Tankeverksamhet tar tid

Skriver en rutin. Eller… flera?! Möjligen fyra. Kanske sex. Inte fler. Kanske färre.
Baseras på en handfull existerande rutiner. Indirekt påverkad av eller påverkande ytterligare två handfull andra rutiner.

Läser.
Klipper och klistrar.
Lägger kommentarer och gulmarkerar, funderar och kliar mig i huvudet.

Hur ska jag få ihop det? Så flödet blir tydligt? Så handhavandet följer en logisk och korrekt bana? Så var och en som berörs vet var de hittar vad, och inte själva står där och kliar sig i huvudet när de ställs inför dessa totalrenoverade rutiner…

Läser lite till.
Klipper och klistrar en omgång till.
Tar bort en kommentar och skriver dit tre nya.
Ändrar en formulering här, markerar ännu en sak gul där. Skriver, skriver om, raderar. Byter ut ett begrepp mot ett annat. Ångrar mig. Fast låter det nya stå kvar, gulmarkerat, för säkerhets skull, så jag kommer ihåg det, och inte blir hemmablind.

Läser igenom mitt långa extremt grova utkast, skriver ner alla delrubriker på ett papper, och börjar se… Flödet. Tydligheten. Uppdelningen som följer logiskt givet vad som ska göras, av vem, när och hur. Sakteliga känner jag att jag – kanske kanske – börjar få fatt i ett yttre ramverk som skulle kunna funka…

Och hela tiden fajtas jag med effektivitetsmonstret inombords. Den där rösten som säger: Du måste vara effektiv, Helena. Kom igen, skriv, skriv, skriv, vad är det som tar sån tid, varför skriver du inte bara klart rutinen/erna? Kom igen, du slösar tid, du är inte effektiv, du är inte produktiv, kom igen, kom igen, kom igen! Basta – bli klar med utkast åtminstone, pronto pronto!

Och samtidigt vet jag att det inte funkar så.
Vissa saker måste få lov att ta tid. Och det här är en av de sakerna.

Vis av erfarenhet från projektet för ett par år sedan då jag skulle skapa en helt ny kvalitetsmanual baserad på en vildvuxen skara rutiner, instruktioner och blanketter. Även där var det en kringelikrokig process för att nå i mål. Och i mål kom jag. Och manualen blev strukturerad, logisk, förståelig och förenklad, inte minst! Det tog sin tid dock. Inte gick det snabbt inte. Och det var kanske inte så mycket den faktiska läs- och skrivtiden som egentligen gjorde att det tog tid, utan snarast det faktum att materialet behövde landa i mig. Landa, smältas, brytas ned i beståndsdelar och sakta sakta, som vore jag puppan som höll utrymmet där larven i säkerhet kunde genomgå sin transformation (transmutation!) till fjäril innan den slutligen var redo att ta sig ur puppans begränsande väggar.

Tankeverksamhet som denna måste få lov att ta tid. För det tar tid.
Åtminstone om jag strävar efter att göra ett bra jobb, och inte enkom ett snabbt dito.

Bästa föreläsaren!

Bästa föreläsaren!

Sa de, ett par av eleverna när de kom fram för att säga hej då, efter nio dagar tillsammans utspritt över de senaste tre veckorna. Kartläggning och dokumentation av processer heter kursen, som jag hållit för andra gången på Newton Yrkeshögskola i Malmö. Jag gav dem en high-five och tackade så mycket för återkopplingen, som verkligen värmer. En annan elev hängde lite med huvudet när jag svarade nekande på frågan om de kommer ha mig i fler kurser. Det värmer det med.

Jag är lyckligt lottad som älskar det jag gör och den variation mitt yrkesliv bjuder på.
Fast egentligen är det inte tur det handlar om. För jag har medvetet skapat mitt yrkesliv: startat eget, fransat ut i kanten, gått från långa heltidsuppdrag som projektledare/valideringsingenjör och dylikt, till att göra väldigt mycket olika saker i kortare sprinter och/eller utspritt i både tid och omfattning: Att hålla GMP-utbildning, skräddarsydd för företagets specifika behov. Skapa en helt ny kvalitetsmanual för en verksamhet. Coacha individer, allt från enstaka tillfällen till klienten jag har som går en CoachWalk med mig ungefär en gång i kvartalet och har så gjort i fem-sex år. Att vara lärare på yrkeshögskolor, nu i Kartläggning och dokumentation av processer, tidigare har jag kört Grundläggande introduktion till kvalitets- och miljöledningssystem. Att köra Ringar på vattnet, namnet på den personliga grupputvecklingsprocess jag håller tillsammans med Pernilla Tillander, min kollega som jag lär mig oerhört mycket av. Nulägesanalyser och andra former av genomlysningar av verksamheter. Bloggar och vloggar.

Det där, och mycket mer, utgör min arbetsvardag. Och jag älskar det! Älskar att få arbeta med så många olika saker, så många olika människor, tvingas använda så stora delar av min repertoar, att utmana mig själv, att expandera genom att medvetet utsätta mig själv för nya saker.

Saknar du den röda tråden?
Jag ser den. Jag lever den.
För mig är den tydlig. Förändring.
Det är den gemensamma nämnaren i allt jag gör. Önskan att bidra till förändring som gagnar – individ såväl som organisation.