Stunden som inte förevigades

Besök i Seven Forks-området
På besök en bit från Kiambereplantagen, i Seven Forks-området på den kenyanska landsbygden ett par timmars bussresa från Nairobi. Där ska vi träffa Simon Mulli, en av Better Globes alla partnerbönder, som med hjälp av träden som han planterar och sköter om för sig likväl som för mig (som träd-sparare) och många andra saker som kommit på köpet (tillgång till ett mikrofinansinstitut i närheten, till utbildning och bollplank gällande agroforestry, ökad förståelse och kunskap kring vattenhushållning till exempel) har fått en bättre livskvalitet. Och inte bara han, utan hans fru och barn är i allra högsta grad med på tåget.

Vackert och kontrastrikt
Tar foto av allt och alla, det är både vacker och kontrastrikt i jämförelse både med det liv och den miljö jag lever i.

Jorden, torr som snus, och rödare än rödast så järnrik den är.

Baobabträdens magnifika siluetter, som vore de uppochnedvända och grenverket snarast efterliknar ett rotsystem. Eller för den delen, en lunga som förgrenar sig från de stora bronkerna ut till små små alveoler. Livets träd, kallas det, av förståeliga skäl. Det är något oerhört mäktigt med dem, en urjordisk kraft, dignitas för de med sig där de står, som Enter. Så höga, så speciella, och så tjocka om basen, som på många vis ser ut som en gigantisk elefantfot. Den på en och samma gång kraftigt rynkiga och kullrigt bulligt rundade trädstammen påminner om elefanthud.

Människor, getter, hundar (är de vilda eller är de faktiskt någons? Vem vet…). Kossor nu och då. Enstaka ödlor och ett gäng småapor.

…som vore vi på Tivoli
Och vägarna. Asfaltvägarna (eller är det oljegrus?) som är så skumpiga att ”vi har det bra, vi här bak i bussen”-gänget i vår från-lastbil-ombyggda turistbuss med plats för 20 personer brister ut i vilda tjoanden som vore vi på Tivoli och åkte bergochdalbana. Grusvägarna som flankeras på båda sidorna av diken… inte av människan grävda, utan av regnperiodens forsande vattenavrinning-skapta diken. Vissa så djupa att jag inte skulle haft näsan ovan marknivå om jag hoppat ner i dem. Emellanåt kliver vi ur bussen för att underlätta för vår skicklige chaufför att få bilen nedför och/eller uppför en extra brant och trixig passage där erosionen ätit stora tuggor också ut vägen, något gång får ett gäng ta i och putta bussen ur läge; fastnar gör vi förvånansvärt få gånger.

Besök hos en partnerbonde
Nåväl. Vi parkerar i den lilla byn och anträder en kvarts promenad nerför en gångstig bakom husen i byn. Fortsätter fotografera, samtidigt som vi tar oss till Simons ena stycke land som han odlar både träd och annat på. Vi stöter på två kvinnor med vars en ett-åring (eller däromkring) fastknutna på ryggarna. Vi stannar och pratar lite, busar lite med barnen som är lätt mammiga och mest tycker vi är både främmande och skrämmande.

Jag halkar efter stora gruppen, men hinner slutligen i kapp eftersom de övriga stannat mitt i Simons odlingar, för att höra honom berätta om sina erfarenheter som partnerbonde. Intressant är det, men så kommer de  – de båda kvinnorna med sina små barn – och ställer sig en bit ifrån vårt stora sällskap. Inte bara jag utan flera andra av de svenska och norska besökarna inleder små trevande utbyten med såväl mödrar som barn, med skiftande framgång. Barnen är, förståeligt nog, ganska avvaktande.

Stunden som inte förevigades
Men så kommer den, stunden som inte förevigades, fast det mesta på denna resa förevigas av någon, så många kameror och smarta telefoner som går varma av allas iver att fånga så mycket som möjligt av denna en-gång-i-livet-resa på bild och film.

Den ena tösen tappar det stora mangoblad som hennes mamma gett henne att leka med. Jag böjer mig ner och plockar upp bladet. Sträcker långsamt fram det mot henne, och för första gången tittar hon på mig utan att vara blyg och förlägen. Hon sträcker fram sin lilla hand och tar varsamt mangobladet från mig. Jag flörtar lite med henne och hon ler.

När Simon Mulli pratat klart kommer Andrea fram till mig. Oh. Så vackert det var. Din stora vita hand, hennes lilla bruna hand, hur ni möttes över bladet. Jag såg vilken vacker bild det hade blivit, säger hon, och måttar med händerna i luften som ramade hon in bilden hon såg för sitt inre. Men så, på ett ögonblick var stunden förbi, och jag som stod där utan kamera i handen hann inte föreviga det. Men det var vackert, stunden som inte förevigades.

Ja, det var vackert. Och jodå, nickar jag till svar.
Visst förevigades ögonblicket. I mitt minne. Och i ditt. Det är som det ska.

Skrivretreat… njae… det är väl att ta i ändå.

Bokade in mitt första av fyra skrivretreat 13-14 september eller faktiskt la jag det den12-13 men flyttade det en dag pga jobb.

Och sen skulle jag boka in en CoachTalk och detta var första dagen på sex veckor som det fanns tillfälle. Jamen, det går bra det med, lägger det på seneftermiddagen, det funkar.
Och sen behövde jag ta ett telefonmöte med en kund. Äsch, klämmer så klart in det, lägger jag det först på dagen så har jag hela dagen mellan mina två inbokade möten att ostörd sitta och skriva.
Och sen dök det upp ett behov att prata med en kund. Ring nån gång mellan 9 och 16, det funkar!
Och sen en önskan att ta ett snack med den gode Caspian. Om jag lägger det på fm då jag ändå behöver ta en Sigge (låne)Hund-promenad så gör jag två flugor på smällen.
Och sen skulle veckans fjärde uppföljningstelefonsamtal med min bästa sparringpartner bokas in. Hm, men det går att få plats med efter CoachTalken, säg lite efter fem typ.

Och sen… Ja. Sen var dagen nästintill fullsmockad.

Förvånande? Nä.
Mycket skrivande? Nä.
Överraskad? Nä.

Fick så en idé att jag skulle skapa en sida på engelska bloggen åt mina poddar… eftersom jag vill skriva ett blogginlägg per podavsnitt. Det passar ju in fint på en skrivardag! Ett tu tre hade jag så lagt några av dagens få obokade timmar på teknisk fiffning av sidan. För du vet hur det blir… Vilket foto passar till den sidan? Kanske lika bra fiffa nya foton till alla de andra sidorna på hemsidan när jag ändå är igång? Och hur funkar nu PhotoShop egentligen, för jag måste ha header-fotografier som är 1200×350 pixlar… jag får testa mig fram helt enkelt…

Mmmhm.

Mycket skrivande? Nä.
Överraskad? Nä.
Klar med pod-sidan? Nä.
Klar med alla fotona? Nä.

Å andra sidan har jag pratat med två kunder, en coachklient, Caspian och Lena, gått två långa och en kort Sigge Hund-promenad (den sistnämnda iförd morgonrock, hann inte annat innan dagens första telefonmöte.), läst femtio sidor i Conn Igguldens nya bok Falken från Sparta, käkat god lunch på resterna från gårdagens reseskildring i sällskap med ett par avsnitt av Någon som du på SVT Play, lagat och ätit middag i sällskap av ljudboken Konsten att fejka arabiska, och skummat, sorterat och sållat drygt 300 av 1100 bilder som Lena (och jag) tog med hennes fån under Kenyaresan. Så en produktiv dag har det trots allt varit, om än inte med det jag hade föresatt mig när jag bokade in ett skrivretreat idag.

Nu är klockan över 10, jag börjar bli trött, hunden Sigge ligger utslagen på mattan men ska nog få en kort sväng till lilla lekan, och imorgon har jag lyckats boka in ett avstämningsmöte med käraste själssöstra mi, ännu en kulturell utflykt med Heléne, denna gången till Skarhults Slott, och efter det en dejt…

Tror någon det blir mycket skrivande gjort imorgon? Nä.
Överraskade? Nä.
Trodde inte det nä.

Beräkna ditt klimatavtryck

Min nyvunna vän Lena som jag hittat tack vare #BusinessBoomUtmaning la upp en FB-live om att beräkna sitt klimatavtryck och se vilken klimatpåverkan min livsstil för med sig. Hon la en länk till ClimateHero. Jag var snabb att klicka på länken och genomföra testet.

Blev klimatkompis (klimatpåverkan motsvarande 2-5 ton CO2/år) med 2,45 ton CO2/år. Gjorde lite löften efter förslag som ClimateHero-roboten gav mig, och landade då på 2,05 ton CO2. Inte långt från det snitt på 2 ton CO2/år som jorden behöver att vi alla kommer ner till (och då finns det fortfarande massa människor som lever sina liv med långt lägre klimatpåverkan, att jämföra med snitt-amerikanen som nyttjar motsvarande 20 ton CO2/år…) och utöver det så klimatkompenserar jag för både mig och barnen genom att köpa träd varje månad.

Att jag sparar i träd är för mig inte ett sätt att komma undan att göra jobbet. Jag menar, det är, för mig, lika viktigt att fortsätta att äta vegetariskt, snåla med energi, återvinna och återbruka, lappa och laga, shoppa så lite det går, inte ha egen bil utan använda fot och cykel och kollektivtrafik i görligaste mån, undvika flygresor, sopsortera osv utöver det faktum att jag köper träd varje månad. Mitt sätt att leva, vad jag gör, hur, när, med vem och med vad, har förändrats enormt på 20 år. Till det bättre, för jag mår bra i de val jag gör, och med den livsföring jag har. Jag äter bättre, rör mig mer och njuter av livet, helt enkelt!

Vad säger ClimateHero dig?