Bränn alla mina brev

Jag läser Bränn alla mina brev, Alex Schulmans roman som bygger på triangeldramat och kärlekshistorien mellan Sven och Karin Stolpe och Olof Lagercrantz. På sidan 240 snubblar jag över följande passage: ”Ibland längtar jag efter landet som icke är. Jag längtar efter allt det som aldrig hände. Därför kan jag ibland tillåta mig själv att besöka den platsen, i tanken. Så är det med de här pappren.” 

Det är mormor Karin Stolpe som berättar för en ung Alex Schulman, hennes dotterson, om betydelsen av några brev som han snubblat över i mormors garderob på jakt efter gamla frimärken till sin frimärkssamling. Jag läser och påminns min egen saknad efter det som inte blev.

Skriva. Det kan han. Det är en välskriven bok, lättläst och samtidigt långt från lättsinnig. Tung men utan att kännas tung i läsningen. Det tar mig inte många timmar att läsa de 280 sidorna, och det är med vånda jag lägger ifrån mig boken mitt i natten för att säkra att jag får min skönhetssömn…

Får ett par timmars respit följande eftermiddag mellan förmiddagens kontorsarbete och att Caspian trillar in till Hasselbacken för att fortsätta parallelljobba med mig. Solen skiner. Det är ljumt och härligt. Så jag tar fram boken, som jag kommit halvvägs i, slår mig ner i trädgården och läser. När Caspian kommer två timmar senare har jag tre sidor kvar…

 

Skriv-retreat inbokat!

Har under ett år eller så stått i funderingar kring att boka in mig på ett skriv-retreat nånstans. Gärna ett ställe i skön natur och med lite halvkass (eller obefintlig) uppkoppling. Bara vara. Skriva. Med dator och lite juste toner i bakgrunden, och sen… inget mer.

Jag. Datorn.
Ett blankt papper. (Datoriserat dito vill säga.)
Skriva. Skriva lite till. Och kanske ta en promenad runt knuten innan jag sätter mig tillrätta och skriver ytterligare lite till.

Tänker inte så mycket mer än ett dygn. Kanske två.
En får ju börja nånstans, tänker jag.
Har aldrig – jag säger: a l d r i g – åkt iväg på ett skriv-retreat.
Men ju mer jag skriver, desto mer pockar det på att skriva mer.

Innan jag började blogga så skrev jag mycket dokument, kvalificeringsprotokoll och -rapporter, kommunikationsplaner, kravspecifikationer, instruktioner och mycket annat. Har mången gång bortförklarat det där lite grann, då både bror och far min skriver böcker och mycket annat, med att ”jag har kanaliserat min kärlek till orden till mitt dokumentskrivande”.

Men nu, när jag bloggat i dryga tre år, så inser jag vad jag gått miste om under alla år då jag inte skrivit, för mig, utan enkom för jobbets skull (som projektledare och valideringsingenjör inom Life Science är det inte direkt några litterära underverk som författas, det kan jag gå i god för).

Ju mer jag skriver, desto mer älskar jag det.
Ju mer jag skriver, desto mer ser jag hur mitt språk utvecklas, blir allt mer mitt eget, min egen igenkänning i mina texter växer, dag för dag, blogginlägg efter blogginlägg. Och i takt med min växande lust och kärlek till skrivandet, sammanhangen, bilderna som målas i ord och skiljetecken, växer lockelsen att bara få grotta ner mig i skrivandet ett dygn. Eller två.

retreatOch vet du? Jag har tom en plats för en tilltänkt skriv-retreat tillgängligt. Av bästa slag, avskilt, i underskön natur, med skogen runt knuten och utlovat middagssällskap.

Jag menar – vad väntar jag på? Tja. Bra fråga. Har bara inte fått tummarna loss. Men så idag kom frågan: När kommer du? Och istället för att dra på det, så bläddrade jag igenom kalendern. Tjockt fram till nyår. Men vecka 2. Kanske. Kanske!

Så nu är det avsatt ett par dagar för skrivande i januari, och bara att lägga in de preliminära datumen i kalendern gjorde något med mig.
En känsla. Av frid. Av längtan. Av lust.
Snart. Bara jag. Datorn. Ett blankt papper.
Vad månde bli av detta?

Längtan

Att längta. Tycker du om att längta? Längtan är en beståndsdel av lycka, lärde jag mig på en workshop med Imagination Club Scandinavia.

Efter en vecka på Gotland kom följande foto på Viber, med tillhörande text Till mamma från B.

20130709-125320.jpg

Blev därför än gladare när familjen rullade av Gotlandsbåten, plockade upp mig vid färjeterminalen och B sträckte fram ett inslaget paket. Med, just det, bären i! Med grässtrån och allt. Dessutom med ett litet tillskott av svarta vinbär och ett fåtal hallon. Allt plockat i trädgården av B, till sin mamma. En kärleksgåva helt enkelt. Ett tecken på att B längtat efter mig, likväl som jag längtat efter familjen.

Längtan är en del av lycka. Jag gillar att längta. Gör du?