Guds olydiga revben (bok 6 av 12)

”Den historia som formar vår syn är en syntetisk produkt. Verkligheten löses upp i sina beståndsdelar och sammansättes på nytt efter metoder som är ett patent inom den lärda världen. Under den processen utrangeras en del av verkligheten som oangående. Det är den verklighet som innehåller kvinnans historia. Mäns och kvinnors historia är ju så sammanflätad som varp och inslag i en väv. Men de har lyckats göra en historia enbart av inslaget.”
Elin Wägner, Väckarklocka

Jag såg Guds olydiga revben som teateruppsättning på HIPP i maj 2019 och var alldeles uppfylld av upplevelsen, något jag delade i den Facebook-live jag spelade in väl hemkommen. Nu när jag läst boken återbesöker jag blogginlägget och Live:n och påminns om hur mäktig teaterupplevelsen var.

Boken av Gunilla Thorgren är också en upplevelse, och samtidigt… inte på samma vis som teaterföreställningen, där estetiken i föreställningen och (ur)kraften i berättelsen framkommer tydligare. I boken går det inte att komma undan Thorgrens egen ilska –hon är heligt förbannad, milt uttryckt!– och ilskan både bidrar till min egen känsla av Ameh, va fan! Ska det verkligen vara så här? samtidigt som den delvis ställer till det, för till och med jag, som är en ganska okritisk läsare på många vis, ryggar tillbaka av hennes vrede emellanåt. Min känsla av att Thorgren drar lite för vilda paralleller och slutsatser helt enkelt för att hon är så förbannad, pyr i bakgrunden hela läsningen igenom, och flammar nu och då upp till rejäla majbål.

Kapitlet Kvinnors hopp börjar med följande citat:
”Det finns ingen klädsel som passar en kvinna eller ett hembiträde så illa som när hon försöker låtsas vara begåvad.” – Martin Luther i bordssamtal

Därefter fortsätter Thorgren:
Jag kan gripas av en obegriplig sorg, när jag läser om Luther och hans kvinnosyn.
Det har gått 500 år. Moral, normer, regler – jag känner igen allt från min uppväxt. Det är som förgjort. Nya idéer växer fram, nya förhoppningar väcks – också hos kvinnorna. Det rinner en flod av kvinnors tänkande genom historien. Ständigt blir den torrlagd av ett ovilligt patriarkat. Så blev det också med reformationen.”

Hon visar, i kapitel efter kapitel, århundrade efter århundrade, hur denna flod av kvinnors tänkande torrläggs. Om och om igen. Nedslående. Upprörande. Och, inte minst, frustrerande. Slås av samma tanke som då jag läste Ett jävla solsken av Fatima Bremmer: Hur är det möjligt att jag aldrig hört talas om Ester Blenda Nordström innan? Fast nu handlar min frustration om Inanna och Beginerna och Christine de Pizan. Var fanns (finns) de i historiaböckerna och läroplanen? Hur är det möjligt att dessa är nya bekantskaper för mig?

Så jo.
Nog rekommenderar jag dig verkligen att läsa boken, oaktat att Gunilla Thorgren emellanåt drar för stora växlar i sin frustrerade vrede. Jag undrar vad som hade fått henne att bli mindre vred. Kanske en process som denna: ”Jag är inte religiös, men om jag vore det skulle jag plocka fram den gamle herrnhutaren Nikolaus Ludwig von Zinzendorfs förslag – att man med jämna mellanrum borde infoga nya texter i Bibeln. Se Bibeln som ett ”work in progress”. Det kunde bli spännande.”

Den slutsatsen gör också Amichai Lau-Lavie, rabbin i New York City, som i det fantastiska podavsnittet First aid for spiritual seekers med Krista Tippett i On Being när han konstaterar Not everything that we’ve inherited is worthy of being passed on, like trauma and like memories and like values that have evolved.

Kanske en Bibel, eller för den delen, en kristendom, eller religion i stort, i ett föränderligt varseblivande och varande, hade möjliggjort något annat? Eller en Bibel för varje århundrade? Nog vore det en rikedom att få ta del av en väv med både varp och inslag, som förtäljer en mer fullödig historia av fler av de sanningar som levs bland oss människor?


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2020, att läsa och blogga månatligen om 12 svenska och 12 engelska böcker, böcker som jag redan har hemma.

12 svenska böcker att läsa under 2020

Tredje året på raken ger jag mig på att välja ut ett givet antal svenska som engelska böcker som fanns i huset vid nyår, att läsa och blogga om under 2020. Utöver denna 12+12-utmaning har jag föresatt mig att läsa (minst) 65 böcker totalt under 2020, och du kan följa min läsresa på min Goodreads-profil.

Likt förra årets utvalda böcker är även årets en salig blandning och jag ser fram emot att göra dess bekantskap! Tre av dem är hyllvärmare (Real love, En kortfattad historik över nästan allting och Upptäckterna som förändrade världen), Ålevangeliet var en julklapp från en av mina bästa uppdragsgivare, Onåd lånade jag av Caspian, Helvetesveckan letade Pernilla fram till mig, och resten har jag själv införskaffat förra eller möjligen förförra året. Både Bornemark- och Thorgren-boken ser jag synnerligen fram emot att läsa, då jag hört så mycket om den första (inte minst från själssöstra Sara) och såg en fantastisk uppsättning på Hipp av den andra.

Har du läst någon av böckerna ovan, och om så, vad tyckte du om den/dem?

Guds olydiga revben, en föreställning

Just hemkommen från vad som lätt kvalar in på min top-fem-bästa-scenföreställningar-jag-någonsin-sett. Guds olydiga revben, baserad på boken av Gunilla Thorgren, en bok jag först hörde talas om i avsnittet Den kvinnliga hemligheten i podserien Myter & Mysterier.

Nu har jag sett föreställningen. Köpt boken dessutom (såldes på HIPP). Ska läsa den. Och sen återkommer jag med mer samlade tankar, men spontant, just nu, känner jag mig alldeles uppfylld av urkraft. Kvinnlig urkraft!

Mäktig föreställning. Kraftfullt. Skrämmande. Oerhört estetiskt tilltalande, vackert, suggestivt, perfekt blandning av ljud/tystnad, av ljus/mörker, av rörelse/stillhet, av akrobatik/skådespeleri. Fantastisk föreställning helt enkelt. Har du möjlighet, köp biljett och gå och se den (vilket kan bli svårt… Sista föreställningen i Malmö den 29 maj 2019, och den är utsåld. Hoppas föreställningen kommer gå på fler ställen!)!