Del ett av Charlotte Rudenstams betraktelse över mig:

Helena vänder sig mot mig, tittar intresserat och håller kvar blicken. Hon är där, för mig, just nu. Det finns en intensitet i hennes närvaro som känns elektrisk.

Sedan rullar orden ur henne, blixtsnabba och träffsäkra. Hon vet vad hon ser och vågar leverera det.

– Jag har gjort ett sådant lappkast i mitt liv. Tidigare behövde jag bevisa att jag var någonting. Jag måste vinna, få dig att tycka som jag, för det gav mig ett värde. Annars var jag värdelös. Det finns inte på kartan idag.

Ett av de ord jag lärt av Helena Roth är tankespjärn. Hon tycks älska när någon är av en annan uppfattning än hon, när hon får möjlighet att reflektera, vrida och vända på något och ibland, som en slutsats, stå kvar på samma ställe som innan och andra gånger, nicka och säga ”tack för insikterna” och vara beredd att följa med på ännu en resa, mot än fler insikter.

Den som försöker boxa in Helena har ett svårt arbete. Nej, inte ur aspekten skicka ett meddelande till, för hon inboxar gärna, jag menar ur aspekten göra sig en fast och färdig föreställning om vem hon är.

­– När jag coachar vill jag gärna komma i kontakt med det äkta i mig själv och i klienten. Jag kan finnas där med en fråga, med tystnad, med ett påstående och hela tiden återkomma till frågan: Vem är du? Vad är du? Lever du så? Det kan väcka insikter om att det finns ett gap mellan hur personen lever och vem hen egentligen är, och det kan innebära ett första steg mot att bli mer äkta.

100% engagemang

Helena tillåter sig att växa, att expandera, att ompröva och att rensa. När hon går in i ett projekt gör hon det med totalt engagemang och har dessutom en förkärlek för det omöjliga. Eller snarare, en förkärlek för att testa om det omöjliga är möjligt.

Då och då visar hon att målen är möjliga att nå. Som under 2014, då hon bestämde sig för att på tre månader träffa 100 nya coachklienter och ta med dem på coachwalks. Mission accomplished. Eller under 2015 då hon genomfört 90-dagarsprojektet #cleanse4expansion.

– En kompis sa till mig att hon stressas av mina omöjlighetsprojekt. Det är hennes tankar, jag stressas inte. Om jag tycker det är kul att hoppa på en utmaning som varar i hundra dagar, varför inte? Det ger mig varken lycka eller olycka. Tidigare hade jag mer behov av kontroll och nu lever jag mer i det okända, där mitt bestående minne är att jag inte slaviskt följer projekten. Jag tar till mig det jag vill.

Storslagna visioner

Projekten visar ändå att Helena har en storslagen sida. Hon ser företeelser på systemnivå. Hon ser hur saker fungerar och inte fungerar och har förmågan att se vad som skulle må bra av förändringar eller justeringar.

– Jag ser helheterna i det stora och så har jag varit sedan jag jobbade i läkemedelsbranschen. När jag ser brister skapar jag system som ska fungera. En gång jobbade jag på en maskinutvecklingsfirma och sa till en kollega att jag ville rädda världen. Hon sa ”man behöver inte göra det så stort”. Där kändes det så begränsat. Jag vill upp i det stora. Jag vill mer.

Helena är utbildad biolog och valde en inriktning som liknar en apotekares, för att hon hade en idé om att jobba som etnofarmakolog, men kom direkt efter examen att börja arbeta som anställd i läkemedelsbranschen. Själv har jag bara mött frifräsaren Helena Roth: Den intensiva engagerade blomma som driver frågor hjärtat klappar för, oavsett hur många belackare hon möter.