Bränn alla mina brev

Jag läser Bränn alla mina brev, Alex Schulmans roman som bygger på triangeldramat och kärlekshistorien mellan Sven och Karin Stolpe och Olof Lagercrantz. På sidan 240 snubblar jag över följande passage: ”Ibland längtar jag efter landet som icke är. Jag längtar efter allt det som aldrig hände. Därför kan jag ibland tillåta mig själv att besöka den platsen, i tanken. Så är det med de här pappren.” 

Det är mormor Karin Stolpe som berättar för en ung Alex Schulman, hennes dotterson, om betydelsen av några brev som han snubblat över i mormors garderob på jakt efter gamla frimärken till sin frimärkssamling. Jag läser och påminns min egen saknad efter det som inte blev.

Skriva. Det kan han. Det är en välskriven bok, lättläst och samtidigt långt från lättsinnig. Tung men utan att kännas tung i läsningen. Det tar mig inte många timmar att läsa de 280 sidorna, och det är med vånda jag lägger ifrån mig boken mitt i natten för att säkra att jag får min skönhetssömn…

Får ett par timmars respit följande eftermiddag mellan förmiddagens kontorsarbete och att Caspian trillar in till Hasselbacken för att fortsätta parallelljobba med mig. Solen skiner. Det är ljumt och härligt. Så jag tar fram boken, som jag kommit halvvägs i, slår mig ner i trädgården och läser. När Caspian kommer två timmar senare har jag tre sidor kvar…

 

Kom till ro min själ

Idag sjöng Södra Sallerups kyrkokör under gudstjänsten i Husie kyrka, under ledning av Jens Eriksson. Jag sjunger i denna kör, sedan en fyra-fem år tillbaka.

Jag njuter av att sjunga, av att höra stämmorna som samverkar, och stundvis skaver – medvetet eller omedvetet – mot varandra, hur tonerna får expandera och känslor svallar. Jag blundar, tar höjd uppåt, njuter av att känna hur min röst formar ton och ord, som fångas upp av åhörarnas öron.

Jag finner ett stort nöje i att låta min blick vandra över publiken, landa i ögonkontakt, ett delat leende, den delade glädjen över vacker musik som förmedlar en stämning.

Jag låter blicken även fara över mina körsångskollegor, ser deras inandning före en ny fras ska påbörjas, hur ögon söker sig till Jens för att få direktiv kring takt, anslag, styrka. Även där stundvis ögonkontakt, ett delat leende, tillhörigheten, glädjen i att gemensamt skapa stämningsgivande musik.

Gläds! Njut!
Se det stora även i detta lilla, att vi tillsammans samskapar något som skänker även andra glädje och njutning, men även skapar ett utrymme för sorg och saknad, välkomnat och famnat av dagens Allhelgona-musik.

Kom till ro min själ

Jag tackar er alla från djupet av mitt hjärta, för att jag får vara en del av detta sammanhang, som berikar mitt liv, på så många olika sätt.

När jag sjunger kommer min själ till ro. Var upplever du att din själ kommer till ro?