Att ge mig hän

Idag har varit en ljuvlig dag, vars härlighet växte fram successivt, för att jag lät det ske.

Hade en CoachWalk inbokad i morse, något som alltid ger mig en kick inför resten av dagen. Därefter väckte jag sonen, innan jag cyklade till stan för ett fika-möte om ett av projekten jag arbetar med, ett projekt som ligger mig så varmt om hjärtat. Angeläget till tusen. Känns viktigt och stort.

Mr B hade studiedag och var ledig från skolan, så igår när jag nämnde att jag hade ett möte inne i stan, kom han på att han ju kunde ta sig upp till stan och köra lite PokémonGo under tiden. Så efter mötet sammanstrålande jag och Mr B vid stadsbiblioteket, och sen var den stora Pokémon-jakten igång. Som vi gått staden runt, under ivrigt samtal, tagit Poké-stop efter Poké-stop, samlat på oss Weedles, Rattatas, Voltorbs och alla deras kompisar. Vi har kläckt ägg – jag fick en Snorlax i mitt 10k-ägg, något B blev vansinnigt avundsglad över – och levlat upp, nosat Pikachu själv i hasorna men tyvärr smet hen utan att vi fick en chans att börja kasta bollar på hen, vi har tagit över gym till höger och vänster, fajtats (jag fick min första vinst!) och revive:at våra utslagna Pokémons, samtidigt som vi käkat lunch på Slottsträdgårdens café, plurrat vid Scandiabadet i Västra Hamnen, och lyxat till det med lite glass innan vi styrde kosan åter mot Stadsbiblioteket och min cykel.snorlax

Vi har njutit av livet.
Av leken.
Av solsken och ljumma vindar, av hav och land.
Av varandras sällskap.plurrat

En alldeles, alldeles ljuvlig dag – bättre kunde den inte blivit.
Vilken ynnest, och lyx, att ha både möjlighet och förmåga att ta tillvara på stunder som dessa! Att ge mig hän, att släppa att-göra-listor och åtaganden, och bara vara.

Med nya ögon i Malmö

Har ni tänkt på det, att det aldrig är enklare att se sin stad med nya ögon än då man har gäster på besök från främmande ort, kanske tom främmande land?körsbärsblom

Igår gick jag en walk n talk med den norrländska präriens gudinna [tack Olle för din gärning – den har gett mig mycket, inklusive fraser som den norrländska präriens gudinna. Kunde inte låta bli att skicka med dig ett tack och en tanke].slottet

Gick från Centralstationen förbi Malmö Live, till Slottsträdgården och Slottsparken, promenerade runt runt, under klarblå himmel, smakade på nyutsprungna bokblad – syrligt, ton av citrus och len i texturen, smakar vår! -, ankungar, Ljusets Kalender och slottet.

Idag, efter en färd ToR till Kastrup, Pisa-picnic på Ribban, med vännen Rachel från USA som begår Sverige-premiär. Roligt! Vädret lika ljuvligt, mumsade hummus, morotsstavar, surdegsbröd med Saint Agur i Turning Torsos siluett i bakgrunden, innan vi vandrade över den lilla bron mellan Hundrastplatsen och Västra Hamnen.torson

Inte var vi ensamma att köpa en bägare glass på Bar Italia inte, men snabbt gick det att bli serverade och sen satt vi där och njöt på trädtrapporna längs kustlinjen. Jag, dottern och vännen från USA som följt mig i dryga tjugo års tid. Vi träffades i ett onlineforum kring Native Americans, då jag sökt mig dit för att samla information inför en uppsats till en sommarkurs i Socialantropologi. Rachel kunde svara på en fråga och peka mig vidare, och på den vägen är det. Sedan dess är vi vänner, som endast träffats fysiskt två gånger. Idag och för två år sedan i New York.skymning

Middag hemma, hela familjen, och Rachel. Mycket snack, skratt och utforskande, innan vi, proppmätta, gick en långsam kvällspromenad i skymningen. Bulltofta är vackert och körsbärsträden pockar på uppmärksamhet, tillsammans med Lucas, bäckens porlande, lillebrors eviga tunnlande med den medhavda fotbollen och min önskan att plocka kirskål, nässlor, löktrav.

Stunder som dessa gör mig tacksam. Tacksam över vänskaper av olika nyans, som tar världen till min hemstad. Som gör att jag får syn på mitt Malmö. Ser staden. Som vore det jag som såg den för första gången. Gläds åt det jag ser.

Har du tänkt på det, att det aldrig är enklare att se din stad med nya ögon än då du har gäster på besök från främmande ort, kanske tom främmande land?

Goodnight Sun @ Västra Hamnen

What a magnificent afternoon and evening. Will let the pictures speak for themselves.

Utsikt över sundet vid Scaniabadet

View over the sound at Scaniabadet

Förberedelser inför Goodnight Sun av och med Peter Tegnér, skicklig musiker och gitarrist. Definitivt ett måste!

Preparations before Goodnight Sun by and with Peter Tegnér, skilled musician and guitarist. A definite must if you are in Malmö in July!

Västra Hamnen i Malmö - människor flanerar, fikar, äter glass, badar, skrattar och har kul. Lever livet helt enkelt!

Västra Hamnen in Malmö – people walking, snacking, having an ice cream, taking a bath, laughing, having fun. Living life!

Titanic, populärt ställe att utmana sina egna rädslor. Så också för denna turistande yngling. Jag messade fotot till honom när han kom upp igen!

Titanic, a popular place in Västra Hamnen for challenging ones fears, as this touristing outh discovered when his friends brought him here. I texted the photo to him afterwards, because it turned out so good.

Sprattlar lite med benen under Goodnight Sun

Wiggling my legs during Goodnight Sun.

Mor och son myser.

Mother and son snuggling close.

Rätt upp och ner

Rätt upp och ner. Här är jag. På Scaniabadet i Malmö, Västra Hamnen.

vindblåstSatt där och såg mig omkring, och påmindes om ett blogginlägg jag läste förra sommaren. Om kroppar. Om hur olika de är. Hur vackra de är, just på grund av sina olikheter. Och hur stor variationen verkligen är. Det var en mamma som skrev och uppmanade just andra mammor att visa sig, på stranden, i baddräkt, i bikini, och att inte skämmas för gäddhäng och sträckmärken på mage och lår, stora eller små eller ojämna bröst, eller inga alls för den delen. Magar och rumpor som putar ut eller in. För det är ju så, att genom att visa att jag är ok med den jag är, så som jag ser ut, så skickar jag signaler till omgivningen, inte minst till mina egna barn. (Minns du vem som skrev det där så får du gärna länka i kommentarerna nedan, skulle så gärna läsa det igen, och ge cred!)

Det där satt jag och tänkte på idag. Så jag tänkte bjuda lite på mig själv. Rätt upp och ner. Med slapp mage som huserat två barn, orakade armhålor, små bröst och håret på ända. I den mån det framgår vill säga. Kunde kanske bett maken ta foto, men jag är ju en selfie-fantast, så ni får stå ut med lite udda vinklar och vrår.

jag

Det här är jag. Oretuscherad. Precis som jag är. Älskad! Av både mig själv och av andra.

Undrar lite om det är det förstnämnda som är anledningen till att jag vågar skriva/visa detta? Alltså, att jag faktiskt älskar mig själv. Hade jag vågat stå rätt upp och ned framför dig, här på bloggen, om jag inte var trygg i att jag älskar den jag är?

Budskap till mitt yngre jag

Det slog mig plötsligt, när jag åt glass med sonen. Vi satt i Västra Hamnen, efter en dag fylld av skolavslutning med efterföljande lätt picknick, lunch på Salt & Brygga tillsammans med farmor och storasyster och bad. Delade på en bägare med italiensk choklad. Gott. Då slog det mig plötsligt.

Jag sa till honom att det finns en sak jag önskar någon hjälpt mig inse som barn, något som jag lärde mig för bara några år sedan.

Nyfiket frågade han vad?

Jo, jag önskar jag lärt mig att vara snäll mot mig själv. Och då menar jag inte att köpa italiensk chokladglass varje dag, utan du vet, när man spiller något, förlorar en tävling, säger något som sårar fast man inte avsåg att såra, halkar omkull på en isgata eller nått sånt där?

Ah, sa sonen, du menar rösten i huvudet som säger ‘Amen, varför gjorde du så? Det var väl dumt av dig? Hur kunde du?’.

Ja, sa jag. Precis den rösten. Att den istället säger ‘Äsch då, det var inte så farligt, nästa gång går det nog bättre ska du se! Du är ok!’.

Vet du vilken röst jag talar om? Jag vet inte om jag ska bli glad eller ledsen över att sonen, som slutade andra klass idag, visste precis vad jag snackade om. Han sa att han är ganska snäll mot sig själv. Jag tror mig dock se att han håller sig själv mot en standard som är hög, ibland ruggigt hög. Och när han upplever att han inte når upp till sina egna förväntningar på sig själv, då kan han, likväl som jag gjort genom årtiondena, straffa sig själv ganska bra med den där rösten i huvudet som tortyrredskap.

20130612-171631.jpg

Själv var det under en session med en underbart skicklig terapeut som jag, för kanske 6 år sen, insåg att man inte måste vara så hård mot sig själv. Det var en stor och djup insikt ska du veta!

Och kanske, bara kanske, kan det hjälpa honom att jag insett att den där rösten också kan vara snäll. Kanske kan det göra det enklare för honom, och andra, att tala snällt med jaget, om han ser andra som gör det, och framför allt, genom att vi pratar om det.

Vad tror du? Vilken ton tar din inre röst med dig?