Behov av förståelse

Modern dans. En konstform jag endast upplevt de senaste 10-12 åren. Första gången gick vi efter akt ett, helt enkelt för att vi uppfattade att det var vad alla gjorde, och missade akt två och tre. Där lärde vi oss något och fick ett gott minne på köpet.

De första tre-fyra föreställningarna jag såg, fastnade jag i behovet att förstå. Förstå vad rörelserna betydde, vad de ville förmedla. Fastnade i hjärnans vindlingar, i att logiskt sätta ord på vad jag såg, istället för att bara känna det jag kände.

Förstå hur en uppsättning blir till. Hur tänker koreografen? Hur förmedlar hen sitt verk? Kan man skriva modern-dans-partitur så att en föreställning kan förmedlas vidare, av andra, och bevaras för eftervärlden, likt ett musikstycke kan, med dess partitur? Finns det ett dansspråk liknande musikens språk som uttrycks i noter, tonvärde, olika klaver och försättstecken?

Förstå hur det är meningen att jag ska titta på scenen. Ska jag titta på en enskild dansare, följa hen med blicken och noga se varje rörelse, fast då missa helheten? Eller ska jag titta ett par meter bakom scenen, så att jag i lite ofokuserat läge kan ta in helheten, var och hur dansarna är och rör sig i förhållande till varandra, och då missa detaljerna?

Nu, i den senaste dansförestållningen jag såg, To see the world while the light lasts, så har jag, fullt ut, släppt taget om minsta behov att förstå. Bara tar in. Känner. Ser. Hör. Ryser och berörs. Temat var givet, Förgänglighet, och jag hade läst en recention eller två. Men jag bara följde med utan att försöka förstå. Hjärnans grepp om mig har definitivt minskat, och hjärtat får lov att leda vägen istället. Åtminstone ibland.to see the world while the light lasts

Att då häftigt dra efter andan när det helt plötsligt står en naken kvinna mitt bland dansarna. Var kom hon ifrån? Behöver inte veta. Bara tittar, förundras, människokroppens mod och skönhet och styrka, och samtidigt dess skörhet, som kontrasteras av skelettet som en stund senare dyker upp på scen, lika plötsligt framför mina ögon.

Att se hur dansarna ömsint leder den döda över scenen, att bevittna farvälen, den sista kärleksgåvan som var och en får av henne, Döden. Påminnelsen om livets förgänglighet, att en dag ska vi dö, men givet att det inte ska ske idag så har vi en annan uppgift, att leva och se världen medan vi kan. Idag. Lev. Livet är skapt för att levas. Fullt ut. Känn det du känner, var inte rädd för känslorna, de är bara där som vägledare, för att ge dig vägledning, vart hän du ska rikta näsan, i vilken riktning nästa steg ska sättas ned.

Behovet av förståelse, bleknar sakteliga bort, i takt med att hjärtat tar allt större plats i mina val. Löses upp när hjärnan inte längre per automatik och hävd har tolkningsföreträde i hur jag möter världen, hur jag tar in den, hur jag rör mig i den. När hjärtat och hjärnan istället samarbetar och samverkar, som likar. När jag inte behöver förstå, för att tycka om, för att relatera till, för att ta in. När jag, allt oftare, bara kan vara i det som är, och låta det vara nog.

Behovet av förståelse – vad är din relation till det?

En betraktelse, del två av tre

Del ett har publicerats tidigare. Här kommer del två av Charlotte Rudenstams betraktelse över mig:

Tror gott om människan

– Jag har länge haft känslan av att vilja rädda världen och numera har jag fått en helhetssyn på det. Det innebär att jag själv vill göra ett positivt avtryck och det sker till exempel genom mitt val av kost, att bilen är såld och att jag cyklar mer. Idag lever jag i världen utifrån hur jag skulle vilja att den ser ut. Jag tror gott om människor. Jag åker på smällar emellanåt och det är det värt, för jag mår så mycket bättre av att tro på människor, att se det goda och att göra gott.

Med två barn i skolåldern och som ordförande i den lokala föräldraföreningen kunde Helena se att skolan kan bli bättre, kan vara annorlunda. Tillsammans med en grupp andra, som också såg en icke utnyttjad potential i skolan, startade hon nätverket #skolvåren, som levt mycket av sitt liv i ett ymnigt twitterflöde och som också har resulterat i flera helgkonferenser på tryggt avstånd från Twitter, afk (dvs away from keyboard), eller snarare, konferenser och möten där deltagarna twittrat som bara den och gjort att Twitter, för några dagar, fyllts av massor av framtidstankar om skolan och vad vi ska ha den till.

Skoldebattör

– Jag tar del av skoldebatten i Sverige på nationell nivå. Det har att göra med min vilja att göra något bättre, och att jag tydligt har sett att vi inte måste lära människor en massa för att få en värld jag drömmer om. Vi kan ta det ur människan. Skolsystemet snarare begränsar människan, än låter hennes fulla potential få plats och utrymme. Det är den kopplingen som gör att mitt hjärta brinner för det.

rörelseMen Helena brinner inte bara för skolan. Hon vill bidra till att människor förverkligar sina drömmar. Hon vill vara med när en rörelse föds eller fortsätter. Det gör hon ganska ofta i rollen som coach, coaching som ofta bokstavligen sker i rörelse. Coachwalken är ett av hennes främsta element. Under promenerande samtal möter hon klienter som med hjälp av hennes frågor leder sig själva till nya insikter, till att sätta nya mål och ibland välja ny riktning i livet.

Det finns något i hennes intensitet som smittar. Något i hennes ärlighet. I hennes sätt att ställa frågor som lockar fram svar på djupet.

Nätverkande

För ett bra tag sedan så ställde Charlotte Rudenstam frågan: Vilken slags nätverkande tycker du fungerar? på Facebook, och jag gick igång direkt. Jag svarade på hennes fråga så här:

Jag insåg när jag la ut min 100-coachkonversationer-utmaning via blogg, Facebook & Twitter att jag skapat ett nätverk som är fantastiskt, som kunde svälja det jag bad om hjälp med. Och då insåg jag att jag HAR ett fantastiskt nätverk, som jag inte skapat ”för att skapa ett nätverk”. Utan det har växt fram organiskt, för att jag följt mitt hjärta, möter världenengagerat mig i frågor/saker/personer/rörelser som jag vurmar för, och på det viset varit öppen för att bygga broar och skapa kontakter.

Och då har jag ändå varit väldigt restriktiv själv med att skicka vänförfrågningar här på FB t ex. Älskar att få, skickar sällan.

Så, mitt korta svar blir: det som inte ”är nätverkande” utan är du som möter världen, med nyfikenhet och intresse. Det nätverkandet fungerar!

De senaste dagarna har jag funderat på min närvaro på Twitter, och övervägt att lämna det. Har fattat beslutet att att fortsätta twittra, men att städa i mitt flöde och också vara tydligare med vem och hur jag interagerar. Och därför kändes det extra värdefullt att trilla över detta mitt svar om nätverkande som jag lagt som ett utkast på WordPress.

För detta är precis vad jag önskar göra – möta världen med nyfikenhet och intresse. Det ska jag hålla i fokus än mer framöver. Jag är tacksam för påminnelsen, för jag har snöat in på de negativa ankdammsaktiga sidorna av Twitter ett tag, och det ger mig inget gott.

Skickar därför frågan vidare till dig, för kanske även du får syn på något du glömt bort, eller tappat sikte om: Vilken slags nätverkande tycker du funkar?

Adventslyft nr 20 – Värme

värmeVÄRME. Jag har börjat avsluta brev och meddelanden med ordet värme. Ja, ibland varierar jag med solsken, hopp, kärlek eller tjing. Men värme är fint. Värme ger mig just vibbar av värme, av hjärta. Och då tänker jag på ytterligare två av mina vänner, som kommit in i mitt liv tack vare Twitter.

Susanne Jönsson träffade jag första gången afk på Gotland under Almedalsveckan i somras, då hon kom för att #skolvåra tillsammans med ett gäng #skolvårare. Rak. Det är ett av orden jag får upp när jag tänker på henne. För rak är hon. Inget knussel här inte. Och det gillar jag. Men framför allt lyser Susanne av värme. Hon brinner för barnen, framför allt de barn som verkligen behöver en sådan naturkraft som Susanne på sin sida. Och då fylls jag av värme och tänker att hon gör gott för barn i behov, och därmed gör hon gott i världen.

Ninna Kristiansen är också en #skolvåren-vän, som jag fick äran att krama om afk redan den allra första #afkSkolvåren som gick av stapeln i juni 2013.Och här har ni en kvinna med ett hjärta fyllt av värme. Värmen hon strålar ut är så påtaglig att jag tror många har svårt se förbi den. Och då är det nog lätt att tro att Ninna inte är en att räkna med. Men jag lovar, det är hon. Hon är värme, men hon är också styrka. Delar av hennes livsberättelse har hon delat med sig av, och när jag lyssnade till den podden, så föll tårarna på mig. Där visar hon både värmen och styrkan, dessa förmågor som hon besitter i så stor grad.

Och jag gläder mig så åt #afkUmeå 30-31 januari, för då får jag krama om dem båda igen!

Värme – jag tänker på mina vänner Ninna och Susanne, som på olika sätt är fantastiska förebilder i att bemöta världen med utgångspunkt i värme.
Värme – vem eller vad tänker du på?

Näste läromästare!

Med make och två barn som alla är födda i Vågens tecken inom 10 dagar från varandra så har jag fattat budskapet – balansera dig kvinna!

Och vet du, jag tror faktiskt att jag börjar landa där, i en skön balans, en livsharmoni, där jag är ok med det som är, oavsett hur det är. Inte så tillvida att jag stagnerar, men jag ägnar mig inte åt att jaga väderkvarnar (så mycket) längre. Och det ger ett direkt energiöverskott som kan användas åt så oerhört mycket mer konstruktiva saker, som jag mår bra av.

Idag är det minstingens födelsedag, och han är inte så liten längre, då han nollar idag. 10 år. Inte klokt. Minns hans födsel som vore det igår, och oj vad han var fin då han kom, fem veckor tidig, men helt perfekt.

Kung över livet

Kung över livet, ett par timmar gammal.

När dottern fyllde år fick hon en räcka konsonanter i present och sonen fick idag en handfull vokaler, som de i morse försökte pussla ihop. Ledtråden var att det skulle bli en titel med fyra ord. Lite väl svårt, så jag gav dem också antalet bokstäver i de fyra orden och sen lyckades de med ytterligare lite småpuffar från mig landa i:

Ringaren i Notre Dame

Vi ska gå och se Moomsteaterns uppsättning av Ringaren i Notre Dame, tillsammans hela familjen, vilket jag ser fram emot.

Mr B i UK

Sonen, som gladde sin mor med att agera fotomodell en eftermiddag i England i somras, är sin alldeles egna person, precis som vi alla är. Men jag är fantastiskt bra på att hitta likheter mellan sonen och hans far, medan hans far tycker likheterna med mig är slående. Så kan det vara. Och ändock finns det helt unika uttrycket, som ingen annan person har.

Mor och son

Mer än nått annat är du en fantastisk individ, som jag njuter av att utvecklas tillsammans med. Att ha dig i mitt liv min son är en ynnest! Varmaste grattis på din dag, och vet med dig att jag för alltid bär dig i mitt hjärta!

Hjärtat

Det är mycket med hjärtat nu ska ni veta. Här kommer mina tre senaste hjärte-upplevelser.

Förra veckans starka upplevelse på Global Summit for Transformational Presence Leaders & Coaches gör jag jag fått än mer visshet i hjärtats kraft och förmåga. Mark Vandeneijnde höll en sensationellt gripande session där vi som avslut fick se hans film Heart in Business, där bland andra toppmötesledarna David Robinson och Alan Seale intervjuas:

Deltar i gruppen Skolvision 2013, och den 12 mars träffades 2/3 av gruppen på riktigt. Vilken energikick det gav, ska ni veta! Kommer berätta mer om arbetet i sig framöver, men vi fick alla ett Medvetenhetssmycke av Annette på TCFF, och det har jag burit sedan dess. Jag rekommenderar varmt att du skaffar ett eget, det är vackert och gör gott, på flera nivåer! Tusen tack Annette!

20130313-205542.jpg

Sen föreslog maken en dokumentär om hjärtat, som jag varmt rekommenderar. Handlar om skillnaden i synsätt mellan att se hjärtat enkom som en pump, eller som ett organ där mycket känslor håller hus. Tillgänglig på SVT Play tom den 11 april för svenska tittare. Den knyter an till Heart Math Institute, som helt är dedikerade till forskning och spridning av hjärtintelligensen, som de kallar den. Låter flummigt, men detta är högst seriöst ska ni veta!

Synkroniciteten i det hela leder mig till slutsatsen att det är viktigt att jag tar väl hand om mitt eget hjärta. Innan toppmötet stressade jag hej vilt och hjärtat sa ganska tydligt till mig att nock får vara nock. Och det tänker jag lyssna till och agera efter. Hur tar du hand om ditt hjärta? Dela gärna med dig av tips och idéer!