyfta luren och ringa till människor som jag vill bjuda in till mitt nya koncept. De hade möjligen slussat mig vidare till Jourhavande medmänniska eller något dylikt, men inget annat.

För det ä r inget att vara rädd för. Det värsta som kan hända är att personen på andra sidan luren säger Nej vet du vad, det här lockar inte mig. Det bästa som kan hända är å andra sidan att jag får ett Ja, det här låter ju helt fantastiskt, jag vill väldigt gärna ta del av detta tre-dagars-utforskande. Hur anmäler jag mig?

*Trycker på publicera och plockar fram telefonen. Dags för nästa samtal!*

Bästa föreläsaren!

Bästa föreläsaren!

Sa de, ett par av eleverna när de kom fram för att säga hej då, efter nio dagar tillsammans utspritt över de senaste tre veckorna. Kartläggning och dokumentation av processer heter kursen, som jag hållit för andra gången på Newton Yrkeshögskola i Malmö. Jag gav dem en high-five och tackade så mycket för återkopplingen, som verkligen värmer. En annan elev hängde lite med huvudet när jag svarade nekande på frågan om de kommer ha mig i fler kurser. Det värmer det med.

Jag är lyckligt lottad som älskar det jag gör och den variation mitt yrkesliv bjuder på.
Fast egentligen är det inte tur det handlar om. För jag har medvetet skapat mitt yrkesliv: startat eget, fransat ut i kanten, gått från långa heltidsuppdrag som projektledare/valideringsingenjör och dylikt, till att göra väldigt mycket olika saker i kortare sprinter och/eller utspritt i både tid och omfattning: Att hålla GMP-utbildning, skräddarsydd för företagets specifika behov. Skapa en helt ny kvalitetsmanual för en verksamhet. Coacha individer, allt från enstaka tillfällen till klienten jag har som går en CoachWalk med mig ungefär en gång i kvartalet och har så gjort i fem-sex år. Att vara lärare på yrkeshögskolor, nu i Kartläggning och dokumentation av processer, tidigare har jag kört Grundläggande introduktion till kvalitets- och miljöledningssystem. Att köra Ringar på vattnet, namnet på den personliga grupputvecklingsprocess jag håller tillsammans med Pernilla Tillander, min kollega som jag lär mig oerhört mycket av. Nulägesanalyser och andra former av genomlysningar av verksamheter. Bloggar och vloggar.

Det där, och mycket mer, utgör min arbetsvardag. Och jag älskar det! Älskar att få arbeta med så många olika saker, så många olika människor, tvingas använda så stora delar av min repertoar, att utmana mig själv, att expandera genom att medvetet utsätta mig själv för nya saker.

Saknar du den röda tråden?
Jag ser den. Jag lever den.
För mig är den tydlig. Förändring.
Det är den gemensamma nämnaren i allt jag gör. Önskan att bidra till förändring som gagnar – individ såväl som organisation.

Om tacksamhet

Sus bloggar om tacksamhet och det väcker något i mig. Kanske inte minst eftersom jag var en av de där väninnorna i Umeå. Läs och reflektera, och kom sedan tillbaka till mitt blogginlägg, som fortsätter nedan.

Läst än?

Om inte – gör det här: https://rektorndotcom.wordpress.com/2015/02/21/inte-tacksam-direkt/

Ok, nu förutsätter jag att du läst.

Själv landar jag i just det att vi alla lägger in olika saker i begreppet tacksamhet. Själv njuter jag av min ökande medvetenhet kring den tacksamhet jag känner – som kanske också kan kallas att njuta i stunden. Eller en lättnad över att något blev av, eller inte blev av. Många olika begrepp som jag för min del börjat samla under paraplyt tacksamhet.

Jag skrev en variant av ovanstående stycke som en kommentar till Susanne på Facebook, och fick följande kommentar tillbaka:

Åh H, bra tanke med paraply! Jag tänker mer jordankare. Olika sidor av samma mynt som sannolikt är mer av en ikosaeder än tvåsidigt mynt.

Oliver och tacksamhetsburkenTacksam för att ha Sus i mitt liv(Är det nu jag ska erkänna att jag slog upp ikosaeder för att säkra att jag hade rätt bild i sinnet? Ja, det gjorde jag. Och ja, jag tänkte mig nått sånt som det visade sig vara. *pjuh*)

Tacksamhet är inte något jag låtit ta stor del av mitt liv tidigare. Tror jag. Försöker minnas tillbaka och kan absolut se stunder då jag varit enormt tacksam. Men inte dagligdags och inte så medvetet. Kanske mer så som Sus tänker kring ordet, att det är den riktigt stora tacksamheten hon tänker sig, när hon smakar på ordet, känslan, begreppet.

Idag väljer jag nog mer det andra sättet, har sedan nyår till och med en tacksamhetsburk där jag lägger små lappar med de där små tacksamhetsglimtarna, stunderna av njutning, glädje, vidunderlighet och humor. Dagens lapp blev en lapp till just Sus, som jag verkligen uppskattar att ha i mitt liv, för allt som oftast utmanas jag i tanken i hennes sällskap. Andra stunder skrattar jag så jag nästan kissar på mig. Och jag älskar att befinna mig i båda de stämningslägena, och alla däremellan med. Så kan det vara att vara tacksam när man heter Helena och är jag. Och det e jag banne mig bra tacksam för!

Hur tänker du kring tacksamhet? Paraply eller jordankare? Tänker du på det riktigt stora, eller väver du in det lilla i begreppet? Eller befinner du dig på en helt annan sida på den där ikosaedern?