En betraktelse, del två av tre

Del ett har publicerats tidigare. Här kommer del två av Charlotte Rudenstams betraktelse över mig:

Tror gott om människan

– Jag har länge haft känslan av att vilja rädda världen och numera har jag fått en helhetssyn på det. Det innebär att jag själv vill göra ett positivt avtryck och det sker till exempel genom mitt val av kost, att bilen är såld och att jag cyklar mer. Idag lever jag i världen utifrån hur jag skulle vilja att den ser ut. Jag tror gott om människor. Jag åker på smällar emellanåt och det är det värt, för jag mår så mycket bättre av att tro på människor, att se det goda och att göra gott.

Med två barn i skolåldern och som ordförande i den lokala föräldraföreningen kunde Helena se att skolan kan bli bättre, kan vara annorlunda. Tillsammans med en grupp andra, som också såg en icke utnyttjad potential i skolan, startade hon nätverket #skolvåren, som levt mycket av sitt liv i ett ymnigt twitterflöde och som också har resulterat i flera helgkonferenser på tryggt avstånd från Twitter, afk (dvs away from keyboard), eller snarare, konferenser och möten där deltagarna twittrat som bara den och gjort att Twitter, för några dagar, fyllts av massor av framtidstankar om skolan och vad vi ska ha den till.

Skoldebattör

– Jag tar del av skoldebatten i Sverige på nationell nivå. Det har att göra med min vilja att göra något bättre, och att jag tydligt har sett att vi inte måste lära människor en massa för att få en värld jag drömmer om. Vi kan ta det ur människan. Skolsystemet snarare begränsar människan, än låter hennes fulla potential få plats och utrymme. Det är den kopplingen som gör att mitt hjärta brinner för det.

rörelseMen Helena brinner inte bara för skolan. Hon vill bidra till att människor förverkligar sina drömmar. Hon vill vara med när en rörelse föds eller fortsätter. Det gör hon ganska ofta i rollen som coach, coaching som ofta bokstavligen sker i rörelse. Coachwalken är ett av hennes främsta element. Under promenerande samtal möter hon klienter som med hjälp av hennes frågor leder sig själva till nya insikter, till att sätta nya mål och ibland välja ny riktning i livet.

Det finns något i hennes intensitet som smittar. Något i hennes ärlighet. I hennes sätt att ställa frågor som lockar fram svar på djupet.

Slentrianmässiga Ja

Slentrianmässiga Ja, i den fällan faller jag oerhört lätt. Jag har blivit så möjlighetsfokuserad att jag sällan ser problem som något omöjligt, och säger därför Ja…. utan att tänka efter, gå inåt, känna efter, vad vill jag, är det jag som ska göra detta, är jag bäst lämpad, brinner jag för det som ska göras, ja, vad vill jag helt enkelt?

Och så säger jag Ja. Och Ja. Och Ja. Osv.

Och vad händer då?

Jo, värdet av mina Ja sjunker. De devalveras, om jag alltid bara säger Ja, utan reflektion, utan förankring i mig själv. Och där har jag hamnat. Jag säger Ja, för det är klart att det är möjligt, och så tappar mitt Ja lite av sitt värde, det devalveras.

Och ännu en sak händer.

För om jag säger Ja till allt…. ovansett om det är en etta eller en sjua på min tio-gradiga skala av drömuppdrag – kommer jag då att ha möjlighet att säga JA till tian när den väl står vid dörren och vill kliva på?

Om min kalender är fylld av 2:or, 5:or, 7:or och tom 9,9:or, har jag då utrymme för 10:orna? Jag inser att svaret för mig är Nej. Jag vill förankra mina Ja tydligare i mig själv, inte bara svara Ja, för det är så lätt, är det minst besvärliga och därmed enklaste alternativet. Men är det vad som gagnar mig och världen mest? Kanske. Kanske inte. Men om jag slentrianmässigt svarar Ja så vet jag inte. Därför lovar jag mig själv att undvika slentrianmässiga Ja från och med nu, jag lovar att tänka efter och verkligen bli klar om något är ett Ja eller ett Nej. Inga halvmesyrer för mig längre!

Kalender

Vad fyller du din kalender med?

Mata de hungrande…

… eller se till att stoppa hungern för gott genom att se till att alla får möjlighet att säkra sin egen försörjning?

Hoppas och tror att alla är med på att det inte är ett ‘antingen eller’-förhållande, utan både ock. Dvs, så länge det finns människor som svälter behöver någon ge dem mat så de överlever. Men om alla arbetade för soppkök, hjälpsändningar med näringslösning osv, så skulle tillflödet av nya hungrande fortsätta. För att det ska avstanna och ta slut behöver någon också arbeta för att se till att alla människor, långsiktigt och hållbart, kan försörja sig själva.

Jag tänker ofta i liknelser, och detta är den liknelse som jag ofta återkommer till mentalt, när människor säger att det jag strävar efter vad gäller skolsystemet har fel fokus, eftersom jag tänker på hur det skulle kunna vara för att säkra att det blir långsiktigt och hållbart. Människor säger att skolsystemet är i kris idag och därför borde jag – och andra med mig – lägga fokus på Nuet.

Jag håller inte med. Anledningen till att jag kan säga det, är att det finns massvis med människor som arbetar stenhårt för att göra det bästa för de 1,5 miljonerna elever som befinner sig i det svenska skolsystemet idag. Jag är så tacksam för detta och understödjer deras arbete på alla sätt jag kan!

Men varför ska alla göra dem sällskap? Varför ska jag, som inte går igång på lappa och laga och göra det bästa av det befintliga systemet, ägna mig åt det? Nog är det bättre att jag gör det jag går igång på, nämligen funderar över – och faktiskt tar steg för att förverkliga – något annat, något nytt, ett system som leder till en hållbar lärande värld?

Jag ser ingen konkurrens mellan dessa två spår. Jag ser ingen ranking dem emellan, inget spår är viktigare än det andra. Det är till och med så att båda behövs.

20131117-160038.jpg

Det jag ser är dock att väldigt många avskräcks från att ta tankekliv in i att tänka på vad som skulle kunna vara, inte minst av de som hävdar att det är ett sämre val. Att det är nuet som gäller. Enkom. För alla.

Men – vem ska då se till att hungern och svälten tar slut, för att återgå till liknelsen?