#blogg100 – Självklart! Eller?

”Men det är väl självklart”, säger jag.
”Javisst är det självklart”, säger du.
Så går vi åt var sitt håll i övertygelse om att vi är överens om något vi har helt olika uppfattningar om.

Språket, välsignelse och förbannelse i ett och samma svep. För visst händer det; jag upplever att jag är solklar, och du upplever att du är precis lika solklar, fast egentligen är vi dunkla till tusen och fastnar i vår egen självklarhet, istället för att faktiskt kliva ur oss själva och in i den andre, för att se om det verkligen är så självklart som det tycks.

Sällan är det det.

Det undermedvetna som läser tankar i den andre… tror vi! När det egentligen är våra egna tankar vi läser, mina egna tankar som jag projicerar på dig, och så blir jag så glatt överraskad över att vi är till fullo överens. Fast vi (kanske, oftast) inte är det. Alls.

Ibland har jag inte en aning om att vi inte är på samma plan. Jag tror, du tror, vi tror, att vi verkligen är överens. Att vi enats om något, om det Självklara. Totalt ovetandes om att vi aldrig möttes, på riktigt.

Ibland vet jag. Kanske har jag ställt frågan tre-fyra gånger, bett dig förklara, förtydliga, beskriva, så jag ska förstå hur det ser ut, i ditt inre. Om jag fortfarande inte förstår, så händer det att jag ger upp, men inte vill erkänna det, för dig (och för mig?), utan säger Aha, och låtsas som om polletten trillat ner…. fast den fortfarande snurrar runt där inne, långt från att ha hamnat i myntöppningen, där möjlig jackpot väntar. Fullt medveten (eller inte?) om att vi aldrig möttes, på riktigt, men oförmögen (vågar inte? Rädd att erkänna mitt oförstånd? Känslan av nederlag, att vi är så långt från varandra?) att låta ljuset skina på avståndet oss emellan, vara sårbar och ta ännu ett steg för att nå dig, nå förståelse.

Sällan är det kanske självklart, trots allt?

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 44 av 100.
Boken ”Någonstans finns viljan” av Lennart Strandberg.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com

Vända ryggen till eller möta blicken?

Sonen som följde med till vallokalen igår är hemma från skolan idag. Han frågade nyss ”Mamma, vem vann igår?”, så jag plockade fram @jacobmollstam:s valgrafik som jag såg på Twitter i morse.

Twitter och Facebook är fyllt av tankar kring valresultatet, om antal röstande, om fördelningen, om uppgångar och nedgångar för olika partier och trender som är mer eller mindre tydliga.

Att Sverigedemokraterna går framåt i Sverige och att liknande partier gör detsamma i stora delar av Europa tycker jag är riktigt ledsamt. Men jag tror inte vi vinner så mycket på att vända ryggen till. Jag tror mer på att möta blicken. Att mötas, att samtala, att vara nyfiken och öppen för att våga föra ett samtal. Det kan vara ett tufft samtal, ett jobbigt samtal, och säkert på många sätt ett frustrerande samtal. Men jag tror det behöver föras. Jag tror vi behöver nå in i varandras hjärtan, fånga den samhörigheten som vi alla är en del av, oavsett om vi vill det eller ej. Jag tror dessa samtal gör sig allra bäst i köttvärlden, så gå en promenad, bjud på en fika, ta en lunch, eller byt några ord vid busshållplatsen med en annan människa. Bjud upp till dans. Lär dig något av och om denna medmänniska och försök förmedla dina egna tankar kring samhället, medmänsklighet och framtid.

20140526-122651-44811998.jpg

Jag tror på en hållbar lärande framtid. Jag jobbar på att skapa den framtiden varje dag. Jag tror på kärlek, att kärlek handlar om möten, och att det är en bra väg till den hållbara lärande framtid jag drömmer om.

Vad tror du på? Och kantas vägen dit av att vända ryggen till eller genom att möta blicken?

Ord som berör

Den 20e december publicerade #skolvåren sin julkalenderlucka, precis som vanligt. Men där tar det slut. 20131222-074533.jpgSen hände bara ovanliga saker. Bakom luckan dolde sig Hjärnkontorets programledare Benjamin ”Beppe” Singer, med en av de starkaste texten om en lär-resa som jag någonsin läst. Och jag var bestämt inte ensam om att tycka det, eftersom texten lästes av över 4000 personer den dagen och på den vägen fortsatte det.

När tanken får vandra möter den något som den krokar fast vid nu och då. Här ett sånt exempel, en slöjdlärare som berördes av Beppes text i #skolvåren:s julkalender, och skriver om att tro på människor. Älskar hur vi kan inspireras av våra möten med andra, oavsett mötets form!

En av grundförutsättningarna för att kunna mötas är att vi är öppna och mottagliga för de intryck som vi stöter på, och även en smula uppmärksamma på oss själva, så att den inre reflektionen fångas upp på något vis.

Jag hoppas du tar dig tillfälle under helgerna att låta tanken vandra, utan krav på prestation eller effektivitet – tillåt dig att reflektera, vilket för mig handlar mycket om att zooma ut, snarare än att zooma in (som för mig är vad analyserande handlar om).

Vad sker i dig när du låter tanken vandra?

Vill du mötas?

Detta är mötas. Vad underbart det är, när jag möter en människa som gör att jag kan växa och utvecklas. Och insikten att alla människor jag möter har den potentialen. Det finns ingen människa jag inte kan lära mig något av, ingen!

Jag tänker därför tillbaka på mitt liv, och inser, med ett litet styng i hjärtat av förlorade möjligheter, att jag allt för sällan varit mottaglig för människor och deras resa. Jag har varit så upptagen av att hävda mitt eget värde, att jag inte kunnat öppna upp för lärandet i mötet. Jag har inte vågat vara mig själv, fullt ut, utan har känt ett behov att hålla uppe en 20131130-170611.jpgfasad, en yta, som sköld. Av rädsla för att bli bedömd och värderad som sämre än andra.

Nu möter jag – oftast – människor fullt ut, äkta, ärligt, öppet, och det är med ett leende på läpparna jag skriver detta. För jag lär mig, jag vågar vara mig själv, fasaderna rämnar och kvar står jag, den äkta Helena, i all min kraft och svaghet. Som jag är.

En människa. Fullt ut.

Vill du mötas?